Olika nyanser av föräldrarskapet

Man kan bli ”lack” för mindre!

20150929_161727 Jaha… vad skådar vi här om inte pojkarnas nya konstverk! Denna sura gubbe, för evigt graverad i billacken. På förardörren  sedan, en kreativ, abstrakt cirkel av sk. ”babbel-babbel” (enligt barnens sätt att uttrycka sig). Jag tror nog att det inte behöver tilläggas hur uppgiven man känner sig som förälder. Mannen blev nog mer arg… jag blir bara matt. Är det inte det ena, så är det det andra. Vi har vackra, av barnen handmålade, tapeter också. Äldsta sonen har även provat lakansväv (det som finns på madrassen under täcket). När jag skulle borsta tänderna på Trion, saknades ikväll plötsligt den blå av de fina, nya tandborstmuggarna jag inhandlade i helgen. Tja… 2:an hade visst RÅKAT ha ner den i golvet med ett kras. Vi har vidare ketchup på lampan över köksbordet. Kaffespill i soffan. Matknivssågade jack i bordsskivan… nä, vet ni vad… jag orkar inte ens fortsätta. Orkar inte bli arg. Blir bara som ett streck av likgiltighet. Eller okej, en kombination av de två. Eller lite mer som att man får välja om man ska skratta eller gråta (hysteriskt)! linuspalinjen1

Jag tror att det blir bäst göra det förstnämnda. För när allt kommer omkring, så är det ”bara ett (okej TVÅ) oönskade konstverk på bilen” det handlar om. Vad spelar det för roll om några år? Vad spelar någonting sånt för roll egentligen, när man tänker på alternativet? Sånt där som man blir påmind om såsom igår när vi tittade en stund på Barncancer-galan. Ja… jag säger bara det… satt i relation till annat, är det inte så farligt som man kan tycka vid första anblick, eller hur? Nu ska vi se om jag kan locka vår lille nattuggla (ja, 1:an i vanlig ordning) i säng, för JAG måste sova nu i alla fall. Trött som en gnu och med bara LIIITE samvetskval för att jag tog med mig lite av jobbet hem då jag satte mig här i soffan och skrev mötesprotokoll. Men skönt blir det i morgon, när jag kan koncentrera mig på det som känns viktigare att få klart i tid. Men jo… jag vet… fel av mig ändå. Jobbar gör man på jobbet. Hemma är man bara hemma. Godnatt godnatt!

Ibland vill man bara &+?#€%

Smiley arg huvudvärk

Tänk att det dyrbaraste och de mest älskvärda man har är också de som kan locka fram den högsta graden av frustration hos en. Idag har barnen varit …liiiiiiite väl jobbiga att ha att göra med. 1:an lekte förvisso med nästkusinen största delen av dagen, så det var skönt. Men densamme jagade livet ur mig igår, så han låg liksom redan på minussidan från start, så att säga. Förlåt, förlåt, förlåt att jag känner så ibland! Kärleken till barnen överstiger alla mått och begrepp. Det vet både du och jag. Så ”missförstå” mig rätt! I alla fall… 2:an, stackars krake… började redan igår att klaga över klåda på händerna. Gnäll-Gurra!, tyckte vi andra. Men efter en väldans orolig natt med mycket spring till Mamman, stök i sängen och gnäll och gny, vaknade han och uppvisade utslag både på handflator och fotsulor.

Smiley kliar utslag

Google-my-friend, kom till undsättning som så många gånger förr, liksom både goda vänner i telefonen och på Facebook. Det lutade åt höstblåsor. Men det fanns ju en liten risk för att det skulle kunna vara en allergisk reaktion också och då är klåda på just handflator och fotsulor inte något gott tecken, utan precis tvärtom! Eftersom 2:an dessutom har läggning åt det allergiska hållet, både i form av äggallergi och infektionsastma osv. så var jag inte jättesugen på att helt utesluta risken bara sådär. Han hade ju trots allt inte några blåsor kring/i munnen, vilket jag lite grand trodde var ett kriterium för att passa in under höstblåsekategorin. Men inte långt därefter, uppenbarade sig både en liten temp på 37,7 grader och blåsor just kring munnen. Så jag började att andas ut en aning. Ni vet… Mannen var ju inte hemma heller och oro för anafylaktiska chocker i samband med tre övergnälliga och tjatiga barn och sprängande huvudvärk är ingen tjusig kombo hos oroliga mammor, såsom jag själv.

Ja, så cyklade i alla fall 1:an iväg till nästkusinen, som sagt var. 2:an och 3:an lekte sedan ganska resonligt medan jag fortsatte att röja och rensa! Jag kan knappt tro det själv, men vet ni? Jag ser faktiskt ljuset i tunneln! Jes mään! Idag gick jag igenom hela ovanvåningen, inklusive nästan hela vindsutrymmet!!! Alla leksaker… fler böcker… en gammal barnvagn… you name it! Jag förstår verkligen poängen med denna storstädningsprincip som Marie Kondo förespråkar! Det har kommit SÅ mycket mer ”syre och luft” in i hela hemmet! Nu vet jag ju också att det inte döljer sig en massa inproppade saker bakom stängda luckor och lådor. Den vetskapen är annars rejält stressande tycker jag.

Det betyder dock inte att vi hunnit få det städat och fint här hemma nu. NEJ! För just nu står den utrensade bokhögen i travar i hallen i väntan på att Mannen ska välja ut det han absolut vill spara. Badrummet här nere har jag liksom inte riktigt hunnit fräscha upp. Köket ska vi bara inte tala om, men å andra sidan är det det som står på kö här näst (…om jag orkar ta itu med det i morgon när jag åter igen är själv med Trion från bittida morgon till sena kvällen. Vi får väl se! Ja, det som återstår är ju just köket. Och stora skafferiet. Och garaget för all del! Sedan blir det ”småigare” saker, såsom att gå igenom och gallra fotografier och så. Så hur omöjligt detta än kändes från början, så ser jag nu att det ju faktiskt går! TÄNK vad skönt det ska bli sedan, när rensningen är klar och man kan börja INREDA sitt hem! Vi får bara spara ihop lite kosing först förstås. OCH så tänkte jag ställa mig på loppis nästa söndag! Det vore ju inte fel att bli av med saker och samtidigt få en liten slant för det.

Förlåt, ja… jag kom in på det där med städningen igen. Det är inte meningen att bli långrandig. Därför ska jag nu snabbt och lätt presentera en bok för er i stället! En bok som jag fick i present av en mycket god vän och med personlig hälsning från författarinnan i egen hög person skrivet på första sidan. Nämligen… *trumvirvel*

20150926_223943

OCH KVAR STOD EN RÖD RESVÄSKA
av Mari Åberg

Jag har nu läst drygt 80 sidor och har SÅ svårt att lägga den ifrån mig! Den blir liksom bara bättre och bättre ju mer jag läser! Det som också fascinerar mig och väcker nyfikenheten kring författarinnan är alla de där detaljerna som jag känner igen mig i. Hon har sitt skrivarsmultronställe på Österlen, den sömniga, men på sommaren ack så blommande, småstad vid Sveriges sydöstra kustland. Där småbåtshamnen ligger så nostalgiskt och tar emot vågornas kluckande året om, år efter år. Där hamnkiosken än idag serverar min barndoms favoritglass Cornetto (jordgubb). Där tiden går lite långsammare och dit många storstadsbor från vår huvudstad funnit sin ro och sommarglädje. Ja, precis som Danne Stråhed sjunger, är det nog ”…lite närmre, till himlen från Österlen”. Åtminstone klappar mitt hjärta extra hårt i bröstet när jag kommer innanför stadsgränsen.

Jo, och sedan dyker det upp där mitt i texten… om Tjörn, dit en av karaktärerna i boken åker för att hämta lite ro och frid ibland (…fast inte just den här gången, då det begav sig i handlingen). Tjörn betyder något alldeles särskilt för några av mina närstående i familjen. Vilket sammanträffande kan tyckas.

Äsch, jag kanske bara svamlar på och inbillar mig en massa. Men det är många saker som får mig att känna att det verkligen är meningen att jag ska läsa just den här boken. Jag tror ju lite på ödet och att saker har sin mening…

Från det ena till det andra, är det någon av er där ute som vet hur det egentligen går till att skriva en bok? Jag menar… hur börjar man? Jag har alltid undrat. Har man hela handlingen klar för sig redan vid start? Eller växer det fram? Jag skulle så gärna vilja veta hur det går till. En dag vill jag själv skriva en bok; jag har velat skriva en bok sedan jag var liten och faktum är att min fina fina språklärare och klassföreståndare på gymnasieskolan jag gick i, faktiskt skrev en rekommendation åt mig, till en författarutbildning hon tyckte att jag skulle gå. Jag hann aldrig skicka in min ansökan i tid, men den gången ville ”ödet” (eller om det var mitt undermedvetna) att jag skulle missa chansen. Jag var så rädd att någon skulle säga åt mig att mitt sätt att skriva inte var rätt eller bra nog. Om någon började pilla på det bästa jag visste, var jag rädd att kärleken till ordtrolleriet och historieskapandet skulle dö hos mig. Det vill jag absolut INTE! Men vem vet… när tiden är mogen!

Oj… nu har jag gjort det igen… Natts(l)udd(r)at! Sorry! Från frustration på, de egentligen så älskvärda, barnen, till Marie Kondos städbok vidare till nästa Mari, nämligen Åberg som skrivit boken jag ska fortsätta läsa NU. Smiley läser

Godnatt Sverige!

 

#mariåberg #ochkvarstodenrödresväska #boktips #konmari #konstenattstäda

Äntligen fredag

FB_IMG_1442586637751

-Välkommen fredag! tänkte jag i morse när jag vaknade. Jag har verkligen längtat efter helgen den här veckan. Den känns oändligt lång och har gjort från första stund. I måndags jobbade jag sent, fastän jag egentligen inte skulle ha gjort det schemamässigt. Men jag hade varit tvungen att byta pass med en arbetskamrat (god vän!!), eftersom jag måste kunna sluta jobba tidigare på måndag i stället. Nåväl, ganska ointressant. Hur som helst. I måndags skulle även min syster resa hem från Nya Zeeland med sin inflammerade blindtarm, så jag var klädd med nerverna på utsidan av kroppen.

Dagen gick smidigt, men på natten vaknade jag vid 03:00 och kunde inte somna om. Jag visste att min syster skulle byta plan i Dubai vid 04:00, så när jag nu ändå var vaken, ville jag vara tillgänglig för henne om hon ville prata -Vilket vi också gjorde. Skönt att veta att hon kom ordentligt ombord på nästa flight. Men som sagt… somna om gjorde jag inte, så tisdagen gled jag igenom som i en dimma. Men hem kom i alla fall syrran och jag kunde pusta ut.

Natten därpå, SAMMA SAK IGEN! Fast jag vaknade 04:00 i stället. Meeen! Så även onsdagen var suddig och gäspig. Igår kröp jag på knäna och idag tog jag mig igenom på ren vilja.

Det allra bästa den här veckan? Det finns MÅNGA saker! Först och främst JUST NU! -Ah! Sitter i soffan, 1:an och 2:an har fått en halvtimme till förfogande framför TV:n. 3:an sitter bredvid och bläddrar i en bok. På bordet står en kopp kaffe. Jag har ålat mig ur de för trånga jeansen och ersatt dem med en filt. Ute skiner solen och ja… jag suger in allt jag kan!

Sedan har jag flera morgnar den här veckan tänkt på hur mysigt det känns att köra sin gamla skruttiga SAAB (den som är Svärföräldrarnas egentligen, men som vi lånar ibland). När man vevar ner rutan några centimeter, precis som man gjorde ”förr”. När radion puttrar ut sändningar från Guldmorgon i #guldkanalen med Anna, Henrik och Per-Ola i ”kassa” högtalare. Gamla goa låtar i framförda av Rod Stewart, Thomas Ledin, Perickles, Whitney Huston och Tina Turner (bl.a). Man nästan fryser lite. Håret fladdrar i vinddraget och man är ett med en riktigt mysig morgonstund ute på vägarna. Bara en SÅN sak!

Sedan tycker jag att, även om jag haft lite för mycket att göra på jobbet, så har jag haft trevliga möten, saker som engagerat mig och som vanligt -Jag har finfina arbetskamrater som jag blir så himla glad av!

Nä… nu ska jag sörpla i mig de sista dropparna av de nu ljumna kaffet och sedan ska jag göra fint på bordet, så att vi kan äta kvällsmat när Mannen kommer hem. Räcker orken, ska jag föreslå en film att (somna till).

Trevlig kväll!

 

Semesterkaos

Det är nu så länge sedan jag skrev, att jag knappt minns hur man gör. Så känns det i alla fall. Fastän behovet har varit enormt, liksom alltid för mig, har jag inte kunnat finna någon som helst tid att ägna mig åt just detta.

Denna första halva av 2015 har varit ganska gräslig i många avseenden. Många livspussel har lagts med piskan på ryggen för att få det att gå ihop. Men så kom till sist våren och den sk sommaren. Semesterperioden om tre veckor, inleddes med en värmebölja som satte de flesta av oss ur kurs. hett

Ena dagen bitande kallt och nästa dag het sommarvärme. För nog var det väl fler än jag som lamslogs lite smått, även om det också var härligt att äntligen få se solen skina och få kinderna värmda efter en lång, grå vinter.

Men även om årets första och andra kvartal var mer jobbiga än vad som torde vara rimligt, så har det också fört något gott med sig. Hushållsekonomin har rest sig till en normal/rimlig nivå. Huset har fått sig ett ansiktslyft både på fram- och baksidan. Några stunder under paviljongens beige fladdrande tygtak har det också blivit.

Semestern inleddes med festligheter. Vi hade äran att få delta vid namngivelsen av våra goda vänners lilla son i tvättäkta och ack så charmerande Lejon Kungen-anda! Vad ingen visste var, att det i ett trollslag också skulle förvandlas till ett sagolikt bröllop! Vilken härlig tillställning!

Under första veckan fick jag också besök av min fina gamla goda vän från förr och hennes två små. Tillsammans åkte vi till den, för mig nyupptäckta, Sularpsfarmen. Vilket bedårande litet ställe! Kaniner, fåglar av olika slag, till exempel ”tupper”, som 2:an kallar dem och försäljning av både blomster och färska grönsaker, frukt och bär och annat mys-pys. Väl värt ett besök!

Så gick dagarna och första veckan led mot sitt slut. På lördagen kom min farfar på besök och på söndagen min pappa och halvbror. Jag tror att denna dag var den allra hetaste hittills i sommar. Samma kväll kom också Min syster med sambo och vovve och hälsade på en snabbis på kvällen.

Ny vecka. Solen och värmen bortblåst i dubbel bemärkelse!

En återupplivad vän(skap), en som jag själv fumlade bort en gång i tiden, kom på besök med två av sina tre godingar och även om vi inte hade helt obegränsat med tid att umgås just den dagen, så var stunden vi fick tillsammans himla trevlig och mysig!

Följande dag lastades barnen in i bilen för att möta några av sina nästkusiner och deras mamma (min kusin) i Malmö. Vi vuxna tänkte att det torde vara superspännande för barnen att få uppleva Sommarlovsmorgon i verkligheten …men det är inte alltid som vi vuxna vet bäst. Barnen var föga intresserade och förvåningen hos oss andra var total. Såhär i efterhand, säger dock barnen att det var SÅ himla roligt! Så ja… någonstans blev det väl lite lyckat ändå.
Vad som däremot verkligen VAR lyckat, var tiden vi tillbringade tillsammans när vi återvänt hem till vår lilla skånska bygd. Vädret skärpte till sig, barnen lekte så fint tillsammans och jag fick verkligt uppskattad kvalitetstid med min kusin. En tur via Mc Donald’s blev mer än väl godkänt av barnen och jag tror att även stunden på lekplatsen här i närheten också förgyllde.

Och så tog jag och Äldsta lillasystern (alltså den tidigare nämnda med sambo och hund) en många timmar långt besök till den blågula jätten IKEA. Många påsar och stora kartonger packades in i bilen på både höjden och till bredden. Sedvanlig köttbullstallrink i restaurangen och mjukglas vid kassan ingick förstås i äventyret.

En kväll (just nu minns jag inte vilken) hälsade vi på hemma hos Mannens kusin med familj! Helt spontant och så himla mysigt!

Och så blev det ännu en gång lördag och Mannen och jag fick hjälp av Svärföräldrarna att passa barnen, medan vi vuxna tu gick på restaurang med goda vänner! Jag behövde verkligen vuxentid, kände jag.  Urtrevligt!

Dagen därpå, åkte jag till Mormor för att umgås och påbörja det, visar det sig, enorma arbetet med att prata igenom och på något snyggt och charmigt sätt sammanfatta vår släkts historia. Jag känner det som mitt kall att axla uppgiften, som gåva åt våra efterlevande. För mig känns det viktigt att känna till historien… veta vilka människorna var som mina gener härstammar ifrån… känna känslan av att betyda någonting, att höra ihop, spela roll… vara en del av kedjan som för varje generation förlängs genom varje ny liten livscirkel. Det kommer att bli en resa av långt mer själslig karaktär än man kanske kan tro. Åtminstone för mig.

Jaha! Så åkte jag hem fram emot eftermiddagen och Familjen packade bilen full med tält och andra campingförnödenheter. Sist tråcklade vi in De tre knotten och bakom ratten ett styck Man och vid sidan av, en upplaga av Moi!

In på Habo-Ljung Camping susade vi som tagna ur vilken Sunes Sommar-film som helst. Det är synd och skam att ingen dold kamera följde med oss på denna upplevelse. Nåväl… vi valde ut en fin plats. Öppnade bakluckan och frigjorde Knotten från sina bilstolar. Vecklade ut tältet och…

…inga tältpinnar.

Mannen… ja, han var nu inte längre på sitt bästa semesterhumör, så att säga. Men det som fanns att göra, var att packa in oss i bilen igen och köra hem och hämta ”spätten” så att vi kunde spänna fast Tältskrället!

Ja, Tältskrället är minsann ett alldeles utmärkt namn åt det tält vi har. När vi väl var på plats igen tog det oss ytterligare 3½ h att få upp det i dugligt och beboligt skick! 20:30 skvätte vi ner grillkolen med starka vätskor för att sedan grilla att gäng korvar och nödutfodra samtliga (vilket nu vid detta laget även innefattade min Syster med sambo fast utan hund, men med husvagn).

camping

På kvällen höll 3:an mig mer än lovligt sysselsatt och när hon sedan inte heller ville sova, var måttet både rågat och rejält överskvalpat! På natten sov alla gott… alla utom Mamman

Morgonen efter var det kallt och ruggigt. Vi packade in oss i bilen och åkte hem. Nöjda med att nu ha testat på detta med campinglivet… inför nästa gång. Puh!

Det var i förrgår. Igår… hm… vad hände igår? Just det, ja! Då var vi på Spagetti-tisdag på Gästis! Gratis! Ja, man tror knappt att det är sant! Himla uppskattat! Vilken fin idé och så generöst! Vi sällskapade med tipsande goda-vänner-familj, så det var verkligen trevlig!

spaghetti

Efter mättade magar, åkte vi hem och tog emot en människa som köpte vårt piano! Jag trodde inte att folk idag var intresserade av klaviatur av äldre sort, men faktiskt var det flera stycken som hörde av sig! Hade man vetat det, kunde man ju ha tjänat sig en än bättre hacka. Å andra sidan är vi mer än tacksamma att få det hämtat vid dörren och dessutom en femhundring i kardan!

Idag… *suck* …ja, idag är inte någon värst munter dag, tyvärr. Mannen är iväg på retroaktiv svensexa för Nyblivna maken i överraskningsbröllopet jag nämnde tidigare. Så han gav sig av tidigt i morse. Själv samlade jag ihop barnen och traskade bort till mataffären för att handla ingredienser till den banankaka jag hade satt mig för att baka, eftersom jag skulle få besök av en riktig goding till vän och sedan åka för att hälsa på gamla jobbet i Malmö. Jodå, så att eh… Inhandlingen gick bra… baket gick bra… undanplockningen jag hade planerat – mindre bra… besöket blev mysigt… påhälsningen hos gamla jobbet… WHAT A DISASTER!!!

trött

Jag är HELT slut! Färdig! Finito! Jag var ju tvungen att ta Trion med mig. När vi redan var väldigt, väldigt försenade, började 1:an yla från ovanvåningen, eftersom det inte fanns några byxor som passade den lilla herrn! 2:an och 3:an jobbade i team för att ytterligare fördröja avfärden. Väl inpackade i bilen, kom vi till sist tio minuter för sent –Utan banankaka! Förbannat! Nåväl, det må väl vara hänt. Men det värsta av allt var hur barnen betedde sig under själva påhälsningen på gamla jobbet. Jag har väl då aldrig varit med om maken! 3:an, den lilla huliganen, rymde hela tiden ut i klinikens övriga lokaler. Lydde över huvud taget INTE. Skrek och ålade sig. Jo, förvisso hade hennes ordinarie sovtid uteblivit, men ändå! Hon sov ju länge i morse! Hon kladdade chokladkaka över hela mig och fikarummet. 2:an var ett litet monster han också! Låg upp- och ner i fåtöljen trots flera rejäla åthutningar. Ingenting hjälpte! 1:an halvlåg i soffan som en annan död sill och bara flinade åt spektaklet som utspelade sig framför honom. Jag var HELT svettig som jag fick jaga och skälla och undanröja smärre katastrofer så gott jag förmådde. Fd. Chefen och fd. arbetskollegan/vännen som så storsint hade köpt lunch åt oss allihop, satt där med långa ansikten och kunde inte få en syl i vädret. En trevlig konversation var helt att glömma. Jag kunde inte äta min mat, eftersom jag fick jaga. Barnen åt inte sin mat, pga Gud vet vilka anledningar. DUMHET skulle jag säga! Nä… jag skämdes som en hund och jag vill nog påstå att jag ALDRIG sett mina barn bete sig SÅ ouppfostrat och rent ut sagt ILLA! Ja, FY vad jag skäms!!

Till sist var lunchtimmen slut och vi skulle ge oss av. Jag ville inget hellre än att springa ut med skammen hack i häl. Men 1:an hade knutit ca 15 knutar på vardera sko och kunde nu inte få upp dem. Ut i trapphuset med skocken och nederst i trappan, fick jag påbörja uppnystningen, samtidigt som jag ungefär sju gånger fick fånga den rymmande 3:an som klättrade vigt upp i den ruskiga stentrappan.

Ute ur huset… LUFT! Bort till bilen. Jag hade visst parkerat på en lastzon, så jag tackar högre makter för att jag skonades från parkeringsbot. Det skulle ha varit just snyggt det! Rasande skyfflade jag in barnen i bilen. Bälten på. Nyckel i tändningslåset …sedan grät jag. crying-028 …hela vägen hem.

Nu är de små krypen utfodrade och 3:an dumpad i sängen. Gossarna är förvisade till TV:n för en gång skull och vi är INTE goda vänner.

Vad jag nu inte kan reda ut, är huruvida barnens beteende beror på understimulans, eller dess motsats?

*djupt andetag*

Ja… där har ni det… min semester. På måndag börjar jag jobba igen och det ska å ena sidan bli skönt och jätteroligt, eftersom jag trivs så himla bra. Å andra sidan har jag världens ångest över att jag, de första två veckorna, har så stort ansvar att fylla, då jag inte har sällskap av ordinarie medicinska sekreterare och annan personal, samt att jag ska täcka upp för andra enheter i deras dagliga verksamhet. Många saker fick jag lära mig i all hast precis innan semestern, så nu är jag orolig över att jag ska missa något eller inte veta hur jag ska hantera sådant som dyker upp. Men… man får väl börja med att andas… ta en kopp kaffe… ta en sak i taget och göra så gott en kan. Visst?

Nu tror jag att jag förlorat säkert 80% av de som började läsa detta inlägget, eftersom det blev så långt. Men ni som orkade hela vägen… tack för tålamodet!

Jag hoppas och önskar att jag framöver ska finna tid och ork att skriva någon gång då och då, ty det fattas mig alldeles enormt att inte få låta tankarna strömma ut genom fingertopparna och landa i en bädd av bokstäver.

Nu ska jag ta mig ännu en kopp Zoega’s och resterna av den kvarglömda banankakan i solskenet. Fast först måste jag nog väcka lilla prinsessan, så att hon inte håller låda hela kvällen också.

Det var trevligt att råkas!

Känns det lite mörkt? Tänd ett ljus!

Ja, det är ju det jag har gjort… omgivit mig själv med människor som gör mig glad. Vad händer då? JAG blir glad! Den senaste tiden har varit en riktig uppförsbacke i motvind som slutade med ett huvudstupadyk ner i backen på andra sidan. Vad göra? Jo, sätta sig upp och vila en stund. Borsta bort gruset på knäna och plåstra om alla skrapsår. Samla kraft och resa sig igen och börja gå igen lite försiktigt OCH… inte trampa så förbaskat hårt på gaspedalen och kanske inte ge sig på de allra brantaste klippväggarna i fortsättningen.

Det gör mig ledsen att inte få skriva. Det är genom orden jag andas. Få och få, förresten. Kunna är ordet jag egentligen ska använda. För det är ju som så, att när persiennen är nerdragen och orken obefintlig, ja då är det svårt att känna någon glädje för någonting alls egentligen. Jag har ingenting emot att visa den sidan av livet, men jag vill inte tynga den som läser med en tur genom skuggornas dal som aldrig tycks ta slut. Därför blir det tyst om mig när solskenets återkomst drar ut på tiden.

Idag vaknade jag mer än lovligt modfälld. Jag var sååååååååå trött! Jag börjar misstänka att John Blund skaffat hem olovliga preparat som han blandat sömnpulvret med! Som om en klubba hade drämt mig i bakhuvudet! Det är klart… det var en omvälvande dag igår. Jag somnade sent, eftersom en viss liten gosse på 5½ inte kände för att sova igår heller. Sedan tänkte jag att jag väl i alla fall kunde se finalen av Idol. Har inte lyckats få till ett helt avsnitt den här säsongen. Så jag höll mig vaken. Man kan bli smått GALEN på nyhetsavbrottet och Helénius hörna (fast det är rätt kul förstås)! Eller är det bara jag som har svårt att inte falla i sömn i soffan i väntan på upplösningen av filmen eller i det här fallet då, Idol?
Hur som helst… sedan somnade jag i alla fall gott. Alla barn i sina sängar. Jag tror att 1:an kom ner redan vid ett-tiden. En timme senare började 2:an yla uppe i sin säng. Jahapp… han hade råkat ut för en liten blöt olycka. Springa och fixa nya kalsipper och ny pyjamas. Var också tvungen att tvätta de inflammerade ögonen på densamma. När det var klart, skulle såklart också han ligga i mammas säng -Såklart. Nå! Jag var inte särskilt svår att övertala i denna stund, så han fick krypa ner i min säng. Själv gick jag och lade mig i soffan…
Tjugo över fem gick även larmet i 3:ans rum. Då skulle hon upp, tyckte hon. Byta blöja, röra ihop lite gröt och leka på golvet. Efter det var det ett evinnerligt tjat om när julkalendern skulle börja, vilket ju är senare än vanligt på helgen. När vinjetten väl började, då ”svimmade” jag av (somnade utan möjlighet att låta bli, skulle man kunna säga). Jag fick mina bannor av 1:an efteråt.

Kaffe!

Det var väl det enda jag kunde tänka ut just då som skulle kunna få mig på benen igen. I med pulver och vatten och trycka på knappen. Fram med koppen och ladda med mjölk …eller inte. SLUT! *morr* Tack och lov uppenbarade sig en matlagningsgrädde längst in i kylskåpet, så det löste sig ganska bra ändå. Så NU är jag faktiskt helt okej (mina mått mätt)! :)

Tre barn… en lång lördag (och en lika lång söndag som väntar i morgon)… EN mamma. Men det ska nog gå. En timme i taget.

 

Åh! Just det, ja! Igår kom jag på att jag tappat färgen! Bokstavligen! Idén om att låta håret ha sin naturliga färg känns inte så lyckad just nu. Jag också hoppas att mina linser kommer snart, så att jag inte behöver känna mig inburad bakom brillorna (de sista linserna slängde jag igår, eftersom de skavde så dant). Sedan ska, ta mig tusan, smink och parfym och nagellack och hela härligheten fram! Det är dags att komma hem nu. Börja glöda och puttra och pyra lite mer. Leva lite mer! Skratta lite mer! Njuta lite mer! Säga lite mer NEJ! Säga lite mer JA, fast åt rätt saker!

Dagens uppdrag till mig och till er där ute…

-Se dina medmänniskor i ögonen, VERKLIGEN se dem! Det är så himla lätt att fortsätta rusa på med sitt och svara på tilltal i farten. Stanna upp… lyssna… se… Särskilt era barn :)