Okategoriserade

Drunkning

Här sitter jag, självmant gömd i mitt lilla yoga/meditationsrum, i hopp om att få vara ifred länge nog för att hinna skriva klart. 1:an och 2:an spelar UNO. 3:an har jag placerat framför TV:n för några minuter. Jag måste bara få andas!!! För det känns som att drunkna en smula…

drunknar

Det är fredag idag och det kändes i luften på jobbet! Alla var glada och sken ikapp med vintersolen utanför fönstret. Jag likaså. Ikväll har jag dragit ihop ”dam-klubben” för att umgås med god sushi, både nyttigt och onyttigt snacks och så bastuhäng. Allt vore alltså frid och fröjd om jag bara inte fått fnatt någonstans där emellan!

1:an hade varit hemma från skolan idag, eftersom han verkade vara på väg att bli riktigt dålig i morse. Så Mannen kom och lämnade honom hos mig på jobbet en timme innan jag slutade, dvs vid tre. Det var jättemysigt och en av mina världsfinaste kollegor tog sig an honom och putsade tänderna och var så fenomenal med honom som hon alltid är med våra barn och patienter/kunder.
Men klockan rusade iväg och plötsligt var det brådis att hämta 2:an och 3:an på förskolan. Kom nästan tio minuter för sent. Lilla 3:an var på DET humöret… vägrade att samarbeta och samma humör visade sig 2:an att ha. Det tog således över en halvtimme att få på de kläder och forsla ut skaran i bilen. Svettig och skapligt irriterad körde jag oss hem. När vi var hemma, skulle 3:an inte gå ur bilen. Efter lite olaga fredagsmys-hot, gav hon med sig. Sedan skulle hon inte gå in i huset. Då låste den arga mamman dörren och lät henne ringa ilsket på klockan. Bara för att markera. Nåväl… alla inne. Kläderna av. Ner med 3:an i badkaret. Såg att min farfar sökt mig (igen) så jag ringde upp honom. För det första måste man tala så högt att man blir trött i magmusklerna. För det andra, så ville han veta om jag kunde komma till honom i helgen (igen) för att lämna de två paket kaffe som han ville att jag skulle köpa åt honom, för att det var billigt på Netto denna veckan. Att det sedan ”kostar mig” 18 km i vardera riktning att köra och lämna kaffet åt honom, tror jag att han glömmer bort i sammanhanget. Jag försökte förklara att jag inte kunde svara på om jag kunde komma förbi denna helgen också, eftersom jag inte hade hunnit prata med Mannen, men att jag vet att jag är själv med trion hela dagen i morgon och att 1:an ska på kalas på söndag förmiddag, följt av simning med brorsan på eftermiddagen. Jag antar att jag måste köra in mellan alla ”måsten” och försöka mig på att BARA lämna kaffet. Men det är idioti av mig att ens tänka tanken, för det slutar alltid med att jag måste stanna längre och bära med mig någon slags flyttkartong med saker som han tycker att han inte längre behöver.

Visst är det förfärligt! Inte det faktum jag beskrivit ovan, utan att man känner sig irriterad fastän man inte vill. Jag älskar våra barn! Jag älskar min farfar! Det är bara det att jag inte hinner dra in luft i mina egna lungor lika mycket som jag måste blåsa luft i alla andras. Så det blir pannkaka av alltihop! Stressar, jäktar, jagar, blir arg …för att sedan få samvetskval.

Finemang!

Men nu ska jag dra några djupa och ta nya tag. om drygt en halvtimme är det ju tänkt att jag ska vara färdig och redo för damkväll! Jojo… vi får väl se! *fniss*

Stor kram från mig till dig!

Pi** också!

Headache_Smiley

Januari är förbi och februari tickar på för fullt. Varje dag går jag och lägger mig med hopp om en vändning kanske ”i morgon”, men inte tusan blir det så. Samma vakuum dag efter dag. Jag vet inte riktigt om det är helt sant det jag skriver, eller om sanningen egentligen är den att jag just nu är trött och less på allt i största allmänhet. Alltså, nej… det är jag ju inte egentligen, men KÄNSLAN är sådan som om allt var lort.

Minns ni hur det var när man var liten och tröjärmarna korvade sig när man tog på jackan? Eller när kalasstrumporna kasade ner och skapade ett slags ”harem-häng”, fast det inte egentligen hängde, utan att ”hänget” stramade, i grenen. Eller när strumporna korvade sig i gummistövlarna. Ja, alla de gånger då man, inte bara kände för att göra, utan faktist gjorde det också, nämligen kasta sig på golvet och man grät och skrek i högan sky, för att allt kändes så himla bläääää!!! DEN känslan har jag nu. Fast det är annat som korvar sig. Till exempel mina alltför gamla ankelsockar som kasar över hälen inne i skon, så att de sitter endast och allenast på halva foten. För att jag var så trött att jag glömde att hälla linsvätska i linsburken härom kvällen, vilket betyder att linserna är förstörda och jag tvingas bära glasögon varje dag, vilket jag verkligen inte trivs alltför bra med -Särskilt om jag inte har några andra val. Att vi har haft sjukstuga här i två veckor och nu toppar med en sjuk man/pappa. Att mina byxor känns obekväma, eftersom mina lår tydligen vuxit till sig på ett osmickrande sätt på sistone. Plötsligt går de ihop en lång bit på väg ner mot knäna (-WHAT!!), vilket resulterar i att byxorna kasar ner… vilket resulterar i att desamma skapar  ”harem-hänget” jag nämnde tidigare och samtidigt passar två bleka julskinkor till bak på att göra tappra rymningsförsök ovanför byxlinningen. BH:n känns obekväm, av den enkla anledningen att det inte finns någon uppgift för den att fylla, eller rättare sagt, min kropp erbjuder ingenting att fylla BH:n med (såvida den inte hade provat att sätta sig runt baken eller låren då). Kommer ni ihåg Barbamamma? Hm… jag säger bara det!

Var i hundan har min ork och min lust tagit vägen?! Min glöd och gnista? Min vilja och drivkraft? BORTA! Allt jag känner är trött… sååå trött… såååååå trött.

Det KAN bero på den långvariga sömnbristen jag ligger inne med förstås. Dålig nattsömn med både få timmar och avbruten sömn. Men ändå… Kom igen! Ge mig tillbaka mig själv! Jag VILL känna den där pirrande känslan i magen av tanken på att träna och det jättestora pirret som följer efter det. Jag VILL vara pepp på att äta ren och frisk och pigg och krispig och nyttig mat. Men i stället äter jag Ballerina och salta nötter och vad helst jag kan få tag i här i skåpen. I övrigt fattigt med grönsaker och överhoppade luncher för att jag liksom bara -Hoppsan! Ojdå… äsch, jag kan äta sen. Uppblåst mage och värkande kropp som sväller. Jo, jag tackar jag! Det är ju JAG som är den utbildade PT:n! Se på mig! Hur jag är precis lika vanlig och mänsklig som alla andra, tvärtemot vad folk generellt tycks tro. Vanlig och vanlig förresten… känner mig o-vanligt DÅLIG jämfört med andra!

Hade jag varit min egen kompis, skulle jag råda att bara försöka få tag och en liten trådstump och sedan sakta börja nysta upp virrevarret. Ett litet steg i taget för att på så sätt tända gnistan på nytt. Men när jag lyssnar på det örat hör jag bara brus. Sätter armarna i kors på insidan och säger -NEJ! Jag vill INTE! Jag är bara TRÖTT! Hör du det! Låt mig vara i fred!

Jo, alltså jag HAR ju faktiskt RIKTIGA vänner också… några som är jätteduktiga på träningsbiten och verkligen skiner och glittrar. Man skulle kunna tro att det smittar, och jo… ibland… inte alltid. För när man är trött och vrång och vred, känner man sig i stället bara usel. Inte för att de får mig att känna så, utan för att JAG får mig att känna så om mig själv.

…tystnad…

…eftertanke…

Kan inte bestämma mig för hur jag ska se på saken och ta mig an situationen. Antingen får jag tvinga mig själv att göra allt det där jag vet är bra för mig, men som hela mitt väsen vill springa långt långt ifrån… Eller så accepterar jag att jag befinner mig i en liten bubbla av vakuum just nu och låter det få vara så i väntan på att den där gnistan självantänder igen, för det vet jag ju att det gör till sist. Kanske jag kan sträcka mig till att då också göra det lilla, men det är så svårt att nöja sig med det. Jag är för mycket ”allt eller inget”.

Åh! Jag tror att jag går och drar något gammalt över mig i stället. Drar ner rullgardinen. Går ner i källaren. Köper en enkel biljett till rymden och flyter omkring där som en liten tyngdlös fjärt i ett år eller så. Eller… så stänger jag ner datorn och läser en stund i boken och hoppas ännu en gång att allt ska vända, kanske ”i morgon”…

Falskt alarm!

God (!!) morgon!

Så kan jag konstatera att det var ett falskt alarm vad det gäller sjukligheten igår. 1:an mådde ju illa och huttrade igår kväll innan han somnade, men det blev ingenting mer av det. Det kanske kan vara så att han fått det väldigt lindrigt, eftersom vi redan haft en sväng med vinterkräksjuka. Men jag kan inte avgöra vilket. Eftersom Mannen var krasslig i lördags också, så måste det ju ha varit någonting och därför håller vi familjen hemma idag för att vara på den säkra sidan. Det känns förfärligt att vara hemma i stället för på jobbet, men jag försöker tänka att jag ska göra så som jag hade velat att andra i min omgivning skulle gjort om det vore tvärt om.

SÅ! GOD morgon alltså! Här sitter jag! Barnen äter frukost och jag tar en kopp kaffe. Idag ska jag passa på att bocka av gårdagens punkter för en bättre, mer medveten hälsa! Så det blir mindre kaffe, mer te, mer vatten, frisk luft i trädgården (fast *brr* vad det är kallt!), kanske lite intensiv städning så att jag får lite flås. Havregrynsgröt med ägg och yoghurt och frukt till frukost (bästa grejen alltså, hur udda det än må låta!). Ja, nu ska jag minsann bli mer rädd om mig själv! Det var ju det där med att man bara har en kropp till förfogande, så det gäller att vara rädd om den. Kanske jag kan få till lite behaglighetsvård också genom att fila forslingarna som så väl behöver det.

yellow-happy-feet-md

Det luktar VAB, målarfärg och hälsoinspiration

Godafton ute i söndagsstugorna!

Hur har ni det? Har årets första dagar varit till belåtenhet? Det skulle jag vilja säga att det varit för min del i alla fall. Det har varit genomsyrat av en, med åren tilltagande, PMS-problematik skulle man kunna säga. Stubinen har blivit förkortad och humöret lite mer explosivt, även för småsaker. Varför blir det så?! Har det med åldern att göra? För nu, mina damer och herrar, har jag uppnått en ålder av hela trettioåtta år! Hur gick det där till egentligen? Jag var ju nyss tjugoåtta! Men den där stigande siffran skrämmer mig inte ännu. Jag tycker att livet aldrig varit mer bekvämt och härligt okomplicerat! Man har fått vett att inse vad som är viktigt och vad som INTE är det …med vissa undantagsfall då man glömmer bort sig.

Vår jul och nyår har varit till belåtenhet. Barnen glada och vi glada. Nu är det bara den där lilla detaljen också, att den där vinterkräksjukan som vi hade i december… det tycks som att vi gått in i rond 2 där. Mannen var dålig igår. Ikväll klagade äldsta sonen på illamående och huttrade under täcket. Nu sover han och det har inte ”kommit något”, men det känns ju som ett solklart fall av magsjuka, kanske om än  någon mildare form. Så jag förbereder mig för hemmavaro i morgon.
Attans dock vad det känns tjorvigt det där… att vara hemma från jobbet när man ju ändå kan stå på benen själv. Men folk vill liksom inte bli smittade och vad det gäller denna ”pest” är det svårt att slippa undan. Men det känns likväl inget bra. Jag VILL ju jobba!

Och så ville jag så gärna ta på mig hälsokragen och ta ett rejält tag om den. 2015 var ett år som å ena sidan var himla bra på sina sätt, men himla dålig på andra. Det där med min personliga hälsa och friskvården blev helt och hållet bortprioriterat. Prioriterat och prioriterat, så vill jag inte heller hårdra det, för det HAR faktiskt varit svårt att hitta möjligheterna. Detta i kombination med bristande motion blir liksom pannkaka och inget annat. Pannkaka och godispåsar och chokladkakor och hela den långa listan!

bike-4

Nu har jag bestämt mig för att styra upp det hela på något vis. Jag har bara frågat mig hur. Vad som ska motivera mig. Vad jag vill uppnå. På vilken höjd ribban ska läggas. Jag tror nu att jag börjar få en klarare bild av detta. Vill ni höra? Okej… jag vill:

canstock22091612

1. Dricka mer vatten
2. Stå minst halva arbetsdagen
3. Få i alla fall en kvarts frisk luft och dagsljus per dag
4. Röra mig/motionera/träna 30 min per dag.
5. Sova minst sju timmar per natt
6. Undvika sötsaker (men ingen nolltolerans – vill hålla mig på rimlig nivå)
7. Göra smarta val i vardagen (välja trappor i stället för hiss, cykla/gå i stället för bil etc.)
8. Unna mig avkoppling/göra saker som gör mig glad och som jag mår bra av (kan vara att måla naglarna eller ta ett bad eller läsa en tidning)
9. Succesivt börja öka på själva träningsupplägget (vill få in så många bitar som möjligt: styrka, kondition, rörlighet, explosivitet, uthållighet osv.

levit

Det låter väl inte helt uppåt väggarna? Jag är ju i grund och botten en ”allt eller inget”-person och det är inte alltid att det är så hälsosamt för en. Så nu går jag ut fokuserat i lugn och fin takt.

Åh! Jag höll på att glömma berätta!

1317309lsk5aj07xu

Vi ska ÄNTLIGEN göra i ordning vårt vardagsrum! Vi har sparat en del slantar och nu är det genomförbart! Jag ska försöka hålla er uppdaterade här, precis som när vi gav oss på att göra vårt sovrum. Det ska bli en spännande resa även detta! Just nu tuggar jag på färgvalet på väggarna. TÄNK att det kan vara så svårt! Jag var från början helt inställd på grått, men nu är jag inte helt övertygad. Det skulle kunna bli lika fint med mer åt det sandfärgade hållet. Jag vill liksom både och! Det är svårt att exakt beskriva vilken ”look” jag är ute efter, eftersom det är mer KÄNSLAN jag vill frambringa. Så jag spottar ur mig några ord, så får ni bilda er en egen uppfattning om vad det betyder.

Vuxet, mysigt, orientalist, propert, elegant, bra belysning, inbjudande, personligt blandat av nytt och gammalt och klassiskt… Lite guld och feng shui, gröna växter och så…

Ni blir inte ett dugg klokare va? Äh! Häng med på turen i stället, vet jag! Återkommer!

thtv2_zpsq9g2ufs6

Nu ska jag pilla ur linserna och se klart ”Baksmällan” (heter den väl), eller… om jag skulle ta och gå och lägga mig igen. Man vet ju inte hur natten artar sig med potentiella krämare eller så. Hu! Håll tummarna för att detta går snabbt och lindrigt förbi!

Natti natti!

Vinterkräksjuka

MomentCam_20151208_012741

Fy bövelen! Tända ljus och mysiga stunder med pepparkakor och varmt te på bordet… Ack denna ljuva vintertid då snön lyser vit på taken och endast Rydbergs tomte är vaken. Nä fy f*n, vilken lögn! Jag säger bara VINTERKRÄKSJUKA! Skräcken som vi alla bär med oss varje år inför alla stundande vintermånader. Ska vi klara oss undan i år? tänker man. I det här fallet -Nej. Här frodas nu de små förödande viruspartiklarna utan barmhärtighet i vårt hus!

Det hela började i helgen vi nyss lämnat bakom oss. Mannen klagade på ont i magen efter sitt arbetspass i lördags. Hungrig! sa han själv när jag hämtade honom. Så hungrig trodde jag att han var. Svängde därför in om mataffären på vägen hem och köpte en nöduppsättning av bananer och drickyoghurt så att han skulle ha det drägligt tills middagen var klar. Hungriga makar är ju i det stora hela ofta ingen hit oavsett.

Körde vidare hem till Mamma & Co, hos vilka vi skulle ”kinesa” över natten, eftersom vi tänkte åka med det gulliga och charmiga gamla ångtåget på Österlen med dem på söndagen.
Men väl där hemma, såg jag på Mannen att han faktiskt inte mådde något vidare bra alls. Därför sa jag, som familjens kloka, moderliga överhuvud, att vi åker hem och sover hemma i stället. Ingen vill ju vara någon annan stans än i sin egen säng när man känner sig risig. Lilla 2:an protesterade då, eftersom Min ena syster med sambo & vovve också var där och som är stora favoriter till den sistnämnda. Därför kom vi överens om att han skulle få sova hos dem över natten.

Så susade vi hemåt igen. I bilen började Mannen huttra så att bilen skakade! Jösses! tänkte jag. Vad ÄR detta?! Full spruta i värmefläkten och maxvärme i sittdynan. När vi kom fram, var det bara att forsla in skruttig gubbe i sängen med dubbla täcken och två Alvedon och därefter bära våra två resterande barn till sina sängar. Borstade tänderna. Kröp ner i sängen. Somnade… *RING* …Det var min syster som informerade mig om att 2:an hade kaskadkräkt -I MAMMAS NYA SOFFA! För bövelen!! Erbjöd mig genast att hämta gossen, men Syrran sa att de gärna körde honom hem. Sagt och gjort, fyrtiofem minuter senare kom ungen vit i ansiktet och med medkräkt pyjamas i plastpåse. Jag hade passat på att förbereda sovplats för honom här nere och hade en skål laddad för eventuella upprepningar av tidigare nämnd uppkastning. Han invigde den genast. Så var det alltså igång! Gubben sjuk. 2:an sjuk. På söndagsmorgonen kände sig Gubben bättre, men JAG blev plötsligt en i kräkgänget. BLÄ!

7599_1

Ingen tågresa på Österlen för oss, som ni förstår. Fy bövelen! säger jag för tredje gången. Jag sov hela eftermiddagen. Det var tur, för vid tvåtiden på natten vaknar jag av att 1:an kommer ner och kräker. Han fortsatte att vara dålig till igår eftermiddag.

Så var det bara lilla 3:an kvar, då! tänkte jag. Än så länge verkar hon vara vid god vigör. Men så kom i stället Mannen och lade sig för en stund sedan och säger att han har ont i magen…

Crazy-crazy-Dog

Tror ni att jag kunde sova vidare då?! Nej och det är därför jag sitter här nu mitt i natten. Fixade mig en kopp med varmt vatten, citron och ingefära i hopp om att ha ihjäl eventuella återbesökande äckelvirusar.

Jag som skurat badrum och tvättat sängkläder och vädrat och haft mig för att förleda de små jäklarna! Man har ju ”inte en snöbolls chans”, som Svärfar brukar uttrycka sig. Och inte begriper jag när det borde vara grönt ljus att återvända till jobbet heller. Jag vill ju verkligen inte bidra till virusets vidare framfart. Men jag vet att jag behövs på plats och dessutom så är det ju julfest på jobbet på torsdag, en fest som jag tillsammans med tre andra är ansvarig för att ordna!! Hur mycket tror ni att jag har bidragit?! Känner mig som en skurk på burk! Men återigen är det ju ingen som vill bli smittad av detta räliga! Nä fy bövelen! säger jag för fjärde och sista gången.