Mamma Boot Camp & Power Camp

Det puttrar i grytan

Min höst och vinter har varit tung såhär långt. Det sticker jag inte under stolen med. Riktigt tung. Jag har sett mitt skinn från insidan och blivit varse hur dumt det är att leva ett liv i 190 km i timmen när man inte har möjlighet att hämta andan mellan varven. Det går till en gräns då även autopiloten ger upp och lägger ner. Då är det liksom egentligen för sent. Man ska reagera tidigare. För egen del, borde jag ha lärt mig detta för länge sedan. Gång på gång har jag valt att hoppa på samma galna karusell, alltid den som snurrar mest, trots att jag vet hur åksjuk jag blir i slutändan.
Den här gången tror jag däremot att jag hittat precis rätt grässtrå att greppa om.  Tänk att man ska hinna gå genom halva livet innan man inser vad som är rätt och rimligt för en att göra och vad som faktiskt är viktigt här i världen. Den tanken gör mig förundrad…

Nåväl! Det var en parantes! Nu kommer vi till de goda nyheterna! 😀 Jag är glad att det blev såhär denna höst/vinter! Så mycket jag har lärt mig, som jag annars inte skulle ha fått insikt i! Så många saker jag tagit itu med, saker som legat och skavt som grus i skorna alldeles för länge. Jag kastade helt enkelt ”skorna” åt helsefyr och skaffade mig ett par nya, bekväma dojjor.

Företaget är, i princip, nedlagt. Med det menar jag att jag slitit mitt hår färdigt med det underlag som revisorn behövde för årsbokslutet och avslutandet av firman, men att jag förväntar mig påringning från densamme med undringar om ”hur tänkte du med det där?” Jag borde gå en kurs! är det. En annan dag. Nåväl, slutet gott, allting gott. Så slutar alla bra sagor, så det blir nog bra.
Vad jag också lärde mig inom ramarna för den resan, är att folk inte alltid är dem man tror och när den insikten slår en, blir man en smula kall inombords, men stark och modig. Beundran kan i ett ögonblick förvandlas till det motsatta och så är det väl bara… Så nu har en ”förebild” blivit till en ”efterbild” för mig, kan man kanske säga.

Samtidigt vill jag lyfta fram den andra sidan! Tänk så många gånger det poppar upp snällhet från människor man inte förväntar sig det av. Nu menar jag inte att man inte tror gott om dem eller att de skulle tycka något ofint om en själv. Men alldeles nyligen, till exempel… fyllde jag år och hade varit elak nog att utföra ett litet experiment i samband med detta!  Jag ville se hur många som kommer ihåg ens födelsedag när man inte har det synligt på Facebook (där man ju också får påminnelser). Syftet var inte att se hur många som brydde sig, utan hur mycket information vi förväntar oss att bli matade med, så att säga. Hur många telefonnummer kan vi till exempel dessa dagar. Det var inte många som hörde av sig, kan jag säga. En handfull eller max två. Av dessa, var flera stycken sådana som jag verkligen förundrades över att de kom ihåg just min dag och också hörde av sig! Amen alltså då blir man ju bara så mjuk och go på insidan!

Det blir mycket dravel idag, jag är medveten om det. Men ni får förstå att det är länge sedan jag suttit såhär vid tangent bordet och kunnat släppa orden fria! Av det jag fått ut hittills, kan jag sammanfatta det med att ”inget ont som inte har något gott med sig” egentligen. Saker kommer och saker går… precis som det är tänkt att göra.

Nu hörrni… nu ska jag berätta något alldeles vidunderligt, nervkittlande, roligt och spännande!!! För mig i alla fall…

 -VAD?!

Jo! Jag har varit på en jobbintervju! Jojomänsan! En dag i förra veckan, ringde telefonen. I andra änden fanns en Biträdande enhetschef som hade fått mitt namn som rekommendation från en urgullig bekant till mig! Receptionist söktes och man ville träffa mig för en intervju. Are you kidding me!!! JA! Jag vill JÄTTEGÄRNA komma på intervju!, skrek min inre röst samtidigt som samtliga organ bjöd upp till dans och började dansa rumba med varandra! Sagt och gjort! Redan dagen därpå tog jag bussen dit och träffade Biträdande enhetschef och Kollegan. Jag var alldeles lugn, för jag hade en så skön känsla i mig. Det kändes rätt redan innan jag kommit dit. Mötet med de tu, framkallade ingenting annat heller, utan förstärkte den redan goda känslan. Jag visades runt i byggnaden och fick berättat för mig om verksamheten. Jag gick omkring och kände mig hemma… Även om det kan vara naivt att tänka och känna så, så är det väl ändå bättre att låta sig sköljas med i doften av välbehag även om magkänslan senare visar sig vara fel (HOPPAS INTE!!!). Men… hur Fabian kan det vara fel, när det känns så rätt?! Nej, jag tror bestämt att jag ska försöka ha gott mod hela vägen fram! Jag vet inte om jag får slutgiltigt besked på onsdag, men vi skulle i alla fall höras av då igen, Biträdande enhetschef och jag.

Så nu kanske det svänger om?! Nu kanske allting faller på plats! Om man får tro mitt horoskop för i år, så ser det lovande ut i alla fall:

mitt horoskop 2015

Det tackar vi särskilt för! Så håll tummarna för mig på onsdag! Då blir jag glad.

Något som också är roligt just nu, är att jag samlat ihop ett gäng glada tjejer att delta i något som heter MatsRace! Vi är tio stycken och det hela är ett samarbete mellan Forever Living Products och Mats Petersson, som har 25 års erfarenhet inom kost och hälsa. Han har arbetat med stora idrottsstjärnor, men också med många företag där han kört just det här konceptet MatsRace. Det är i korta ordalag en hälsoutmaning som pågår under tio veckor, där målet är att deltagarna ska komma igång och inviga en varaktig sund livsstil. Man skrapar ihop poäng genom antalet minuter man tränat och man får också poäng för kloka, hälsosamma val man gör. Det blir temaveckor och man får även veckobrev utskickat till sig. Recept och förslag på bra mellanmål och dylikt får man också i paketet. Just nu gör de flesta i mitt lag en Kickstart/detox som varar i nio dagar. Jag gjorde den i höstas, men gör den alltså nu igen, kanske egentligen mest för lagandans skull. Fy tusan för de två första dagarna! Usch! Men såhär på dag tre, så har det börjat ordna upp sig!

…kära hjärtanes! Jag är helt slut i skrivfingrarna och om jag inte stoppar mig nu, så får ni sitta och läsa hela natten och det vore väl himla dumt?! Nä, gör som jag och försök att komma i säng ikväll (och alla andra kvällar)! Sömnen är OTROLIGT viktig för välmående! Så SOV! Vidare DRICK VATTEN! Se till att MAGEN MÅR BRA! Titta på ditt liv och få ordning på och lär dig hantera din STRESS! Då blir allt bra! 😉

Nä, hörrenini… detta går inte… nu sparkar jag mig själv iväg! Ha det gott! Puss & Kram!

Välja nytt namn

snöängel

Så kom vintern till sist… Jag trodde faktiskt inte att den skulle besöka oss i år (denna vintern), med tanke på hur mild den varit fram tills nu och att det faktiskt finns massor av lökväxter på väg upp i våra rabatter. Men nu är det alltså vitt på marken och hela dagen har det yrt flingor hit och dit!

Först häckade hela familjen inomhus. Det lockade inte nämnvärt att ge sig ut, om jag säger som så. Men fram emot eftermiddagen beslöt jag mig ändå för att packa på alla barnen vinterkläderna och ge mig ut. Stegen styrde vi mot ”farmor och farfar”, som råkar ha en mycket lämplig pulkabacke utanför ”sitt”. Så där busade vi på en bra stund. Sedan lite kaffe och smörgås som vanligt innan vi pulsade hem igen.

Idag har jag också suttit och plitat på ett mail till ”min hemsidekille”, eftersom det börjar dra ihop sig till start av Mamma BootCamp! –Yeeey!! vågen smiley Det är ju en hel del saker som måste uppdateras sedan sist. Bland annat min mailadress!!! Jag hoppas innerligt att jag inte missat några mail från kunder pga all SPAM jag får! Inte nog med det, tydligen går inte mina svar iväg från e-postkontot som det ska heller. Så nu vet jag inte vilka som fått svar från mig och vilka som INTE fått svar. Inte bra alls! Nu har jag i alla fall fixat en ny adress.

Och när jag nu satt där och klurade, började jag tänka på att det där med Power Camp… jag gillar inte det namnet egentligen. Känns inte rätt och så låter det rätt så töntigt på något vis. Så jag efterlyste förslag på Facebook och de två favoriter jag har just nu är ”Out-fit” och ”Time-out”. Vad säger ni om det? Vilket är bäst av dessa två? Andra förslag? Bara bomba mig! :)
Att jag döpte det till Power Camp från början, har att göra med att jag kör Mamma Boot Camp och ville ha något namn som lät lite enhetligt. Och just Mamma Boot Camp är ju Olga Rönnbergs koncept, så det heter som det heter och är som det är. Jag följer henne, så att säga. Men nu tycker jag alltså inte att det känns så nödvändigt att det andra träningspasset måste heta något enhetligt. Kanske det till och med är bättre att Mamma Boot Camp får sticka ut och vara unik i förhållande till min övriga verksamhet. Svårt att veta det där.

…nä, vet ni vad! Nu måste jag fråga Olga! Jag skriver olika varje gång! Ska det vara ”Mamma Boot Camp”, eller ”Mamma Bootcamp” eller ”Mamma BootCamp”? :)

Men nu! Nu ska jag natta barnen! Wish me luck!

Livets alla vägskäl

 

vägskäl

Vilse i pannkakan!

Det är nu en hel månad sedan jag skrev någonting här och orsakerna till det, har varit flera. Först och främst rent praktiska skäl, såsom att jag över huvud taget inte kunnat hitta någon tid till att sätta mig vid datorn. Snabba visiter i cyberspacen via mobilen på sin höjd, men inte ett dugg mer än just så. Det där med tre barn tar mer tid än man kan tro! 😉 Man har ju liksom ett hem och en man och vänner och en dusch som behöver tas omhand då och då. Eller ja ja… det är såklart duschen som behöver ta hand om mig och inte tvärt om. Den härliga och friska doften av tvål och parfym som förr gjorde min uppenbarelse lite ”rosigare”, har nu ersatts med toner av bröstmjölkskräk och mamma-stress-svett! Mumma! Fast hellre ”mamma” än ”mumma” ändå om man måste välja! Eller hur?! samtal och fniss -OMG!… I crack myself up!

Men det har inte bara varit bristen på tid som hållit mig borta från tangentbordet. Jag har faktiskt inte vetat riktigt vad jag skulle skriva. Faktum är att jag känt mig ganska borttappad på sistone. Inte vetat riktigt åt vilket håll jag skulle styra stegen. Vad vill jag med framtiden? Hur ska vi lösa upp alla småknutar som sitter här och var på vardagstråden? Ekonomi, tid för barnen och varandra (inte minst!), få hemmet att bli mera komplett, träning, umgänge med vänner, jobb… ja, allt det där som vardagen består av i sin helhet och som ibland tycks vara svårt att få att fungera någorlunda flytande utan att ådra sig platta näsor såsom folk springer in i väggar och håller på (inklusive mig själv, fastän jag är så mycket bättre på att låta bli nu för tiden).

Idag (eller igår, det är svårt att veta vad som är upp och ner och höger och vänster nu för tiden) hörde jag någonstans… -JO! Just det, ja… Det var Peter Settman som sa till ”Mia på Grötö” att förr, då förvärvsarbetade mannen. Kvinnan var hemma och skötte barn och hem. Så var det liksom bara och majoriteten tycktes inte ha något att säga till om gällande detta. Man hade hittat ett sätt att få livet och vardagen att fungera. Man hade verktygen för att klara det. Sedan förändrades samhället och synen på detta upplägg. Kvinnan började komma ut i arbetslivet hon också. Problemet var bara att man inte fick några verktyg med sig till att sköta detta nya sätt att leva! Så egentligen tror jag att det är lite ”omöjligt” att leva som vi gör, utan att bli totalt uttröttade! Jag kanske har fel, men det låter inte helt osannolikt när jag lyssnar på tanken mellan mina öron i alla fall……

Okej… men några beslut och några steg tagits under denna ”tysta månad” och det handlar i huvudsak om Mamma BootCamp:en! Planen är att jag ska köra igång i början av mars med detta och jag hoppas och önskar innerligt att gensvaret blir precis så bra som jag vill!  Och att vi får många härliga pass ute i en bländande vårsol med frisk luft och nöjda bebisar i vagnarna! Jag har många minnesbilder av just detta och de som varit med sedan tidigare, förstår vad jag menar! Här är några förslag på vad jag menar:

20120815_101123 20120815_102329 20120815_102957 20120915_102941

-Got the feeling?! :) Hela jag strålar som solen på insidan när jag ser dessa bilder och tänker tillbaka!

Nähä! Nu är det visst som det brukar! Någon liten ”batting” som pockar på min uppmärksamhet, så jag måste lämna er hängande igen. Hoppas dock att det inte ska ta alltför lång tid innan jag kan inta position igen! 😉

*kram på er*

Så kom en liten flicka till sist

Så nådde den långa väntan till sist sitt slut och en liten ängel sänktes ner till jorden från ovan (fast riktigt så upplevde förstås inte jag det)! Tillåt mig presentera…

ISADORA

IMG_20130917_071528

Det var i söndags som jag märkte att mina sammandragningar hade förändrats. Jag hade förändrats. Jag förmådde verkligen inte göra någonting. Sammandragningarna gjorde mer ont, kom oftare och mer regelbundet och så detta olustiga ”tryck” neråt. Det fortgick hela dagen och fram emot kvällen beslutade vi oss för att ringa förlossningen och rådfråga huruvida de tyckte att vi skulle komma in och få kikat på situationen. Det kändes inte som att det på något vis var akut, men någonting var tveklöst i göringen, så att säga. De tyckte, till vår belåtenhet, att det nog var en god idé att vi kom in. Tredje barnet och allt. Vem visste hur fort det skulle gå.

Så vi fick barnen i säng. Ringde hit barnvakt och satte oss i bilen. Kom in och blev undersökt. Det visade sig att jag då var ”öppen” 5-6 cm! Så det var bara att förbereda sig på att sätta igång och föda barn inom de närmsta timmarna. Jag var ju beredd på att något hade tagit sin början, men inte trodde jag väl att det var så nära i tiden! Kändes jättebra att det äntligen var dags! Jag svirade om till Region Skånes tjusiga sjukhussärk och sedan var det bara att vänta. Jag traskade omkring och dansade till radions rockklassiker för allt vad jag var värd. För nu skulle de ske med buller och bång! Äntligen! Jag var redo att ta mig förbi det sista bergspasset för att till sist nå resans slutdestination.

Detta var vid 21:30-tiden. Vid midnatt kom barnmorskan in igen för att se hur långt vi kommit. Nu var jag öppen 8-9 cm. Till saken, kanske bör tilläggas, hade barnmorskan vid det första undersökningstillfället, passat på att ”retas” lite med livmodertappen, för att skynda på det hela. Och detta tillsammans med dansen hade uppenbarligen haft effekt. Men nu beslutade man att även ta hål på fosterhinnan och släppa vattnet fritt. Precis som vid mina tidigare erfarenheter, resulterade i att värkarna ökade kraftigt på en gång och det tog inte många minuter förrän jag låg på sängen och befann mig mitt i utdrivningsskedet, som det så tjusigt kallas. Och precis som vid mina två tidigare förlossningar, hade jag valt att klara mig igenom det hela utan smärtlindring. Lustgas hade jag förstås, men det hjälper ju bara som… jag vet inte… inte precis som smärtlindring, tycker jag. Det är mera som att man hamnar i ett vagt töcken som gör att man kanske inte upplever smärtan så ”vaket”. Jag vet inte annars hur jag ska förklara det. Nåväl, där låg jag alltså och kunde ganska snabbt konstatera att detta inte riktigt var vad jag mindes att det var. Dessutom var det så att flickebarnet vände ansiktet mot utgången, sk ansiktsbjudning. Och detta är något som betyder att det hela kräver mer utrymme för att bebisen ska komma ut. Omfånget blir större än i normala fall och, om jag förstod det rätt, så kunde hon heller inte ”skruva sig” såsom hon skulle för att komma ut. Summan av kardemumman är detta en förlossning som också tar längre tid i anspråk. -Jo, jag tackar, jag! Precis vad jag ville ha just där och just då.

I fyrtiofem minuter kämpade jag som en galen! Jag tog i så att jag är förvånad över att jag inte har fått permanent nackspärr på kuppen! Någonstans på vägen ville jag verkligen ge upp. Det kändes fullständigt hopplöst! Men jag kunde ju inte göra annat än att fortsätta, eftersom smärtan var så olidlig att jag …ja det GÅR bara inte att återge! Konstigt nog tänkte jag aldrig längs vägen att ångrade att jag inte tagit någon smärtlindring. För det har liksom inte funnits med på kartan. Jag har ju bara upplevt förlossningar utan bedövning.

Den utdragna processen och min förvåning över att denna tredje gång blev så mycket värre än jag trott, gjorde nog att jag hamnade lite i chock faktiskt. Jag minns att jag kände en förtvivlan och uppgivenhet som inte är lik mig. Övertygelsen om att jag befann mig i en hopplös situation utan ände, gjorde mig nog rädd. I många timmar efter att förlossningen var avslutad, skakade jag i hela kroppen och kände en …ledsenhet. Så nej, jag var nog inte beredd på att min värsta förlossning skulle vara den jag hade den sista gången. Jag hade ju trott att det skulle vara lättare och lättare för varje gång man gick igenom det. Men då vet jag nu att det stämmer som de säger, att ”Ingen förlossning är den andra lik”.

Men ut kom i alla fall till sist den vackraste lilla varelse! En liten flicka med långt, nästintill svart hår. Hon var inte så tung som man förutspått, men präktiga 56 cm lång var hon! 3.860 g på vågen. Och inga komplikationer fanns att notera i journalen. Barnets ”status” fick full pott på de där graderingarna man tittar på.

Framåt sextiden på morgonen, rullades vi sedan i rullstol genom kulverten i sjukhusets hemliga underjordiska gångar (det kändes lite så) bort till Patienthotellet. Där höll vi oss sedan tills vi åkte hem igår förmiddags. Vi hade det så himla bra där. Bara hon och jag. Ingen att prata med. Man gled ner och försåg sig med utsökt god mat då det serverades. Personalen var fullständigt fantastisk! Så mycket omtanke och omvårdnad och ja… jag är helt förundrad. Och för detta fick jag betala hela 200 kronor! Är det klokt?! Det är ju ingenting för att bo där så länge och äta alla dessa måltider. Helt fantastiskt!

Och nu är vi hemma i vardagen igen. Allting fungerar såhär långt alldeles utmärkt! Idag har hon inte gjort annat än att sova, med undantag för sina korta matpauser. Så frågan är om det betyder vaken-natt nu? Jag lär väl bli varse, så mycket vet jag.

Nu väntar jag på att mannen ska komma hem från en träff med gamla vänner i storstan. Det var jag som pushade honom att gå. Jag kände på mig att jag skulle klara kvällen fint ändå och tack och lov hade jag rätt. De stora killarna somnade som ljus (nästan, men bra nära). Däremot trodde han att han inte skulle bli borta mer än ett par timmar och nu är ju klockan tio över elva och mobiltelefonen har han glömt hemma. Det känns lite olustigt. För även om jag skulle vilja gå och lägga mig nu, så vågar jag knappt. Jag vet inte om han tagit med sig nyckel. Han är USEL på att komma ihåg att ta med sig den. Och om jag går upp och lägger mig, så kommer jag inte att höra honom banka på dörren.

Nä, nu börjar jag svamla här, bäst att avsluta medans tid är.

God natt!

Thank you for your order!

Japp! Det verkar som att jag fått tag i Julie Tulpers gördel nu! Jag fick gå via en annan sida för att kunna beställa och få det skickat till Sverige. Så nu ser jag med spänning fram emot att utvärdera detta en gång för alla.

Så var det…

äntligen fredag

Kan tänka mig att det är många som uppskattar det. För mig spelar det mindre roll, förutom att maken är ”ledig” hela helgen. Det är inte jätteofta det inträffar. Men det stundar två barnkalas, ett på lördag och ett på söndag. Idag ska vi faktiskt baka lite kanelbullar som familjemys. Men det blir först i eftermiddag när mannens golfspel är över och sådär, så innan dess är det jag och Lilleman som ska underhålla oss på egen hand.

Först får jag väl hoppa ur duschhandduken jag nu sitter i, sedan göra resten av toalett-pysslet (linser, tvätta trynet, borsta bissingarna, you name it). Sedan tänkte jag stoppa barnet i vagnen och i mycket sakta mak förflytta oss utomhus. Netto är väl första målet, så att vi kan få hem lite jäst och mjöl och sådant som behövs för ”bakeriet”.

Å! På tal om ”bakeriet”! Igår gjorde svärmor och jag ett besök på Bengts Conditori här i Staffanstorp! Har ni sett vad FINT de gjort där inne! Renoverat jättetjusigt! Det fått ett riktigt lyft! Fräscht!

kaga

En sådan här goding blev det!