Tänk att det dyrbaraste och de mest älskvärda man har är också de som kan locka fram den högsta graden av frustration hos en. Idag har barnen varit …liiiiiiite väl jobbiga att ha att göra med. 1:an lekte förvisso med nästkusinen största delen av dagen, så det var skönt. Men densamme jagade livet ur mig igår, så han låg liksom redan på minussidan från start, så att säga. Förlåt, förlåt, förlåt att jag känner så ibland! Kärleken till barnen överstiger alla mått och begrepp. Det vet både du och jag. Så ”missförstå” mig rätt! I alla fall… 2:an, stackars krake… började redan igår att klaga över klåda på händerna. Gnäll-Gurra!, tyckte vi andra. Men efter en väldans orolig natt med mycket spring till Mamman, stök i sängen och gnäll och gny, vaknade han och uppvisade utslag både på handflator och fotsulor.
Google-my-friend, kom till undsättning som så många gånger förr, liksom både goda vänner i telefonen och på Facebook. Det lutade åt höstblåsor. Men det fanns ju en liten risk för att det skulle kunna vara en allergisk reaktion också och då är klåda på just handflator och fotsulor inte något gott tecken, utan precis tvärtom! Eftersom 2:an dessutom har läggning åt det allergiska hållet, både i form av äggallergi och infektionsastma osv. så var jag inte jättesugen på att helt utesluta risken bara sådär. Han hade ju trots allt inte några blåsor kring/i munnen, vilket jag lite grand trodde var ett kriterium för att passa in under höstblåsekategorin. Men inte långt därefter, uppenbarade sig både en liten temp på 37,7 grader och blåsor just kring munnen. Så jag började att andas ut en aning. Ni vet… Mannen var ju inte hemma heller och oro för anafylaktiska chocker i samband med tre övergnälliga och tjatiga barn och sprängande huvudvärk är ingen tjusig kombo hos oroliga mammor, såsom jag själv.
Ja, så cyklade i alla fall 1:an iväg till nästkusinen, som sagt var. 2:an och 3:an lekte sedan ganska resonligt medan jag fortsatte att röja och rensa! Jag kan knappt tro det själv, men vet ni? Jag ser faktiskt ljuset i tunneln! Jes mään! Idag gick jag igenom hela ovanvåningen, inklusive nästan hela vindsutrymmet!!! Alla leksaker… fler böcker… en gammal barnvagn… you name it! Jag förstår verkligen poängen med denna storstädningsprincip som Marie Kondo förespråkar! Det har kommit SÅ mycket mer ”syre och luft” in i hela hemmet! Nu vet jag ju också att det inte döljer sig en massa inproppade saker bakom stängda luckor och lådor. Den vetskapen är annars rejält stressande tycker jag.
Det betyder dock inte att vi hunnit få det städat och fint här hemma nu. NEJ! För just nu står den utrensade bokhögen i travar i hallen i väntan på att Mannen ska välja ut det han absolut vill spara. Badrummet här nere har jag liksom inte riktigt hunnit fräscha upp. Köket ska vi bara inte tala om, men å andra sidan är det det som står på kö här näst (…om jag orkar ta itu med det i morgon när jag åter igen är själv med Trion från bittida morgon till sena kvällen. Vi får väl se! Ja, det som återstår är ju just köket. Och stora skafferiet. Och garaget för all del! Sedan blir det ”småigare” saker, såsom att gå igenom och gallra fotografier och så. Så hur omöjligt detta än kändes från början, så ser jag nu att det ju faktiskt går! TÄNK vad skönt det ska bli sedan, när rensningen är klar och man kan börja INREDA sitt hem! Vi får bara spara ihop lite kosing först förstås. OCH så tänkte jag ställa mig på loppis nästa söndag! Det vore ju inte fel att bli av med saker och samtidigt få en liten slant för det.
Förlåt, ja… jag kom in på det där med städningen igen. Det är inte meningen att bli långrandig. Därför ska jag nu snabbt och lätt presentera en bok för er i stället! En bok som jag fick i present av en mycket god vän och med personlig hälsning från författarinnan i egen hög person skrivet på första sidan. Nämligen… *trumvirvel*
OCH KVAR STOD EN RÖD RESVÄSKA
av Mari Åberg
Jag har nu läst drygt 80 sidor och har SÅ svårt att lägga den ifrån mig! Den blir liksom bara bättre och bättre ju mer jag läser! Det som också fascinerar mig och väcker nyfikenheten kring författarinnan är alla de där detaljerna som jag känner igen mig i. Hon har sitt skrivarsmultronställe på Österlen, den sömniga, men på sommaren ack så blommande, småstad vid Sveriges sydöstra kustland. Där småbåtshamnen ligger så nostalgiskt och tar emot vågornas kluckande året om, år efter år. Där hamnkiosken än idag serverar min barndoms favoritglass Cornetto (jordgubb). Där tiden går lite långsammare och dit många storstadsbor från vår huvudstad funnit sin ro och sommarglädje. Ja, precis som Danne Stråhed sjunger, är det nog ”…lite närmre, till himlen från Österlen”. Åtminstone klappar mitt hjärta extra hårt i bröstet när jag kommer innanför stadsgränsen.
Jo, och sedan dyker det upp där mitt i texten… om Tjörn, dit en av karaktärerna i boken åker för att hämta lite ro och frid ibland (…fast inte just den här gången, då det begav sig i handlingen). Tjörn betyder något alldeles särskilt för några av mina närstående i familjen. Vilket sammanträffande kan tyckas.
Äsch, jag kanske bara svamlar på och inbillar mig en massa. Men det är många saker som får mig att känna att det verkligen är meningen att jag ska läsa just den här boken. Jag tror ju lite på ödet och att saker har sin mening…
Från det ena till det andra, är det någon av er där ute som vet hur det egentligen går till att skriva en bok? Jag menar… hur börjar man? Jag har alltid undrat. Har man hela handlingen klar för sig redan vid start? Eller växer det fram? Jag skulle så gärna vilja veta hur det går till. En dag vill jag själv skriva en bok; jag har velat skriva en bok sedan jag var liten och faktum är att min fina fina språklärare och klassföreståndare på gymnasieskolan jag gick i, faktiskt skrev en rekommendation åt mig, till en författarutbildning hon tyckte att jag skulle gå. Jag hann aldrig skicka in min ansökan i tid, men den gången ville ”ödet” (eller om det var mitt undermedvetna) att jag skulle missa chansen. Jag var så rädd att någon skulle säga åt mig att mitt sätt att skriva inte var rätt eller bra nog. Om någon började pilla på det bästa jag visste, var jag rädd att kärleken till ordtrolleriet och historieskapandet skulle dö hos mig. Det vill jag absolut INTE! Men vem vet… när tiden är mogen!
Oj… nu har jag gjort det igen… Natts(l)udd(r)at! Sorry! Från frustration på, de egentligen så älskvärda, barnen, till Marie Kondos städbok vidare till nästa Mari, nämligen Åberg som skrivit boken jag ska fortsätta läsa NU.
Godnatt Sverige!
#mariåberg #ochkvarstodenrödresväska #boktips #konmari #konstenattstäda