Barnuppfostran

…såklart!

Jaha… då var det som det var igen, då. Hade ju en riktigt fin morgon och massor av positiv energi… Jag kan säga att nu har den energin ändrat karaktär en aning! Besöket i affären gick också bra, så långt kan jag sträcka mig. Men naturligtvis skulle stora killen gå och bli kissnödig så fort vi kom in och jag hade fått ner de övriga två i vagnen. Och sedan var det rallyspring längs gångarna i slutet av inhandlingen. Mmm…

Sedan kom vi hem. Jag hade roffat åt mig Mac’n’cheese från ”amerikahyllan” i ren nostalgi infall. Det var ju sexton år sedan jag sist åt det och då tyckte jag om det och framför allt så tyckte alla amerikanska ungar om det. Säkert lunchkort, tänkte jag. Hem, packa ur, laga till lunchen och …mina ungar är inte amerikaner! Skulle INTE äta. Storkillen sa att om han fick täcka alla makaronerna med ketchup så lovade han att äta upp allihop… Och? Hur tror ni att det blev? Åt han upp? Nä! Inga makaroner och ingen ketchup och tårarna föll och jag vässade rösten.

Som om inte detta vore nog, så skulle jag sätta igång med kalopsen så att den kan stå och riktigt gotta till sig medan jag är iväg på babymassage. Tog gjutjärnsgrytan från skafferiet och… -Vad tung den var! Tittade under locket och………. ja, fråga mig inte vilken middag det var som låg där i, men det måste ha varit länge sedan den var aktuell! En stooor bit kött i sås …och stora plättar med mögel!

exhausted smiley

Så nu får jag börja med att se om jag kan sanera grytan och göra den respektabel igen. SEDAN kan jag börja skära nytt kött och preppa för dagens middag (om jag hinner innan jag måste ge mig av).

Nu måste jag fråga om råd. Jag lovade kidsen att den utlovade banana spliten nu brunnit inne, eftersom de skötte lunchen så otrevligt. Nu kom stora killen med blanka ögon med en teckning i handen och frågar -Mammaaaa… kan jag få banana split om jag har ritat en teckning till dig?

Amen alltså! Nu blev det sådär svårt igen! …kan ju spontant känna att …Okej, makaronerna var inte lika goda som jag mindes dem. Vi är själva hemma och hade sett fram emot en mysig och trevlig fredag på egen hand. Kanske jag ska välja att inte ta denna fighten? Bli en strängare mamma i morgon igen (eller på söndag, för lördagar är ju också till för lite trevligheter på något vis)…

Nä, ut och skura gryta! Hej å hå!

Som om man inte har dåligt samvete ändå


Ibland börjar man fundera på saker som man kanske egentligen borde ignorera av naturlig stolthet (vilket jag ibland saknar). Och ibland kan man helt enkelt inte få det ur tankesystemet, hur man än försöker. Just nu har jag ett sådant ihållande ”tänk”.

smiley undrar

Det var här om dagen som jag lade upp en bild på Facebook på två av våra barn som jag tyckte såg lite lustig ut. Just denna morgon, hade de båda näsan ner i knät. En i ”pappas telefon” och en i iPad:en. Ganska snabbt fick jag en kommentar på bilden från en, sedan länge, mycket god vän till mig. En kommentar som jag nu alltså inte kan släppa ur tanken. Jag försöker så ända in i vassen att inte tolka det som om det var illa menat mot mig som förälder, men det är lite svårt i det här fallet, eftersom jag kan inte heller tolka det som något annat. Samtidigt vill jag inte tro att min vän skulle vilja nedvärdera mig som mamma. Jag vill faktiskt till och med vägra att tro det, och har försökt att göra så …men tanken dröjer sig kvar ändå. Mmm… och där har vi det igen… Det skrivna ordet. Kan vara så självklart tydligt när det skrivs, men så osäkert när det ska tolkas. Så många saker som spelar in. I detta fallet mitt, redan dåliga, samvete för att inte räcka till så mycket som jag vill. Annars brukar man ju också säga att ”En bild säger mer än tusen ord” …denna gången sa den kanske 2 ord som var sanna och 998 som var osanna…

Visst är det så att de som man håller av mest, är också de man känner sig mest sårad av ifall det ”kör ihop sig”?! Hur som helst så har jag övervägt att helt enkelt ställa frågan till vederbörande vad som menades, men nu har jag i alla fall beslutat mig för att jag inte ska göra det. Jag tog i stället bort bilden och låter det nu vara. ÄR det så att det var illa ment, så ska jag ju i alla fall inte bry mig. För JAG vet ju, att våra barn inte sitter framför TV, dator, iPad eller telefon hela dagarna. Det händer! Men då pratar vi om någon liten stund då och då, inte ens varje dag.

Det är vad det är, detta med att försöka vara en god förälder… Man kämpar på med alla krafter, så när man tror sig få negativ kritik för det, är det inte helt lätt att bara strunta i det. Det gör ont långt där inne. Barnen är ju vårt allt och vi vill ingenting mindre än det allra bästa för dem. Icke sant?!

Kramar till er alla där ute!

 

Så förfärligt härligt

 

Children_100

Det är minsann inte helt lätt alla gånger… att vara förälder menar jag. Speciellt inte när man är EN förälder att ta hand om TRE små barn som inte samarbetar för fem öre. Idag var det en sådan dag. Okej… *drar efter andan* …here goes:

Tanken var att jag skulle följa med några tjejkompisar ut på en promenad/power walk på förmiddagen. Meeeeeeen… så vaknade jag med ont i huvudet och igenkorkad snok. Likaså hade natten varit krånglig för lill-sessan med hennes förkylning, som inte heller verkar ha för avsikt att ge vika. Rossel rossel, snörvel snörvel. Det låter ju som att flickebarnet ska kvävas på kuppen. Inte lätt att koppla av och sova själv då precis. Man ligger mest och lyssnar och sedan får man plocka upp henne och locka ut några kråkor med Näs Frida (en liten manuell snorsugningsanordning, så att säga). In med lite koksalt och vänta på nysningen (så att några fler av kråkans kompisar kommer ut). Till sist amma och då märker inte lillgumman att hon, förutom att bli mätt i magen också sväljer ner de mest svårflirtade sista kråkorna. Efter det är hon tack och lov väldigt lätt att ha att göra med. Hon brukar kunna läggas tillbaka i sin säng och allt blir som det ska igen… Tyst och skönt och ett par timmar till att sova innan nästa sväng. Ungefär varannan timme har man tjänstgöring, men det tycker jag ändå fungerar himla okej! Värre vore det ju om man var tvungen att gå omkring och guppa med vagnen och hålla på för att barnet skrek nätterna igenom! Jag minns alltför väl alla de gånger jag gick promenader ute i svinkalla regnväder mitt i natten med mellanbarnet, för att han hade knip i magen eller något annat som han behövde skrika för. Hu! DÅ var man trött!

Hur som helst… jag förkyld, hon förkyld, ont i huvudet, stressigt när det blev dags att leverera de två stora till dagis, men sedan var det ganska bra där mitt på dagen. Ja, promenaden brann såklart inne, som ni förstår. Så när lugnet återfann sig, blev jag väldans produktiv! Jag fick anmält lillskruttan till dagiskön. Det är väl lika bra att vara ute i god tid! Sedan tittade jag över våra utgifter (eftersom det är ett evigt pysslande med de där slantarna varje månad) och fastnade på detta med försäkringar. Är det verkligen rimligt att betala 250 kr i månaden PER BARN i barnförsäkring?! Det kändes verkligen inte så, men vad vet väl jag om den saken, tänkte jag. Hur som helst så ville jag kolla upp det hela och minsann… det visar sig att vi nog rätt så friskt överförsäkrat våra små (även om man vill försäkra dem upp över öronen). Så nu… nu har jag sparat familjen 6.000 kr om året (!!!) genom att degradera en liten aning. Så för jössenamn, se över vad ni har för försäkringar! Sånt borde man nog göra regelbundet. Precis som att se över sin bank och annat, vilket ska bli vårt nästa ”move”. Så med detta kände jag mig enormt nöjd med mig själv. Heja mig! 😉

Vad var det sedan… hmm… tänk att man kan ha svårt att minnas saker som hänt samma dag! Hur ska det bli när JAG blir gammal och ÄNNU MER glömsk?!

Jo, jag har ju också fått så VANSINNIGT mycket ”spam” i min mail under en lång tid nu. Detta gör att jag lätt missar mail som skickas till mig från seriösa avsändare. Varje dag trillar det in 10-20 mail som alla påstår att jag vunnit än det ena och än det andra och om jag baaaara klickar på länken och talar om mitt kontonummer eller något annat, så får jag en ny mobiltelefon, eller en ny cykel, eller något annat piffigt… -As if! Samma sak gäller bloggen. Jag har inte kunnat låta möjligheten att kommentera inläggen vara öppen, av samma anledning. Nu har jag dock pratat med WordPress och fått några goda råd och tips, så nu provar vi igen (SKRIV GÄRNA SÅ ATT VI SER OM DET FUNGERAR *blink*). Vad det gäller mailen, lär det nog bli som så att jag måste ändra adress och i fortsättningen använda mig av några trix så att min adress inte hamnar på dessa listor som sedan säljs vidare till andra och ytterligare andra skräppostsavssändare.

Klockan tickade på snabbt och plötsligt var det dags att hämta barnen på dagis (idag lämnade/hämtade jag och maken ett barn var, eftersom de ju går på olika dagis nu när det renoveras). När det var gjort, möttes vi upp hemma hos svärföräldrarna på en liten fika. Mannen fick sedan cykla till jobbet och jag promenerade de 800 meterna hem med de tre små… det tog en halvtimme! Kvällsmatsdags efter det. Spädisen bestämde sig för att det var dags för ett skrikmaraton och grabbarna tusen-myror-i-brallan-lek, som ju alltid slutar med att någon trillar och slår sig eller så börjar man bråka och annat sånt där otrevligt. Var… är… öronpluggarna…

Vi överlevde i alla fall middagen. Men det tog tid, för lillkillen skulle INTE äta potatismoset och jag tyckte att man faktiskt måste smaka i alla fall. Skam den som ger sig! -Grrr!

Dags för pyjamas och tandborste… men då måste man först jaga rätt på de små krä… *hrum* de små kräVANDE liven. Bums i säng, utan saga eftersom man skött sig så dåligt och inte lyssnat på sin stackars mamma. Satte mig sedan i soffan och utfodrade den lilla gaphalsen som då tystnade och somnade skönt i famnen. Äntligen! Men (alltid ett MEN), så började sängkriget. Den lille ligisten klev ur sängen och brydde sig icke alls om mina förmaningar om att återvända med-det-genast! Eftersom jag satt låst med det nu äntligen tysta och sovande barnet, så såg han sin chans att dra mamma vid näsan! Ååå!!! Inga ord, inga tonlägen av allehanda sort spelade någon som helst roll eller gjorde minsta skillnad. Han var och förblev uppe tills jag fick överge spädisen i vagnen för att lyfta in aktuell bråkstake i sängen -I spjälsängen denna gång. -HA! Vem satt fast i klistret NU då! *morr* Sedan kom pappa hem, ”pigg” och ”fräsch” i sinnet. Några minuter tillsammans med honom i köket för att avlägga eftermiddag/kvälls-rapport resulterade i både en viss lättnad, men också tid för mig att hinna få dåligt samvete för mitt, förvisso välförtjänta, morrande åt barnet. Och med detta samvetskval gick jag sedan in till honom och förklarade att ”Mamma är ledsen att vi blev ovänner, men det är faktiskt dags att sova nu…” och så lite klapp och kram och pussinuss…
Efter allt skrikande, hade jag förståelse för att han bad om mjölk för att smörja sina välanvända stämband. Gick således ut med honom i köket, serverade honom mjölken och… då fick han syn på sin inte-alls-irriterade pappa. Gissa vilken förälder han TOTALBOJKOTTADE nu?! -Si… moi! Och så blev jag alltså den dumma föräldern och pappa den snälla. Tacksamt! 😉 Det är urbota fånigt, men man blir faktiskt lite ledsen när man befinner sig mitt i tumultet och tankarna inte får tänka klart. Man försöker att göra så bra för barnen och så får man kalla handen tillbaka. Jojomän! Trevligt! Men så skedde det lilla miraklet… Barn är FENOMENALA på att känna av oss föräldrar (vi ska inte tro att vi kan dölja saker och ting för dem). Han måste ha scannat mig rakt igenom och sett hur min insida kämpade för att inte visa på utsidan hur sårat mitt mammahjärta kände sig när han ratat mig. Plötsligt får jag en bamsekram som icke var av denna värld!

…nu behöver jag nog inte skriva mer om det, för det är nog ganska solklart att den kramen plåstrade om hela situationen.

*paus*

Nu blev jag visst tom på ord. Jag är helt enkelt för trött för att tänka vidare. Klockan är för mycket. John Blund ropar på mig. Lillan grymtar i vagnen och ger mig en hint om att det snart är dags att förse henne med ännu en slurk. Så vet du… har du läst hela vägen hit, tackar jag dig för ditt tålamod och viljan att ta del av min kaotiska, men totalt sett ”braiga” dag. Vi det här laget vet du att jag inte skriver av prestige… Jag skriver för att jag behöver det och vill det och innehållet varierar och speglar den plats/känsla jag befinner mig i just nu. Ibland är det mattips. Ibland handlar det om träning. Ibland är det familjeliv. Ibland är det filosofi… Antingen gillar man det man läser och fortsätter läsa… Eller så gillar man det inte och låter bli att läsa vidare… -Enkelt 🙂 Man hör alldeles för ofta folk som har synpunkter på vad folk väljer att skriva i sina bloggar och på sin Facebook osv. Tänk om de kunde lägga energin på något vettigare. Det är ju valfritt att läsa, icke sant?

God natt där ute… who ever you are…

Nu räcker det! (för min del)

Åtminstone för min del. Jag har tänkt tanken SÅ många gånger och nu på sistone har man i flera medier slagit larm om skadan mobiltelefonanvändandet gör, inte bara mot oss själva, men mot våra barn -Det finaste vi har!

 

sluta

Lånat från Aftonbladet

Oavsett vad som står HÄR (det må vara överreaktion på ett sätt, men inte ett annat) och hur man nu än vill vända och vrida på det hela… JAG tycker att JAG använder telefonen mer än jag egentligen tycker är rimligt och sunt -både för min och barnens skull. Jag testade att fråga vår äldsta son om han tyckte att mamma och pappa tittade för mycket i telefonerna och svaret lät inte vänta på sig.

-JA!

Fler bokstäver och ord än så behöver inte jag. Jag ska skärpa mig nu! På riktigt! Som ett första steg, har jag avinstallerat de spel jag hade i telefonen. Jag kan ju läsa en bok i stället om jag får tid över. Facebook kan jag besöka genom datorn eller ENDAST om jag inte är i närheten av barnen. Ett trix för att göra det mer besvärligt för mig, är att logga ut varje gång. På så vis blir det extra jobbigt att behöva logga in på nytt hela tiden. Över huvud taget ska jag inte känna pressen (för det gör jag) att hela tiden ha telefonen med mig. Det är OTROLIGT stressande att folk förväntar sig nå en när som helst, alltid. Nu får det vara slut med det! BASTA! Är det viktigt, kan man skicka ett SMS och så löser det sig.

Jag vet att ”lagom är bäst” och att rimligheten borde styra, men jag vill poängtera att jag syftar till mig själv och min egen brist på att göra ”lagom”. För mig passar det bättre att först strypa helt, för att sedan smyga in tillbaka (om jag vill) och lägga det på ”lagom”. Jag menar alltså inte att jag måste förbjuda mig själv att peta på luren i närheten av barnen för all framtid och sådär. Jag menar bara att när jag är med barnen, vill jag vara mer närvarande med dem, där och då. Inte svara på deras tilltal och frågor med min blick fäst på luren. Blicken ska möta deras! Jag vill att de ska känna att jag ser dem och hör dem och bryr mig om vad de säger. Och vad det gäller spel och annat som finns i våra ”smarta” telefoner, så utgår jag återigen från mig själv. Jag VILL hellre slänga upp brädet på bordet och spela (inte spela Wordfeud genom telefonen med maken som ju faktiskt sitter i andra änden av soffan). Men eftersom jag har så svårt att slita mig från telefonen när jag ”bara” ska detta och detta, så blir det ju bara vajsing alltihop. Det är alltså min egen brist på disciplin att hålla det till ”lagom” som gör att jag måste sätta gränsen för mig själv på detta vis. Alla gör vad som passar dem bäst, såklart. Jag ville bara uppmärksamma alla att fundera på om de verkligen är nöjda med hur de använder sin telefon, särskilt tillsammans med barnen. Skulle jag stå och knacka på pärleporten idag, så hade jag ångrat att jag ägnade mer tid åt min telefon än åt mina barn, för så krasst är det faktiskt ibland. Ammar jag, går jag med vagnen, är vi på lekplatsen, äter vi… ja, oftast är den där… fastklistrad i tassen. FY vad jag skäms!

Det här ska bli min utmaning framöver, att vänja mig av med detta. Blir mer närvarande för mig själv och barnen icke minst! Så nu undrar jag…

-ÄR DU MED MIG?!

protest

Bassiluskernas Mekka

basiller

Gå på dagis eller inte gå på dagis?

That is the question… Ja, så känner jag faktiskt nu, åtminstone när det gäller vår lilla kille. Hans immunförsvar tycks inte vara i närheten så starkt som vår stora killes, utan han drar på sig allt som går att dra på sig. I natt bröt en rackarns förkylning loss hos honom. Feber, rosiga kinder, kruppliknande hosta och lite gojs i ögonen (fast just det verkar ha gett med sig lite nu på morgonen). Och han som varit sjuk SÅ många gånger redan det här året! Dessutom har han ju en envis samling vatten i ena örat som kan komma att resultera i att det blir operation med rör och hela kit:et. -MEN… sa doktorn …om han slipper en massa infektioner så kan det torka ut av sig själv och då löser det sig. Det är ju bara det att han aldrig slipper infektionerna!

Nu sitter jag alltså här och funderar riktigt allvarligt på att ta honom ifrån dagis. Det är så många bassilusker där som han uppenbarligen inte kan klara av att bemästra. Och jag tänker att det vore skönt både för honom och övrig familj att få lite lugnt på sjukfronten. Jag är ju ändå hemma och föräldraledig, så jag kan ju skapa andra sysselsättningsrutiner för honom. Gå på sagostunder på biblioteket, öppna förskolan, pyssel hemma, lek med kompisar, gå på utflykter osv. Storkillen som älskar sitt dagis och (peppar peppar) så sällan blir dålig, kan ju fortsätta på dagis som vanligt ändå. Hmm…

Nä, jag har nog faktiskt redan tagit ställning i den här frågan. Jag får bara diskutera saken med mannen när han kommer hem från jobbet. Det jag däremot blir lite fundersam över, är huruvida han kan behålla sin rätt till platsen på dagis eller ej. Jag får nog undersöka den saken.

Hur resonerar ni andra kring detta? Vad hade ni gjort?