Barnuppfostran

Ännu en ”paj-ad” kväll

arg smiley

Så kommer här nu ännu ett av mina klassiska idag-hatar-jag-att-vara-mamma-inlägg… Bara för att jag är tvungen, för att jag exploderar om jag inte får ut det!!! Men låt mig först försöka sansa mig… *andas iiiiin —– andas uuuuuut* Okej… vad som förbryllar mig, är att jag inte minns att det var såhär jobbigt att natta de andra två barnen. Men letar jag riktigt långt bak i irritationsbanken, så ligger den ändå där; där ligger erfarenheten av samma galenskapskänsla som fyller hela kroppen, spänner musklerna i nacken och käken, som får hjärtat att banka som ett gammalt ånglok som fått upp ångan till max… Ja, det är ett under att det inte sprutar rök och lava ur öronen på mig! Vem är hon egentligen?! Vem är mamman som föreställer mig och som kan bli så himla arg? Och vem är den lilla terroristen, även kallad min dotter, som kan framkalla detta odjur inom mig? Så liten och så söt och så bedårande och så in i hel*etes jä*la envis så hälften kunde ha varit nog. -ÅÅÅÅ! Vill bara skrika! …men pressar samman raden av gaddar och sväljer och sväljer och sväljer för att inte tårarna okontrollerat ska fara ut åt alla håll och kanter till ett bröl som sällan skådats (hörts). Och kom INTE och säg… att det är mig det är fel på! Detta jag är nu, är vad som blir när man pressats så långt och så länge att inget mer återstår! Så det så!

*andas iiiiin… andas uuuut*

Vart var jag nu igen… jo, tre barn har jag. Men minns ändå inte att det varit såhär jobbigt. Minns inte hur det ordnade sig till sist eller när det kanske bara gick över av sig själv. Jag har provat alla goda tips och råd nu tycker jag. Det enda som kvarstår är att sy ett tyngdtäcke som sägs ha god effekt på små barn, ibland med diagnos av endera sort, som inte kan få ro i kroppen om kvällen …kanske jag skulle sy in snökedjor till traktordäck i mitt täcke! MORR!

*andas iiiin… andas uuuut*

Nä, detta går inte! Jag kan inte ens skriva sammanhängande! Jag får prata om något annat ett tag, i väntan på att bisvärmen i hjärnan ska lugna sig lite.

Puh!

Jo, såhär är det! Jag har ett nytt jobb att se fram emot! 😀 Jajamän! Det var dags att kliva upp ett snäpp på stegen och utforska nya platser och nya sidor av mig själv och som jag vill utveckla. Känner mig SÅ redo för det! Så snart, snart, snart! Det finns så många fördelar med detta nya. Vad sägs om typ 500 m till jobbet i stället för 10.000 m?! Fler tusenlappar i börsen varje månad och …tja, vad kan det vara… 100 m till Mannens jobb, vilket betyder att jag kanske kan få träffa honom över en lunch i alla fall då och då! 🙂 Och så kanske jag kan få till träningen igen, för en del tid extra över blir det ju! Den enda nackdelen är att det finns en hel hög med fantastiska arbetskamrater på mitt nuvarande jobb som jag kommer att sakna ihjäl mig efter! Men det hör till… det är en del av livet… tåget går vidare… De som stannar kvar, stannar kvar och andra finns i periferin eller i en liten hörna av hjärtat.

Idag promenerade jag och Vännen A. förresten ner till stan på lunchen och jag handlade på mig tre nya Yogi-teer. Mums! Kaffe är fint, men på sistone har jag druckit det fastän jag inte varit jättesugen om sanningen ska fram. Så nu ska jag skämma bort mig med dessa örtiga teer och bara vara. På tal om örter, så är jag så himla sugen på att lära mig mer om just det! Hur man odlar, vad man kan göra med det och ja, sedan kunna dricka sina egna goda, nyttiga, ekologiska teer! Vad vore väl inte DET!! Tirups Örtagård har någon ört-happening i juni som jag gärna vill gå på. Kanske det kunde vara något.

Men nu vet jag något annat som ”kunde vara något”… PAJ!! Min goe make har laddat en, så nu är det jag som går ut i köket och smäller på ugnen! Tröst-paj till Mamman, det är min melodi! För vi behöver väl knappast återgå till det jag började med? Ungen är hopplös! Jag är förbaskad på henne! Det finns inget att göra! Jag ger upp! Jag äter paj! Så det så! Klart slut! Over and out!

eating-pie

Abrupt väckt ur mitt gråa sinnelag!

MomentCam_20151021_193508

Om gårdagen var en solskensdag, så har dagen idag känts mer ljummen. Mitt huvud har inte riktigt varit med mig. Eller kanske tvärt om, jag har inte kunnat vara riktigt närvarande. Det började lite oroligt när jag såg att motorlampan och bensinlampan lyste i SAAB:en. Jag vet att motorlampan är lika med VARNING!, fast inte gamla Bettan. Där lyser den lampan lite när hon bäst känner för det. Den lever sitt eget liv. Men det känns ändå lite olustigt att se den där i underkanten av synfältet hela tiden medan man kör. Bensintanken skulle, enligt maken, räcka till och från jobbet och han har ju gott omdöme, så jag litade på honom i vanlig ordning. Men jag kände mig ändå lite orolig. Kom fram. Skulle parkera. Hamnade i samma sits som varje gång den senaste tiden och fråga mig inte varför, för jag begriper det inte! Plötsligt kan jag inte fickparkera! Jag hamnar för nära trottoarkanten hela tiden och till sist kan jag knappt köra varken framåt eller bakåt. Mycket märkligt!

Så tog arbetsdagen vid. Allting flöt på. Jag hann få färdigt protokollet från gårdagens APT-möte, så när som på några detaljer jag var tvungen att fråga mig för om. Annars är detta en sådan sak som lätt tar lite lång tid att bli klar med. Jag var tvungen att köra hem lite tidigare idag, liksom alla andra onsdagar då jag ska hämta barnen på förskolan/skolan. Men alltså… idag var jag så förvirrad att jag gick därifrån EN TIMME FÖR TIDIGT! Jag skulle åka hem kvart över tre, men när jag kom hem insåg jag att klockan då bara var tjugo i tre! Usch! Fick jättedåligt samvete! Jag har förvisso en hel massa flextimmar att ta ut, men ändå. Det var inte riktigt sådär jag hade tänkt mig.

Nu har jag i alla fall serverat Trion kvällsmat. 2:an är inne i en ganska trist period då allt som sätts framför honom på bordet måste gråtas bort. ”Jag älskar inte den maten” är en fras vi får höra dagligen, följt av tårar och ylande utan stopp. Djuuupt andetag… det är väl bara att vänta ut. Jag är av den sortens mammor som inte ger vika. Det som serveras är det som serveras. Passar inte det, får man snällt vänta tills det erbjuds ett mål mat nästa gång. Det må hända vara hårt, men jag tror att det är det enda rätta. Jag kan inte minnas att jag hade något att säga till om vad det gällde middagsvalen hemma då jag växte upp. Bara på min födelsedag, vilket just därför också blev en alldeles speciell dag, bl.a.

*tystnad*

Just nu sitter jag på en pinnstol i barnformat inne i 3:ns rum. Hon ville absolut inte somna på egen hand idag. Gälla toner ljöd i högan sky så att fönster, väggar och dörrar skallrade (nåja, nästan i alla fall – mina trumhinnor fladdrade i alla fall). Den där sorten som man känner igen… Den som inte kommer att ge sig… Den som faktiskt känns i maggropen på mamman och som talar om att det lilla hjärtebarnet behöver lite närhet. Man bara vet! Så jag gick in och satte mig här med datorn i knät (dels för att få skriva en stund, men också för att spela avslappnande musik för henne – funkar perfekt!). På en halv sekund tystnade hon, lade sig till rätta och somnade. Som sagt… en mamma kan skilja de olika gråten åt och visst är det väl helt fantastiskt?! Att man av naturens instinkter vet vad som ska göras.

Äsch… jag vet inte… det är en sådan där dag där jag egentligen inte har något vettigt att skriva. Där mitt behov av att skriva är större än vikten av innehåll att förmedla. Men låt oss säga att detta är ett sådant där inlägg som INTE kantas av rosor och glada miner. Eftersom livet faktiskt inte ser ut så varje dag alltid. Men det är helt okej att känna sig lite dimmig också. Det är dessutom dumt att lägga energi på att fundera så mycket på det. Det är bättre att bara fortsätta att guppa på ytan i sin lilla jolle i väntan på att solen ska gå upp igen. Den gör ju alltid det till sist.

Men jag ska säga som det är, att jag tror att jag svajar för att jag på sistone inte känt mig lika säker i ”jollen”. Jag har hela tiden varit trygg i att allt ordnar sig. Att jag hamnat rätt, där jag trivs och där jag trodde mig ha min framtid någorlunda säkrad -Just för att det kändes så himla rätt och ”hemma”! Men nu börjar magkänslan skvallra om annat och det oroar mig en smula. *rusk* Nåja, det tjänar ingenting till att grubbla. Det blir som det blir och det är inte mer än någon dag sedan som jag så klokt deklarerade för en vän hur dumt det är att oroa sig för saker som kanske aldrig ens kommer att inträffa. Men ni vet… det där med att leva som man lär…

Jodå… jag skulle nog kunna sitta här och sluddra hela natten om jag tillät mig. Jag hade kanske behövt det också. Men för er skull, om ni orkat hela vägen ner hit, ska jag avsluta och låta er återgå till att göra det allra bästa av återstoden på den här dagen. För egen del ska jag faktiskt sätta på lite te-vatten. Under tiden det kokar upp, ska jag meditera några minuter. Efter det, pyjamas, ett avsnitt Homeland………..

 

skräck smiley

NÄ TA MIG TUSAN!!! Vad i hela friden hände NU?!?! Det kan ni ALDRIG räkna ut! Jag hörde plötsligt att 2:an grät där uppifrån. Jag börjar gå ditåt och då hör jag 1:an skrika! För att inte vara alltför detaljerad, så kan jag säga att 2:an behövde gå på toaletten. Han var inte riktigt vaken. Han hamnade LITE fel, nämligen i 1:ans rum och …gjorde vad han skulle på 1:ans säng… PÅ 1:an!!!!! Så nu sitter de båda i badkaret och …jag ser att 2:an faktiskt bemästrar konsten att sitta och sova och samtidigt åstadkomma ett bubbelbad! Jaha… ingen meditation, inget te, inget Homeland. Nu får jag tvåla in de tu och byta sänkläder och natta på nytt.

Ha det!

Snart tystnad och tidningsläs

 

IMG_20151014_180824

Så var vi halvvägs genom veckan. Det är alltid skönt att sätta ”check” på onsdagen på något vis. Då vet man att man liksom är på gång med att närma sig helgen på allvar. Och DET är ju aldrig fel! Inte för inte som det kallas för ”lill-lördag”.

Igår när jag kom hem från jobbet, kände jag mig otroligt tung och trött i kroppen. Barnen var nog också trötta, för det bjöds inte på annat än skrik och gnäll och tjat och gnat. På dagen hade jag fått beröm av en mamma för hur tålmodigt och bra jag hade hanterat en problematisk situation som uppstod ”i luckan”. Dagen dessförinnan fick jag också beröm av en kollega för just mitt goda tålamod. Men säg mig då vad det är som händer på hemmaplan? Har tålamodet tagit slut då? Eller är det så mycket mer påfrestande att befinna sig i mitten av tre små knattar med högljudda synpunkter och önskemål utanför rimlighetens gränser? Nej, här hemma känner jag inte att jag förtjänar så mycket beröm över huvud taget. Inte är det nödvändigtvis så att jag varje gång visar min frustration inför barnen, men inombords bubblar och puttrar det  alldeles fasansfullt emellanåt. Det känns som om att någon bara hittade och drog i sprinten, så skulle jag explodera värre än den största handgranat! Usch! Jag verkligen avskyr att känna mig så vild och galen av frustration!

Hur som helst så föll det sig så att jag somnade när jag nattade barnen. Kände mig risig som en enebärsbuske och när jag sedan vaknade till några timmar senare och gick till badrummet för att ta hand om mina eventuella tandtroll, tänkte jag att det kändes som om jag hade feber. Det visade sig att jag hade 37,6. Det är förvisso inte mycket i feberslängar, men det bevisade att jag faktiskt inte var helt okej. Någonting pyr i kroppen (förutom tillfälliga attacker av frustration då).

Idag vaknade jag efter en lång natts sömn och kände mig fortfarande inget vidare. Ingen feber, men frusen och dan. Susade iväg till jobbet och hade, tack och lov, en riktigt skaplig dag där trots med medhavda sjukdomskänslan i kroppen. När dagen var slut, körde jag och hämtade barnen på respektive för-/skola. Mm… trötta barn idag igen. Men maten stod färdig på spisen som vanligt (jag HAR verkligen världens bästa man!), så först föste jag in barnen i fållan som leder mot badkaret. Vatten i karet och sedan stod tvålet som en bubblande skrud kring vart och ett av barnen. Bort med höstbassiluskerna! Efter det hoppade vi allihop i våra pyjamaser. Ja, jag också. Jag ville prova och se ifall det kunde skapa en avslappnad och skön känsla bland oss alla, så att kvällen kunde bli lugn. Men jag vet inte… jag tycker nog inte att resultatet var så revolutionerande precis. Pust!

Just nu har jag gett dem tillåtelse att leka en liten stund innan det är dags för saga. Hm… verkar inte gå något vidare det heller. Hujedamej!

MEN! När jag väl FÅTT barnen i säng… DÅ väntar en stund tillsammans med Amelia som låg där så passande i brevlådan idag. MED ett choklad från Anton Berg (normalt sett har jag haft lite svårt för deras choklad, men den här var bannemej riktigt smaskens)! Eller ja… chokladet har ju gått hädan sedan flera timmar tillbaka, men innehållet i tidningen gömmer sig där som en gottig överraskning innanför magasinpärmarna, redo att slukas av hungriga, trötta mammaögon.

IMG_20151014_164617

Jag ska bara överleva läggningen och inte, därigenom, ökat på huvudvärken som finns där som en förlängning från den onda nacken hela vägen ut mot kraniets samtliga ytor. Pulserande och bultande. Men… om jag lägger mig på spikmattan samtidigt som jag läser? DÅ kanske!

Bäst idag? Mötet med min gamla kursare och vän (många hjärtan till dig) och samtalet/n med en av mina kollegor/vänner… Och att få komma hem smidigt och utan parkeringsbot *host* Minnet alltså! Likaså att finna middagen klar på spisen. Att huset är undanplockat (fastän det inte är jag som gjort det den här gången), att tvätten är i fas, att jag hittade sonens regnbyxor som var på vift, att veta att räkningarna är betalda, att *lyssnar* tystnaden börjar infinna sig så smått i huset och ja… väldigt mycket mer.

NU tycker jag att pojkarna gjort sig förtjänta av varsin saga på tu man hand med mamma (eller två tillsammans med brorsan – det beror på vad de röstar för).

Ha en fortsatt fin kväll där ute i stugorna!

 

Helt slut i rutan!

bakluckeloppis-1010191292994_n

Ni som vet att jag kör världens utrensning av prylar i hemmet, förstår nog att det hunnit bli en stor hög i garaget av kartonger, påsar och bråte. Jag har länge tänkt att jag borde ställa mig på loppis, men steget dit har liksom känts lite …sträv, bucklig och snirklig. Men så tänkte jag att -Nu jäklar! Nu bara gör jag det. Sagt och gjort. Mannen fick ta barnen idag och i morse susade jag iväg med bilen fullpackad till loppisplatsen jag kört förbi så många gånger förut. Det kändes lite pirrigt och nervöst, av någon outgrundlig anledning. Enligt instruktionerna på hemsidan, skulle man komma dit åtta och sedan skulle det öppnas för besökare klockan nio. Men det ska jag säga er, att det var en sanning med modifikation! Jag hann knappt parkera och ännu mindre få upp bakluckan, innan det stod några hungriga loppis-människor och petade bland mina saker. Det gillade jag inte riktigt. Men men. Upp med bakluckan som sagt och ut med campingbordet och picknickfilten. Klädstång och kartonger var det också. Snart såg det riktigt mysigt och fint ut. Men det är väl konstigt… de saker som jag trodde att folk ville köpa, fick följa med hem igen efter dagens slut. Det jag absolut INTE trodde att folk ville ha, DET sålde jag. Nu var jag väldigt orutinerad och sålde säkert sakerna alldeles för billigt, men vet ni? TUSEN SPÄNN har jag tjänat på detta!! Jag är mäkta stolt!

Nu har jag kommit hem och i dörren möttes jag av doften av nygräddade kanelbullar! Har jag sagt att jag har väldens mest underbara och fantastiska man?! Goding! Kärlek på hög nivå! Så nu när jag räknat pengarna och pustat ut, har jag satt mig på sängen bakom stängd dörr och äter bullar så att det läcker ur öronen!

bulleBilden stulen från nätet någonstans (förlåt).

Vad jag är betydligt MINDRE nöjd med, är min försvunna mobiltelefon! Amen alltså va f**!!! Jag hade den igår morse. Skulle köra 1:an till kalas vid elva och då hittade jag den inte. Så mellan åtta och elva har det lilla åbäket gått och gömt sig! …troligen med hjälp av vår lilla ”oskyldiga” 3:a. Jag har letat. Mannen har letat. Barnen har letat. Jag har letat om och om och om igen, men den är spårlöst försvunnen. Så nu har jag lite panik! Inte för att jag behöver den på SÅ vis, men det är ändå käckt att kunna bli nådd om det är något viktigt eller så. Nåja, dagen är inte slut ännu. Kanske den behagar uppenbara sig till sist.

Nu ska jag lägga mig i horisontalläge och påbörja en ny bok, LÖFTET – andra delen av en triologi-roman av Mari Åberg.

Ha en riktigt härlig söndag där ute!

Man kan bli ”lack” för mindre!

20150929_161727 Jaha… vad skådar vi här om inte pojkarnas nya konstverk! Denna sura gubbe, för evigt graverad i billacken. På förardörren  sedan, en kreativ, abstrakt cirkel av sk. ”babbel-babbel” (enligt barnens sätt att uttrycka sig). Jag tror nog att det inte behöver tilläggas hur uppgiven man känner sig som förälder. Mannen blev nog mer arg… jag blir bara matt. Är det inte det ena, så är det det andra. Vi har vackra, av barnen handmålade, tapeter också. Äldsta sonen har även provat lakansväv (det som finns på madrassen under täcket). När jag skulle borsta tänderna på Trion, saknades ikväll plötsligt den blå av de fina, nya tandborstmuggarna jag inhandlade i helgen. Tja… 2:an hade visst RÅKAT ha ner den i golvet med ett kras. Vi har vidare ketchup på lampan över köksbordet. Kaffespill i soffan. Matknivssågade jack i bordsskivan… nä, vet ni vad… jag orkar inte ens fortsätta. Orkar inte bli arg. Blir bara som ett streck av likgiltighet. Eller okej, en kombination av de två. Eller lite mer som att man får välja om man ska skratta eller gråta (hysteriskt)! linuspalinjen1

Jag tror att det blir bäst göra det förstnämnda. För när allt kommer omkring, så är det ”bara ett (okej TVÅ) oönskade konstverk på bilen” det handlar om. Vad spelar det för roll om några år? Vad spelar någonting sånt för roll egentligen, när man tänker på alternativet? Sånt där som man blir påmind om såsom igår när vi tittade en stund på Barncancer-galan. Ja… jag säger bara det… satt i relation till annat, är det inte så farligt som man kan tycka vid första anblick, eller hur? Nu ska vi se om jag kan locka vår lille nattuggla (ja, 1:an i vanlig ordning) i säng, för JAG måste sova nu i alla fall. Trött som en gnu och med bara LIIITE samvetskval för att jag tog med mig lite av jobbet hem då jag satte mig här i soffan och skrev mötesprotokoll. Men skönt blir det i morgon, när jag kan koncentrera mig på det som känns viktigare att få klart i tid. Men jo… jag vet… fel av mig ändå. Jobbar gör man på jobbet. Hemma är man bara hemma. Godnatt godnatt!