Månadsarkiv: februari 2016

Pi** också!

Headache_Smiley

Januari är förbi och februari tickar på för fullt. Varje dag går jag och lägger mig med hopp om en vändning kanske ”i morgon”, men inte tusan blir det så. Samma vakuum dag efter dag. Jag vet inte riktigt om det är helt sant det jag skriver, eller om sanningen egentligen är den att jag just nu är trött och less på allt i största allmänhet. Alltså, nej… det är jag ju inte egentligen, men KÄNSLAN är sådan som om allt var lort.

Minns ni hur det var när man var liten och tröjärmarna korvade sig när man tog på jackan? Eller när kalasstrumporna kasade ner och skapade ett slags ”harem-häng”, fast det inte egentligen hängde, utan att ”hänget” stramade, i grenen. Eller när strumporna korvade sig i gummistövlarna. Ja, alla de gånger då man, inte bara kände för att göra, utan faktist gjorde det också, nämligen kasta sig på golvet och man grät och skrek i högan sky, för att allt kändes så himla bläääää!!! DEN känslan har jag nu. Fast det är annat som korvar sig. Till exempel mina alltför gamla ankelsockar som kasar över hälen inne i skon, så att de sitter endast och allenast på halva foten. För att jag var så trött att jag glömde att hälla linsvätska i linsburken härom kvällen, vilket betyder att linserna är förstörda och jag tvingas bära glasögon varje dag, vilket jag verkligen inte trivs alltför bra med -Särskilt om jag inte har några andra val. Att vi har haft sjukstuga här i två veckor och nu toppar med en sjuk man/pappa. Att mina byxor känns obekväma, eftersom mina lår tydligen vuxit till sig på ett osmickrande sätt på sistone. Plötsligt går de ihop en lång bit på väg ner mot knäna (-WHAT!!), vilket resulterar i att byxorna kasar ner… vilket resulterar i att desamma skapar  ”harem-hänget” jag nämnde tidigare och samtidigt passar två bleka julskinkor till bak på att göra tappra rymningsförsök ovanför byxlinningen. BH:n känns obekväm, av den enkla anledningen att det inte finns någon uppgift för den att fylla, eller rättare sagt, min kropp erbjuder ingenting att fylla BH:n med (såvida den inte hade provat att sätta sig runt baken eller låren då). Kommer ni ihåg Barbamamma? Hm… jag säger bara det!

Var i hundan har min ork och min lust tagit vägen?! Min glöd och gnista? Min vilja och drivkraft? BORTA! Allt jag känner är trött… sååå trött… såååååå trött.

Det KAN bero på den långvariga sömnbristen jag ligger inne med förstås. Dålig nattsömn med både få timmar och avbruten sömn. Men ändå… Kom igen! Ge mig tillbaka mig själv! Jag VILL känna den där pirrande känslan i magen av tanken på att träna och det jättestora pirret som följer efter det. Jag VILL vara pepp på att äta ren och frisk och pigg och krispig och nyttig mat. Men i stället äter jag Ballerina och salta nötter och vad helst jag kan få tag i här i skåpen. I övrigt fattigt med grönsaker och överhoppade luncher för att jag liksom bara -Hoppsan! Ojdå… äsch, jag kan äta sen. Uppblåst mage och värkande kropp som sväller. Jo, jag tackar jag! Det är ju JAG som är den utbildade PT:n! Se på mig! Hur jag är precis lika vanlig och mänsklig som alla andra, tvärtemot vad folk generellt tycks tro. Vanlig och vanlig förresten… känner mig o-vanligt DÅLIG jämfört med andra!

Hade jag varit min egen kompis, skulle jag råda att bara försöka få tag och en liten trådstump och sedan sakta börja nysta upp virrevarret. Ett litet steg i taget för att på så sätt tända gnistan på nytt. Men när jag lyssnar på det örat hör jag bara brus. Sätter armarna i kors på insidan och säger -NEJ! Jag vill INTE! Jag är bara TRÖTT! Hör du det! Låt mig vara i fred!

Jo, alltså jag HAR ju faktiskt RIKTIGA vänner också… några som är jätteduktiga på träningsbiten och verkligen skiner och glittrar. Man skulle kunna tro att det smittar, och jo… ibland… inte alltid. För när man är trött och vrång och vred, känner man sig i stället bara usel. Inte för att de får mig att känna så, utan för att JAG får mig att känna så om mig själv.

…tystnad…

…eftertanke…

Kan inte bestämma mig för hur jag ska se på saken och ta mig an situationen. Antingen får jag tvinga mig själv att göra allt det där jag vet är bra för mig, men som hela mitt väsen vill springa långt långt ifrån… Eller så accepterar jag att jag befinner mig i en liten bubbla av vakuum just nu och låter det få vara så i väntan på att den där gnistan självantänder igen, för det vet jag ju att det gör till sist. Kanske jag kan sträcka mig till att då också göra det lilla, men det är så svårt att nöja sig med det. Jag är för mycket ”allt eller inget”.

Åh! Jag tror att jag går och drar något gammalt över mig i stället. Drar ner rullgardinen. Går ner i källaren. Köper en enkel biljett till rymden och flyter omkring där som en liten tyngdlös fjärt i ett år eller så. Eller… så stänger jag ner datorn och läser en stund i boken och hoppas ännu en gång att allt ska vända, kanske ”i morgon”…