Fy bövelen! Tända ljus och mysiga stunder med pepparkakor och varmt te på bordet… Ack denna ljuva vintertid då snön lyser vit på taken och endast Rydbergs tomte är vaken. Nä fy f*n, vilken lögn! Jag säger bara VINTERKRÄKSJUKA! Skräcken som vi alla bär med oss varje år inför alla stundande vintermånader. Ska vi klara oss undan i år? tänker man. I det här fallet -Nej. Här frodas nu de små förödande viruspartiklarna utan barmhärtighet i vårt hus!
Det hela började i helgen vi nyss lämnat bakom oss. Mannen klagade på ont i magen efter sitt arbetspass i lördags. Hungrig! sa han själv när jag hämtade honom. Så hungrig trodde jag att han var. Svängde därför in om mataffären på vägen hem och köpte en nöduppsättning av bananer och drickyoghurt så att han skulle ha det drägligt tills middagen var klar. Hungriga makar är ju i det stora hela ofta ingen hit oavsett.
Körde vidare hem till Mamma & Co, hos vilka vi skulle ”kinesa” över natten, eftersom vi tänkte åka med det gulliga och charmiga gamla ångtåget på Österlen med dem på söndagen.
Men väl där hemma, såg jag på Mannen att han faktiskt inte mådde något vidare bra alls. Därför sa jag, som familjens kloka, moderliga överhuvud, att vi åker hem och sover hemma i stället. Ingen vill ju vara någon annan stans än i sin egen säng när man känner sig risig. Lilla 2:an protesterade då, eftersom Min ena syster med sambo & vovve också var där och som är stora favoriter till den sistnämnda. Därför kom vi överens om att han skulle få sova hos dem över natten.
Så susade vi hemåt igen. I bilen började Mannen huttra så att bilen skakade! Jösses! tänkte jag. Vad ÄR detta?! Full spruta i värmefläkten och maxvärme i sittdynan. När vi kom fram, var det bara att forsla in skruttig gubbe i sängen med dubbla täcken och två Alvedon och därefter bära våra två resterande barn till sina sängar. Borstade tänderna. Kröp ner i sängen. Somnade… *RING* …Det var min syster som informerade mig om att 2:an hade kaskadkräkt -I MAMMAS NYA SOFFA! För bövelen!! Erbjöd mig genast att hämta gossen, men Syrran sa att de gärna körde honom hem. Sagt och gjort, fyrtiofem minuter senare kom ungen vit i ansiktet och med medkräkt pyjamas i plastpåse. Jag hade passat på att förbereda sovplats för honom här nere och hade en skål laddad för eventuella upprepningar av tidigare nämnd uppkastning. Han invigde den genast. Så var det alltså igång! Gubben sjuk. 2:an sjuk. På söndagsmorgonen kände sig Gubben bättre, men JAG blev plötsligt en i kräkgänget. BLÄ!
Ingen tågresa på Österlen för oss, som ni förstår. Fy bövelen! säger jag för tredje gången. Jag sov hela eftermiddagen. Det var tur, för vid tvåtiden på natten vaknar jag av att 1:an kommer ner och kräker. Han fortsatte att vara dålig till igår eftermiddag.
Så var det bara lilla 3:an kvar, då! tänkte jag. Än så länge verkar hon vara vid god vigör. Men så kom i stället Mannen och lade sig för en stund sedan och säger att han har ont i magen…
Tror ni att jag kunde sova vidare då?! Nej och det är därför jag sitter här nu mitt i natten. Fixade mig en kopp med varmt vatten, citron och ingefära i hopp om att ha ihjäl eventuella återbesökande äckelvirusar.
Jag som skurat badrum och tvättat sängkläder och vädrat och haft mig för att förleda de små jäklarna! Man har ju ”inte en snöbolls chans”, som Svärfar brukar uttrycka sig. Och inte begriper jag när det borde vara grönt ljus att återvända till jobbet heller. Jag vill ju verkligen inte bidra till virusets vidare framfart. Men jag vet att jag behövs på plats och dessutom så är det ju julfest på jobbet på torsdag, en fest som jag tillsammans med tre andra är ansvarig för att ordna!! Hur mycket tror ni att jag har bidragit?! Känner mig som en skurk på burk! Men återigen är det ju ingen som vill bli smittad av detta räliga! Nä fy bövelen! säger jag för fjärde och sista gången.