Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Semester i paradiset över

MomentCam_20151116_232316

Jaha, ja… här sitter jag klockan tio i fyra om morgonen. Trött som en gnu förvisso, men oförmögen att sova vidare. Vid den här tiden i förrgår, var vi ännu i Khao Lak och solbadade för fullt. Men allting har ju ett slut och igår… nej, det måste väl bli i förrgår? Nä, NU blir jag förvirrad! Vilken dag är det egentligen?! Få se… onsdagen den 2 december, det var väl igår? Då gick vi i alla fall upp, färdigpackade sedan kvällen innan, klockan 04:20 (Thailändsk tid – i Sverige ännu den 1 december kl 22:20). Vår taxi kom, enligt överenskommet, klockan 05:00 ock körde oss till flygplatsen i Phuket. Där inleddes vistelsen med en åksjukespya på min axel, väska och lilla kräkprinsessan själv. Tork och tvätt efter förmåga på damtoaletten. Snart därefter fick vi också veta att vår flight blivit försenad en timme, så i stället för att avgå vid nio, blev det alltså vid tio (fortfarande Thailändsk tid – 04:00 hemma i Sverige). Men så kom vi ombord och planet lyfte till sist. Det var med samlat sinne jag förberedde mig för en liknande resa som vi hade på vägen ner, dvs en där minstingen på två år höll en kolossal låda HELA vägen (förutom den sista timmen, då hon slocknade på golvet vid våra fötter). Det visade sig dock gå betydligt mer galant denna hemresa vad det gällde den typen av utmaningar.

Däremot stötte vi på annan patrull! Inte föga vårvånande, informerades vi om att vi inte fick flyga över Ryssland. Man hade heller inte fått tillstånd att flyga över Ukraina, så rutten blev nu tvungen att läggas om och blev därmed betydligt längre. Som om inte detta vore nog, hade vi en kraftig motvind där uppe i skyn, som ytterligare försvårade förutsättningarna. Detta resulterade i att bränslet inte skulle komma att räcka. När vi så hade flugit i tolv timmar, gick vi ner för landning i Budapest där planet skulle tankas upp på nytt. Tankningen tog ca en timme nere på marken och vi fick inte lämna varesig plan eller sittplats enligt order från kapten. Men så kom vi upp i luften igen och färden mot Köpenhamn fortsatte ytterligare en timme och fyrtio minuter…

20151202_152054

Ut ur planet stapplade vi och bort till bagagebandet forslade vi oss med tappra små barn, någon sovandes, några inte. Genom utgången och in i den förbeställda taxin som haft barmhärtigheten nog att vänta in oss trots denna kraftiga försening. Hem till byn rullade vi och så var vi alltså till sist hemma igen. Home sweet home! Nu var klockan nästan ett helt dygn senare än då vi stigit upp på morgonen i ett fuktigt och varmt Thailand. Jag sov inte en blund under hela den tiden och det gjorde knappt övrig familj heller. Nä hujedamej vilken resa!

Nu är vi i alla fall hemma som sagt och jag har hunnit packa upp och provparfymera mig med Taxfree-inköpta doften…

warm-cotton_250x250

…som visade sig inte passa mig ÖVER HUVUD TAGET! Åh! Så besviken! Läste beskrivningen och tyckte att den lät alldeles perfekt när jag beställde den. Vid en första snusning under korken doftar den fint, men på mig doftar den som tvättstuga x 100! Till och med Mannen kom sniffande in i vardagsrummet där jag satt nyduschad i morgonrock innan vi gick och lade oss allihop och undrade vad sjutton det var som luktade! TYPISKT!!

Och nu har jag ätit en Kvarg, eftersom hungern infann sig lite olämpligt såhär när kyl och skafferi gapar tomma. Det var det enda som fanns att tillgå utan passerat bäst före-datum. Bredvid mig här på köksbordet finns också ett annat misslyckat Tax Free-köp. Nämligen den trekantiga favoriten Toblerone. Misslyckat på så sätt, att jag borde inte ha köpt den heller, för nu sitter jag och finfördelar de små mandelbitarna mellan molarerna (tugg/kindtänderna) medan den schweiziska mjölkchokladen, smaksatt även med honung, nu glider ner genom strupen efter att ha kittlat lyckocentrat i hjärnan en kort sekund. Kvar finns nu endast en eftersmak av söt choklad och bitter ångest.  Jag sköljer ner båda med ännu en bit… Men nu är måttet ta mig tusan rågat! Jag får väl låta julen passera kanske, men sedan ska det bli andra (lusse)bullar. Jag visste att jag fluffat till mig. Ätit dåligt, inte tränat nästan någonting alls detta året och dessutom började jag i januari mitt nya jobb, vilket är väldigt stillasittande. Men med höstens och vinterns behov av varma kläder, har jag lätt kunnat intala mig själv att det inte gör så mycket med lite extra ”foder” innanför skinnet. När kläderna åkte av och jag skulle svassa omkring i badkläder mitt i alltihop… då blev femman helt plötsligt en annan! På hotellvågen, den har nog inte så fel heller är jag rädd, avslöjade siffrorna att jag numera väger sju och ett halvt kilo mer än vågen visar när jag trivs med mig själv som allra bäst. Nådastöten kom när till sist flickorna som målade våra naglar i hyddor nere vid stranden den sista dagen, frågade mig i vilken (gravid)månad jag var i…

Jag håller med dem. Jag tycker själv att jag ser ut som alla de andra relativt nygravida mammorna vid poolen. Definitivt! Jag har sett att folk undrat och sneglat men aldrig frågat. Jag har sett det i spegeln… känt det… men förnekat det. Nu när det är uttalat, finns ingenting att gömma sig bakom längre. Några kilon hit och dit kan man väl leva med. Men att gå omkring och se ut som om man väntade sitt fjärde barn… det vill jag under inga omständigheter INTE se ut som!!!

Jag viftade bort det lugnt och skrattade tillsammans med de generade thailändskorna. Sa till Svärmor och Svägerskan att jag inte bryr mig. Men längst inne såddes ändå ett frö som började gnaga och svida. Nu måste jag lite motvilligt erkänna att jag ändå känner mig lite ledsen för det. Så… ja… det är väl inte mycket att göra annat än att börja planera för omstrukturering!

Så nu är alltså semestern slut… slut är paraplydrinkar, solgattar, båtutflykter och slut är också till min stora besvikelse, boken jag hade med mig. Den andra delen av Mari Åbergs  trilogi, ”Löftet”.

pywqmirvznz2zukzfxby

Så himla bra och fängslande! Lättläst och berörande. Nu väntar jag bara på den tredje delen. Tack Mari för det (och för skrivinspirationen du väcker i mig) och tack Maria L. som gav mig böckerna i present!

Nä, nu måste jag nog avrunda! Jag har lilla 3:an i knät och 2:an bredvid som delar på en, ur frysen framplockad, macka, klädd med ost med torkade kanter.

Godmorgon!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *