Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Semester till sist

Hej på er!

Så var den långa väntan slut och avresedatumet hamnade i almanackans uppslag till sist. Nu vill jag berätta hur vi har det och hur vi kom hit. Håll i hatten!

Tisdag morgon. Klockan ringde 05:55, eftersom jag hade en hel del kvar att packa och kontrollera och ordna. Först förstod jag inte vad som stod på, utan tänkte -Snablar! Så dumt att jag glömde stänga av väckarklockan! Det är ju helg. Lade huvudet på kudden igen och sedan spärrades ögonen upp på vid gavel!

1439965257034

THAILAND för bövelen!!!

Jag fick eld i maskineriet! I rasande fart for jag som en projektil genom huset. Till sist blev klockan nio och vi hämtade svärföräldrar och svägerska. Vid tio kom sedan vår taxi som körde oss rackarns bekvämt till Kastrup. Där flöt allting på jättebra, tills… det INTE flöt på så bra längre. Den förvandlingen  startade ungefär vid incheckningen (eller det där sista man gör när man går till gaten – heter kanske något annat). Då satte lilla 3:an igång med att vråla som en tok! Vråla och åla sig och hålla på!!! Hon var HELT tokig! Ingenting hjälpte! Personalen på plats öppnade alla avspärrningssnören och lotsade oss före alla i kön! *hiii hiii hiii* …fast tji fick vi, för det slutar inte här. Barnet, som annars är SÅ söt och rar, var som besatt av onda krafter. Hon sprang iväg och hon skrek och hon skulle inte gå och inte sitta i vagnen och inte bli buren. Ål ål ål som an larv!! En anställd dansk dam kom fram och sa på ett sådant där moderligt sätt att -Du må icke föle at det er pineligt, det hender alle! (har absolut INGEN aning om hur man säger/stavar på danska, men ni förstår). Redan där höll jag på att börja lipa! Jaha… till sist kom vi på planet. Nu kunde man ju tro att ungen skulle sova eller något annat passande… ICKE!!! Samma beteende fortlöpte genom HEEEELA DEN LÅNGA J*LA RESAN!!! Vad var det? Elva timmar?! Jag sprang och svetten lackade och ungen skrek och folk irriterade sig. Jag provade alla sätt! Låta henne ha ganska fria tyglar att röra sig. Locka. Säga till på skarpen. Det gick bara inte! Tror ni att jag hade lust att nita tanten bakom mig som kom och sa att hon nog hade ont i öronen? Ja, alltså, hon sa att -Jag förstår att ni blir stressade, men tror du inte att hon har ont i öronen. -Njae… jag trodde verkligen inte det. Hon är däremot jättetrött/övertrött. -Mm… nä, jag tror hon har ont i öronen! sa tanten. Jag tycker att du ska fråga kabinpersonalen om medicin för sånt. Det är ju synd om henne. -Okej… synd om HENNE? Inte bara, tyckte jag. Lite synd om mig också! sa jag i ett försök att halvt skämta till det. -Aouw nej, mest synd om henne! tillade tanten. &#@$)/

Jag är förvånad om det inte kom rök ur öronen på mig då!

Mannen i sätet framför huvudpersonen vände också bak huvudet ett otal gånger! Vid minsta lilla pill på stolen eller skrik. Jag förstår! Jag gör verkligen det. Men JAG KUNDE INTE GÖRA NÅGONTING ÅT DET JU!!! Sådär höll jag på alla tio timmarna! Jag hade haft en föreställning om att kunna välja och vraka på filmerna som visades… läsa bok… läsa Amelia… spela lite kort… Men eh… Nej.

När lamporna släcktes, grät mamman där hon satt i sin stolsrad. Tänk om jag bara kunde ta på mig fallskärmen och hoppa ut. HEJDÅ! Det var ungefär det jag ville göra.

När EN timme återstod… DÅ somnade skrället i mitt knä och jag kunde andas. Men sedan fick man ju väcka henne igen! För när vi kom av flyget, skulle vi går ut och sätta oss i vår förbeställda taxi som skulle ta oss den en och en halv timme som återstod till vårt hotell. Mm… vi väntade… och väntade… och väntade… Ingen taxi-jäkel kom! En timme senare och några försök att få resebolagspersonalen att fixa till det hela, så beställde vi själva en annan, ny taxi. Det gick ju inte att vänta på den som ingen-visst-vart-den-tagit-vägen-men-vänta-ni-gärna-och-dyker-den-inte-upp-får-ni-väl-höra-av-er! Hell no!

Så satt vi till sist i en annan taxi… då börjar serenaden igen. Yl, yl och yl. Chauffören fick köra och stanna vid något ställe för att fråga om vägen. Tog sin stund. Sedan? Jo, sedan kräktes hon också, den lilla illbattingen! Tur att vi fick med oss en spy-påse från planet! Härligt! Men käk blev det ändå på både ungen och mig och vi behöver väl inte gå in på hur det luktade! Pust! Jag var nu så bräcklig att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. SÅ TRÖTT! Så kom vi fram vid 9:30 (tror jag), lokal tid (03.30 svensk tid). Nu fick vi vänta på att rummet skulle bli klart i två och en halv timme till, om jag minns saken rätt. Så då ”dygnade” man alltså ganska precis när vi fick rummen. In med grejerna och sedan snabbt duscha av sig, för att sedan gå och käka lite. Stranden och området hade vi inspekterat i vår väntan på rummet. Himla tjusigt, men jag har nog inte riktigt kunnat ta in det hela, eftersom jag är ganska förblindad av tröttheten. Ja, så åt vi… och badade… och sedan vid fyra (10:00 svensk tid) gick vi till rummet igen. Då somnade hela familjen Hejkon-Bacon. Efter ett tag, kanske 1,5 timmar senare  vaknade Mannen och 2:an. Vi andra försökte han ruska liv i ytterligare 1,5 h senare. Gick SÅDÄR. Jag orkade masa mig upp, men 3:an och 1:an ligger HELT utslagna här bredvid mig i skrivande stund. De andra gick och åt kvällsmat, men jag valde att (så gärna) stanna kvar här. Så fick jag ju också möjlighet att skriva detta inlägg.

20151118_071132-2

Men nu kan det väl bara bli HELT FANTASTISKT UNDERBART, det som väntar, eller hur!!! Vill ni ser fler bilder på hotellet, kan ni göra det HÄR. Inte så tråkigt, va?! :)

Så… det var den första uppdateringen för hur jag har det här nere i paradiset!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *