Så har vi haft vår första torsdag här i Khao Lak. Vi har tagit det väldigt lugnt och badat lite och bokat några utflykter och jag inhandlade en himla fin baddräkt faktiskt! En svart med vita prickar och liten kjolgrej och litet skärpgrej. Så lite sådär 50-tal skulle man nog kunna säga. Har inte invigt den ännu, men det finns tid kvar för det.
På kvällen var det BBQ, men eftersom vädret var minst sagt BLÖTT idag (delar av dagen), så fick man ställa in utomhusvarandet för middagen och flytta in det. Men det går ju lika bra det.
Äldsta sonen gick på snäckjakt. Jo, för ser ni haj-jakt var ju inte bra. ”Han tycker inte att man ska jaga rovdjur.” Han skulle kunnat ha jaga kycklingar, för de gillar han inte. Men han ville hellre jaga snäckor. 🙂 Gulliga unge!
Just nu sitter jag och är alldeles …dimmig och sunkig och yr i bollen på balkongen. Nätterna känns precis som att sova i tält. Varmt och fuktigt. AC har vi såklart på, men det hjälper inte riktigt. Det blir mer som att sova i tält i en flygkabin! Där har vi det nog.
Idag blir det nog också ganska lugnt. Förhoppningsvis ska jag utsätta mig för en thai-massage! Kan behövas. Stel som en jag vet inte vad.
Så var den långa väntan slut och avresedatumet hamnade i almanackans uppslag till sist. Nu vill jag berätta hur vi har det och hur vi kom hit. Håll i hatten!
Tisdag morgon. Klockan ringde 05:55, eftersom jag hade en hel del kvar att packa och kontrollera och ordna. Först förstod jag inte vad som stod på, utan tänkte -Snablar! Så dumt att jag glömde stänga av väckarklockan! Det är ju helg. Lade huvudet på kudden igen och sedan spärrades ögonen upp på vid gavel!
THAILAND för bövelen!!!
Jag fick eld i maskineriet! I rasande fart for jag som en projektil genom huset. Till sist blev klockan nio och vi hämtade svärföräldrar och svägerska. Vid tio kom sedan vår taxi som körde oss rackarns bekvämt till Kastrup. Där flöt allting på jättebra, tills… det INTE flöt på så bra längre. Den förvandlingen startade ungefär vid incheckningen (eller det där sista man gör när man går till gaten – heter kanske något annat). Då satte lilla 3:an igång med att vråla som en tok! Vråla och åla sig och hålla på!!! Hon var HELT tokig! Ingenting hjälpte! Personalen på plats öppnade alla avspärrningssnören och lotsade oss före alla i kön! *hiii hiii hiii* …fast tji fick vi, för det slutar inte här. Barnet, som annars är SÅ söt och rar, var som besatt av onda krafter. Hon sprang iväg och hon skrek och hon skulle inte gå och inte sitta i vagnen och inte bli buren. Ål ål ål som an larv!! En anställd dansk dam kom fram och sa på ett sådant där moderligt sätt att -Du må icke föle at det er pineligt, det hender alle! (har absolut INGEN aning om hur man säger/stavar på danska, men ni förstår). Redan där höll jag på att börja lipa! Jaha… till sist kom vi på planet. Nu kunde man ju tro att ungen skulle sova eller något annat passande… ICKE!!! Samma beteende fortlöpte genom HEEEELA DEN LÅNGA J*LA RESAN!!! Vad var det? Elva timmar?! Jag sprang och svetten lackade och ungen skrek och folk irriterade sig. Jag provade alla sätt! Låta henne ha ganska fria tyglar att röra sig. Locka. Säga till på skarpen. Det gick bara inte! Tror ni att jag hade lust att nita tanten bakom mig som kom och sa att hon nog hade ont i öronen? Ja, alltså, hon sa att -Jag förstår att ni blir stressade, men tror du inte att hon har ont i öronen. -Njae… jag trodde verkligen inte det. Hon är däremot jättetrött/övertrött. -Mm… nä, jag tror hon har ont i öronen! sa tanten. Jag tycker att du ska fråga kabinpersonalen om medicin för sånt. Det är ju synd om henne. -Okej… synd om HENNE? Inte bara, tyckte jag. Lite synd om mig också! sa jag i ett försök att halvt skämta till det. -Aouw nej, mest synd om henne! tillade tanten. &#@$)/
Jag är förvånad om det inte kom rök ur öronen på mig då!
Mannen i sätet framför huvudpersonen vände också bak huvudet ett otal gånger! Vid minsta lilla pill på stolen eller skrik. Jag förstår! Jag gör verkligen det. Men JAG KUNDE INTE GÖRA NÅGONTING ÅT DET JU!!! Sådär höll jag på alla tio timmarna! Jag hade haft en föreställning om att kunna välja och vraka på filmerna som visades… läsa bok… läsa Amelia… spela lite kort… Men eh… Nej.
När lamporna släcktes, grät mamman där hon satt i sin stolsrad. Tänk om jag bara kunde ta på mig fallskärmen och hoppa ut. HEJDÅ! Det var ungefär det jag ville göra.
När EN timme återstod… DÅ somnade skrället i mitt knä och jag kunde andas. Men sedan fick man ju väcka henne igen! För när vi kom av flyget, skulle vi går ut och sätta oss i vår förbeställda taxi som skulle ta oss den en och en halv timme som återstod till vårt hotell. Mm… vi väntade… och väntade… och väntade… Ingen taxi-jäkel kom! En timme senare och några försök att få resebolagspersonalen att fixa till det hela, så beställde vi själva en annan, ny taxi. Det gick ju inte att vänta på den som ingen-visst-vart-den-tagit-vägen-men-vänta-ni-gärna-och-dyker-den-inte-upp-får-ni-väl-höra-av-er! Hell no!
Så satt vi till sist i en annan taxi… då börjar serenaden igen. Yl, yl och yl. Chauffören fick köra och stanna vid något ställe för att fråga om vägen. Tog sin stund. Sedan? Jo, sedan kräktes hon också, den lilla illbattingen! Tur att vi fick med oss en spy-påse från planet! Härligt! Men käk blev det ändå på både ungen och mig och vi behöver väl inte gå in på hur det luktade! Pust! Jag var nu så bräcklig att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. SÅ TRÖTT! Så kom vi fram vid 9:30 (tror jag), lokal tid (03.30 svensk tid). Nu fick vi vänta på att rummet skulle bli klart i två och en halv timme till, om jag minns saken rätt. Så då ”dygnade” man alltså ganska precis när vi fick rummen. In med grejerna och sedan snabbt duscha av sig, för att sedan gå och käka lite. Stranden och området hade vi inspekterat i vår väntan på rummet. Himla tjusigt, men jag har nog inte riktigt kunnat ta in det hela, eftersom jag är ganska förblindad av tröttheten. Ja, så åt vi… och badade… och sedan vid fyra (10:00 svensk tid) gick vi till rummet igen. Då somnade hela familjen Hejkon-Bacon. Efter ett tag, kanske 1,5 timmar senare vaknade Mannen och 2:an. Vi andra försökte han ruska liv i ytterligare 1,5 h senare. Gick SÅDÄR. Jag orkade masa mig upp, men 3:an och 1:an ligger HELT utslagna här bredvid mig i skrivande stund. De andra gick och åt kvällsmat, men jag valde att (så gärna) stanna kvar här. Så fick jag ju också möjlighet att skriva detta inlägg.
Men nu kan det väl bara bli HELT FANTASTISKT UNDERBART, det som väntar, eller hur!!! Vill ni ser fler bilder på hotellet, kan ni göra det HÄR. Inte så tråkigt, va?! 🙂
Så… det var den första uppdateringen för hur jag har det här nere i paradiset!
Jag är ingen politiker. Den saken är helt klar. Jag är alldeles för svag i min argumentation och tycker på inga sätt alls om att hamna i en konflikt eller diskussion med stora meningsskiljaktigheter. Stämningen i rummet blir isande kylig och inget vad-trevligt-väder-vi-har-idag-då kan släta över och neutralisera.
Men nu står vi här… tvingade in i denna politiska och krigsliknande värld som omger oss. Tvingas att ta någon slags ställning utifrån de fakta massmedia matar oss med och utifrån rykten som sprider sig. Förvrängningar och sanningar i en enda röra. Man pratar religion och etnicitet och härkomst. Allting målas antingen svart eller vitt, Gud förbjude gråzonen däremellan. I och med att alla nu måste ta ställning och tycka antingen si eller så… därmed har vi också delats i olika läger redan här. Terrorismen har lyckats även på den punkten. Golvet gungar och det blåser kuling på världshaven! Vi är många vars trygghet skälver som ett darrande asplöv i detta nu. Hur ska det bli? Hur ska det gå?
Tyvärr tror jag att detta är en världsbild som kommer att bestå ett lång tag framöver. Det går inte att blunda för… det går inte att fly undan… såhär ser vår värld ut och vi måste hitta ett sätt att leva i den och samtidigt fortsätta att kämpa för att göra den till en bättre plats med de medel vi har. Men vi måste akta oss noga för att bli fientliga och dra alla över en och samma dömande kam! Jag vägrar att släppa min genuina tro på och förhoppning om att människan i grund och botten är god och världen likaså. Man måste också hålla sig till individbasis och förstå att hudfärgen inte avgör vilken typ av människa du är. Jag menar nu generellt. För visst… jag kan väl också se att dessa misslyckade exemplar av ”människor” som driver ondskan framåt med sådan kraft oftast till hör EN DEL av en (eller om det är flera, jag vet inte riktigt) viss religion. Men någonstans vill jag ändå säga att detta inte rakt av har med religion att göra. Nu handlar det för mig om den allra enklaste liknelsen -Den mellan genuin godhet och ren och skär ondska. That’s it!
Nu, om någonsin förut, är det läge för oss alla att verkligen leva varje dag som om det vore den sista. Jag menar inte så olycksbådande och bokstavligt som man skulle kunna tolka det vid fösta anblick, men… strunta i oväsentliga saker! Ta tillvara! Lev! Njut! Älska! Tacka valfri Gud för det vi har och sluta aldrig ALDRIG att kämpa för att sprida hoppet och glädjen och tron på det goda vidare!
Jag vet faktiskt inte vad som mer finns att säga, utan skickar så många kramar jag någonsin kan producera ut till alla er där ute, med rena hjärtan och som följer med i tåget mot en fredligare värld.
Det känns som om ondskan i vår värld sprider sig som en epidemi och infekterar och sätter skräck i hela mänskligheten… även i mig. Men jag förstår också att det är nu vi måste, på riktigt, börja leva våra liv som om varje dag vore den sista! Jag menar inte fullt så bokstavligt som det kanske låter, men att det nu faktiskt är hög tid att vi, var och en, bestämmer oss för att ont ska med gott fördrivas! Sluta lägga tid på att tycka dåligt om oss själva! Sluta bry oss om saker som Karlsson på taket skulle ha tyckt vara ”världsliga”! I stället börja bry oss om varandra! Bära varandra! Glädja varandra! Göra gott för varandra! De som sårat en i det förgångna… bara förlåt och låt gå vidare! Ge sig själv sinnesfrid! Det tjänar ingenting till att låta sig bära bördan. Det är så hiskeligt onödigt! Ingen tjänar någonting på det, allra minst en själv! Så när morgondagen gryr… se upp mot himlen och bara stanna i ögonblicket… i stillheten… lyssna… andas… blunda en stund och öppna dem sedan med nytt mod och ta nästa steg i ditt liv… rätt ut! Åt vilket håll du vill! Bestäm vägen! Följ ditt hjärtas röst!
Det som var igår, är förbi och det som kommer i morgon, vet vi ingenting om. Så NU och ingenting annat.
Konstigt… det var en ledsam dag idag. Eller hur ska jag säga… det kändes som att många i min omgivning var lite ledsna idag. Tyngda. Som om de allra flesta helst hade velat dra något gammalt över sig och gå i ide. Jag tror ju att vissa dagar bara är så ibland och att man får acceptera det. Vid det här laget har jag tänkt på det så många gånger att jag till och med lärt mig att tycka dessa grå-dagar är mysiga på sitt egna lilla sätt. Allt handlar väl om hur man väljer att se på saken helt enkelt. Inte komplicera saker för sig i onödan och så. Bara vara. Låta saker bero. Ebba ut…
Nu är klockan nästan nio. BARA nio. Såhär på ålderns höst (fniss), orkar man inte vara uppe så himla sent. Så just detta ögonblick är faktiskt guld värt. Lilla 2:an och 3:an sussar gott i sina sängar. 1:an gör som han brukar och sovvägrar. Tror jag det… det måste ju vara mycket mysigare att ligga här bredvid sin mamma i stora sängen, lyssna på hennes knapprande i datorn (vi har först legat och pratat en lång stund, märk väl), samtidigt som Youtube bjuder på avslappningsmusik, i väntan på att Pappan ska komma hem från avtackningen av arbetskamrat (ryktet säger att de just nu sitter och tittar på fotboll (?!), men det är ju också en skock karlar vi talar om här).
Just det, ja! Det blev en tur till frissan idag med Svärmor! Det var inte många centimetrar som flög, men det var inte heller meningen. Däremot blev det lite ordning på testarna, så att det hela sammanföll i en enhetlig ”page” som jag känner mig riktigt nöjd med. Jag är ju hon som alltid haft långt hår. Hon som ibland fått för sig att kapa av alltihop, för att genast ångra sig och åter låta det växa ut till sin fulla längd. Förvisso trivdes jag ganska bra där ett tag med mitt korta hår i våras, men det är någonting som gör att jag inte riktigt känner mig som mig själv när jag har kort hår. Känner mig för gammal för ett ungt hårsvall och för ung för kort-kort. Så en medelmåttig page torde ju då vara precis rätt, eller hur känner ni andra?
Jag har förresten ÄNTLIGEN unnat mig lite vårdande saker åt min stackars hud i ansiktet också! Jag använde tidigare Clinique men ville testa något annat. Snål som jag kan vara, var jag således utan vettiga produkter från tidig vår tills för någon vecka sedan, då jag införskaffade en tjusig liten påse med små förpackningar från Maria Åkerberg. Jag tänkte att små förpackningar ju borde vara att föredra, så håller sig innehållet fräscht hela tiden och det är lätt att packa med sig.
En ansikts… heter det ”mjölk” verkligen? Denna variant som är så vanligt förekommande, men som jag avskytt så, eftersom jag alltid känner mig solkig och oren efteråt. Men så fick jag det goda tipset att använda en sådan där rund, platt, gul svamp! Varmt och skönt vatten på den och sedan torka av rengöringsmjölken (det får heta så tills jag kommer på vad det heter egentligen) och vips, så känns det hur härligt som helst! En liten ansiktsvattenduschning på det, följt av väldoftande olja och kräm. Rena rama lyxen! Känner mig så härlig och fin i skinnet nu! I skinnet och sinnet!
Jag tror faktiskt att jag ska avsluta nu. Njuta lite av känslan jag har och hänföras av 1:ans djupa, trygga andetag som nu andas in och ut i den lilla munnen… stilla… rofyllt…
I morgon kommer det att bli en fin dag. Låt oss bara bestämma oss för det! Glöm inte heller att visa de du älskar att du gör just det! En klapp på kinden… En puss i pannan… En kvardröjd blick… Det krävs inte mycket, men betyder allt.
