Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Abrupt väckt ur mitt gråa sinnelag!

MomentCam_20151021_193508

Om gårdagen var en solskensdag, så har dagen idag känts mer ljummen. Mitt huvud har inte riktigt varit med mig. Eller kanske tvärt om, jag har inte kunnat vara riktigt närvarande. Det började lite oroligt när jag såg att motorlampan och bensinlampan lyste i SAAB:en. Jag vet att motorlampan är lika med VARNING!, fast inte gamla Bettan. Där lyser den lampan lite när hon bäst känner för det. Den lever sitt eget liv. Men det känns ändå lite olustigt att se den där i underkanten av synfältet hela tiden medan man kör. Bensintanken skulle, enligt maken, räcka till och från jobbet och han har ju gott omdöme, så jag litade på honom i vanlig ordning. Men jag kände mig ändå lite orolig. Kom fram. Skulle parkera. Hamnade i samma sits som varje gång den senaste tiden och fråga mig inte varför, för jag begriper det inte! Plötsligt kan jag inte fickparkera! Jag hamnar för nära trottoarkanten hela tiden och till sist kan jag knappt köra varken framåt eller bakåt. Mycket märkligt!

Så tog arbetsdagen vid. Allting flöt på. Jag hann få färdigt protokollet från gårdagens APT-möte, så när som på några detaljer jag var tvungen att fråga mig för om. Annars är detta en sådan sak som lätt tar lite lång tid att bli klar med. Jag var tvungen att köra hem lite tidigare idag, liksom alla andra onsdagar då jag ska hämta barnen på förskolan/skolan. Men alltså… idag var jag så förvirrad att jag gick därifrån EN TIMME FÖR TIDIGT! Jag skulle åka hem kvart över tre, men när jag kom hem insåg jag att klockan då bara var tjugo i tre! Usch! Fick jättedåligt samvete! Jag har förvisso en hel massa flextimmar att ta ut, men ändå. Det var inte riktigt sådär jag hade tänkt mig.

Nu har jag i alla fall serverat Trion kvällsmat. 2:an är inne i en ganska trist period då allt som sätts framför honom på bordet måste gråtas bort. ”Jag älskar inte den maten” är en fras vi får höra dagligen, följt av tårar och ylande utan stopp. Djuuupt andetag… det är väl bara att vänta ut. Jag är av den sortens mammor som inte ger vika. Det som serveras är det som serveras. Passar inte det, får man snällt vänta tills det erbjuds ett mål mat nästa gång. Det må hända vara hårt, men jag tror att det är det enda rätta. Jag kan inte minnas att jag hade något att säga till om vad det gällde middagsvalen hemma då jag växte upp. Bara på min födelsedag, vilket just därför också blev en alldeles speciell dag, bl.a.

*tystnad*

Just nu sitter jag på en pinnstol i barnformat inne i 3:ns rum. Hon ville absolut inte somna på egen hand idag. Gälla toner ljöd i högan sky så att fönster, väggar och dörrar skallrade (nåja, nästan i alla fall – mina trumhinnor fladdrade i alla fall). Den där sorten som man känner igen… Den som inte kommer att ge sig… Den som faktiskt känns i maggropen på mamman och som talar om att det lilla hjärtebarnet behöver lite närhet. Man bara vet! Så jag gick in och satte mig här med datorn i knät (dels för att få skriva en stund, men också för att spela avslappnande musik för henne – funkar perfekt!). På en halv sekund tystnade hon, lade sig till rätta och somnade. Som sagt… en mamma kan skilja de olika gråten åt och visst är det väl helt fantastiskt?! Att man av naturens instinkter vet vad som ska göras.

Äsch… jag vet inte… det är en sådan där dag där jag egentligen inte har något vettigt att skriva. Där mitt behov av att skriva är större än vikten av innehåll att förmedla. Men låt oss säga att detta är ett sådant där inlägg som INTE kantas av rosor och glada miner. Eftersom livet faktiskt inte ser ut så varje dag alltid. Men det är helt okej att känna sig lite dimmig också. Det är dessutom dumt att lägga energi på att fundera så mycket på det. Det är bättre att bara fortsätta att guppa på ytan i sin lilla jolle i väntan på att solen ska gå upp igen. Den gör ju alltid det till sist.

Men jag ska säga som det är, att jag tror att jag svajar för att jag på sistone inte känt mig lika säker i ”jollen”. Jag har hela tiden varit trygg i att allt ordnar sig. Att jag hamnat rätt, där jag trivs och där jag trodde mig ha min framtid någorlunda säkrad -Just för att det kändes så himla rätt och ”hemma”! Men nu börjar magkänslan skvallra om annat och det oroar mig en smula. *rusk* Nåja, det tjänar ingenting till att grubbla. Det blir som det blir och det är inte mer än någon dag sedan som jag så klokt deklarerade för en vän hur dumt det är att oroa sig för saker som kanske aldrig ens kommer att inträffa. Men ni vet… det där med att leva som man lär…

Jodå… jag skulle nog kunna sitta här och sluddra hela natten om jag tillät mig. Jag hade kanske behövt det också. Men för er skull, om ni orkat hela vägen ner hit, ska jag avsluta och låta er återgå till att göra det allra bästa av återstoden på den här dagen. För egen del ska jag faktiskt sätta på lite te-vatten. Under tiden det kokar upp, ska jag meditera några minuter. Efter det, pyjamas, ett avsnitt Homeland………..

 

skräck smiley

NÄ TA MIG TUSAN!!! Vad i hela friden hände NU?!?! Det kan ni ALDRIG räkna ut! Jag hörde plötsligt att 2:an grät där uppifrån. Jag börjar gå ditåt och då hör jag 1:an skrika! För att inte vara alltför detaljerad, så kan jag säga att 2:an behövde gå på toaletten. Han var inte riktigt vaken. Han hamnade LITE fel, nämligen i 1:ans rum och …gjorde vad han skulle på 1:ans säng… PÅ 1:an!!!!! Så nu sitter de båda i badkaret och …jag ser att 2:an faktiskt bemästrar konsten att sitta och sova och samtidigt åstadkomma ett bubbelbad! Jaha… ingen meditation, inget te, inget Homeland. Nu får jag tvåla in de tu och byta sänkläder och natta på nytt.

Ha det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *