Ni som vet att jag kör världens utrensning av prylar i hemmet, förstår nog att det hunnit bli en stor hög i garaget av kartonger, påsar och bråte. Jag har länge tänkt att jag borde ställa mig på loppis, men steget dit har liksom känts lite …sträv, bucklig och snirklig. Men så tänkte jag att -Nu jäklar! Nu bara gör jag det. Sagt och gjort. Mannen fick ta barnen idag och i morse susade jag iväg med bilen fullpackad till loppisplatsen jag kört förbi så många gånger förut. Det kändes lite pirrigt och nervöst, av någon outgrundlig anledning. Enligt instruktionerna på hemsidan, skulle man komma dit åtta och sedan skulle det öppnas för besökare klockan nio. Men det ska jag säga er, att det var en sanning med modifikation! Jag hann knappt parkera och ännu mindre få upp bakluckan, innan det stod några hungriga loppis-människor och petade bland mina saker. Det gillade jag inte riktigt. Men men. Upp med bakluckan som sagt och ut med campingbordet och picknickfilten. Klädstång och kartonger var det också. Snart såg det riktigt mysigt och fint ut. Men det är väl konstigt… de saker som jag trodde att folk ville köpa, fick följa med hem igen efter dagens slut. Det jag absolut INTE trodde att folk ville ha, DET sålde jag. Nu var jag väldigt orutinerad och sålde säkert sakerna alldeles för billigt, men vet ni? TUSEN SPÄNN har jag tjänat på detta!! Jag är mäkta stolt!
Nu har jag kommit hem och i dörren möttes jag av doften av nygräddade kanelbullar! Har jag sagt att jag har väldens mest underbara och fantastiska man?! Goding! Kärlek på hög nivå! Så nu när jag räknat pengarna och pustat ut, har jag satt mig på sängen bakom stängd dörr och äter bullar så att det läcker ur öronen!
Bilden stulen från nätet någonstans (förlåt).
Vad jag är betydligt MINDRE nöjd med, är min försvunna mobiltelefon! Amen alltså va f**!!! Jag hade den igår morse. Skulle köra 1:an till kalas vid elva och då hittade jag den inte. Så mellan åtta och elva har det lilla åbäket gått och gömt sig! …troligen med hjälp av vår lilla ”oskyldiga” 3:a. Jag har letat. Mannen har letat. Barnen har letat. Jag har letat om och om och om igen, men den är spårlöst försvunnen. Så nu har jag lite panik! Inte för att jag behöver den på SÅ vis, men det är ändå käckt att kunna bli nådd om det är något viktigt eller så. Nåja, dagen är inte slut ännu. Kanske den behagar uppenbara sig till sist.
Nu ska jag lägga mig i horisontalläge och påbörja en ny bok, LÖFTET – andra delen av en triologi-roman av Mari Åberg.
Ha en riktigt härlig söndag där ute!