Monthly Archives: oktober 2015

Vänner för livet

Godmorgon!

Så har vi snart satt punkt för ännu en vecka. Arbetsveckan avslutade jag med att ta bussen till jobbet. Satt där och mys-pyste i min mössa och varma jacka och läste Amelia Jul. Hm… Ja, jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag känner för detta faktum att det snart ÄR jul …igen. Å ena sidan mysigt, å andra sidan tänker jag -Oh no! Not again! Dra fram allt pyssel, vart ska vi fira någonstans, fixa mat, fixa julklappar och allt det där. Som ju kan vara mysigt… men jobbigt… men mysigt… Ja, ni hör. Kluven!

Hur som helst. Jobbade. Flaxade ut till lunch. Det var SÅ skönt! Mannen och 1:an kom och hämtade upp mig och efter det åkte vi ut till köpcentrat för att äta lunch tillsammans. Där träffade jag också en mycket efterlängtad och saknad vän. Min allra bästa! Den vänskap som inleddes med en huvudknock i kappruppet i fyran för så många år sedan. Ett hejdlöst gapskratt utbröt och sedan den dagen har hon stått mig allra närmast, även fast livet kommit lite emellan under våra vuxna år. Men jag har fullt av hopp om att våra vägar åter ska förenas. Det är i alla fall min högsta önskan.

MomentCam_20151023_160707

 

Det där med vänskap är så fint, när vi nu pratar om det. Jag har naturligtvis fler än den nyss nämnda. Jag har särskilt en som finns där vid min sida sedan gymnasietiden. Troget, trots min usla förmåga att höra av mig såsom jag borde vill och önskar. Du betyder oerhört mycket för mig också, gumman. Du vet vem du är!

Sedan har vi vänner som kommit in i vuxen ålder. Jag tänker särskilt på en, som outtröttligt finns där och bryr sig om. Hör av sig och …ja, finns där, återigen trots min oförmåga att gengälda det som sig bör. Usch, vad jag skäms!

Och nu har jag också mött världens finaste tjejer på jobbet! Jag hoppas att det är något som kan vara för evigt!

Hm… ja, jag förstår vad ni tänker, för jag tänker det själv. Det är dags att börja VÅRDA det fina jag har omkring mig. Det är alltför lätt att inte hinna med, men det är ju som ordspråket så riktigt säger, att det är ofta inte förrän båset är tomt som man saknar kossan. Men tro mig, jag tänker på alla mina vänner ofta …OFTA! Ja, ALLA vänner! Det är fler som hör till skaran, som är lika värda att nämnas som de andra.

Det där med att bli vuxen… att hoppa på ekorrhjulet och springa av bara tusan… bilda familj, ta hand om barn, jobba och allt det där andra man håller på med… det är så lätt att glömma. Nu är våra barn förvisso ganska små, men ändå börjar jag känna en möjlighet till att bli mig själv igen. Göra saker FÖR mig själv. OCH FÖR OSS, MIG OCH MIN MAN! …inte att förglömma. Han är ju trots allt den viktigaste personen i mitt liv! Jag ska bli bättre på det också.

I alla fall! Igår… efter shoppingcentrat och vänskapsmötet, så åkte vi hem. Mannen for iväg till jobbet och jag tog mig en kopp kaffe på terassen. Solen sken och jag satt där i fem minuter och bara njöt! En så härlig dag!

IMG_20151023_154029

Sedan hämtade jag den övriga barnaskaran (och ett paket från Me&i – med kläder till mig minsann!). På kvällen fick vi hjälp av Svärmor att passa barnen någon timme eller två, för att Mannen och jag skulle kunna ta en tur till en god vän som höll öppet hus denna Kulturnatt, med några utställare och så. ÄNTLIGEN kunde jag få tag i lite ansiktskräm (ja, hela kitet ni vet)! Jag har inge haft några vettiga produkter sedan tidig vår! Och det låter min hud mig komma ihåg varje gång jag ser mig i spegeln!

Jaha och sedan, på vägen hem, tog vi en tur in om ICA för att införskaffa helgens godsaker! Jag är SÅ nöjd med min nyinförda 20 kr-regel vad det gäller godis. Ja, 20 kr per person i veckan. Funkar kalas! Håller både hälsan och plånboken i schack! Och vad glad jag är att man återinfört de SMÅ godispåsarna vid plockgodiset! Tänk att det skulle ta så lång tid för dem att förstå hur bra det är. Men nu är de här, så jag är glad.

När barnen nattats, kröp vi ner i sängen med våra mini-påsar och tittade på film, Mannen och jag. Eller ja… jag såg början och sedan somnade jag som en sten!

NU! Nu är det lördag. Vädret är väl lite ”comme ci comme ca”, men när Mannen kommer hem från vattenpolon, ska vi alla äta en god frukost och sedan ge oss av för att köpa pumpor. Efter det väntar, enligt planen i alla fall, rensning av garaget! Tänka sig… jag har snart rensat klart i HELA huset! Bara garaget och köket kvar i princip! Sedan kan man ju börja göra hemmet lite fint och mysigt också. Det kommer väl att ta sin tid förstås. Man ska ha både tid och pengar. Men har det tagit snart sju år att komma hit, så kan det väl få ta sin tid att bli i ordning också.

Så… ha det! :)

Förbaskat vad arg och ledsen jag är!

MomentCam_20151022_165959

Efter gårkvällens absurda händelse följt av en orolig natt med sällskap av lilla 3:an i sängen (troligen ont i sitt öra), vaknade jag trött och hängig. Eftersom jag redan bestämt mig för att cykla till jobbet (en mil), så var det ingenting att fundera över. Det visade sig bli en riktigt härlig tur genom en mörk, orangelövad, gatuljusbestänkt väg i ljumma temperaturer. I öronen hördes ljudet från Sveriges Radio P4 med nyheter och musik. När de spelade ”Get Stupid” med Aston Merrygold, då kände jag att DET HÄR kommer att bli en riktigt bra dag! Och det blev det också …tills jag efter halva dagen råkade se en notis i min telefon om att man hade extrainsatta sändningar med anledning av, vad jag sedan skulle förstå, denna fruktansvärda och vidriga händelsen som skett på skolan i Trollhättan! Allvarligt talat! Vad ÄR det som händer med vår värld och människorna i den! Jag tror ibland att vi håller på att tappa det fullständigt… Hur ska man kunna leva med en ständig rädsla för vad som ska hända härnäst? Det går ju inte. Men att välja det ena än det andra är ingen lätt sak. Rädsla är själens största fiende och det är väldigt svårt att vara den som bestämmer i den frågan fullt ut.

Jag har faktiskt ingenting mer att säga. Jag är arg och ledsen. Förbannad också! Och ond och vred och förtvivlad och… ÅH! Dumma dumma dumma &€#€&)!!!

 

Abrupt väckt ur mitt gråa sinnelag!

MomentCam_20151021_193508

Om gårdagen var en solskensdag, så har dagen idag känts mer ljummen. Mitt huvud har inte riktigt varit med mig. Eller kanske tvärt om, jag har inte kunnat vara riktigt närvarande. Det började lite oroligt när jag såg att motorlampan och bensinlampan lyste i SAAB:en. Jag vet att motorlampan är lika med VARNING!, fast inte gamla Bettan. Där lyser den lampan lite när hon bäst känner för det. Den lever sitt eget liv. Men det känns ändå lite olustigt att se den där i underkanten av synfältet hela tiden medan man kör. Bensintanken skulle, enligt maken, räcka till och från jobbet och han har ju gott omdöme, så jag litade på honom i vanlig ordning. Men jag kände mig ändå lite orolig. Kom fram. Skulle parkera. Hamnade i samma sits som varje gång den senaste tiden och fråga mig inte varför, för jag begriper det inte! Plötsligt kan jag inte fickparkera! Jag hamnar för nära trottoarkanten hela tiden och till sist kan jag knappt köra varken framåt eller bakåt. Mycket märkligt!

Så tog arbetsdagen vid. Allting flöt på. Jag hann få färdigt protokollet från gårdagens APT-möte, så när som på några detaljer jag var tvungen att fråga mig för om. Annars är detta en sådan sak som lätt tar lite lång tid att bli klar med. Jag var tvungen att köra hem lite tidigare idag, liksom alla andra onsdagar då jag ska hämta barnen på förskolan/skolan. Men alltså… idag var jag så förvirrad att jag gick därifrån EN TIMME FÖR TIDIGT! Jag skulle åka hem kvart över tre, men när jag kom hem insåg jag att klockan då bara var tjugo i tre! Usch! Fick jättedåligt samvete! Jag har förvisso en hel massa flextimmar att ta ut, men ändå. Det var inte riktigt sådär jag hade tänkt mig.

Nu har jag i alla fall serverat Trion kvällsmat. 2:an är inne i en ganska trist period då allt som sätts framför honom på bordet måste gråtas bort. ”Jag älskar inte den maten” är en fras vi får höra dagligen, följt av tårar och ylande utan stopp. Djuuupt andetag… det är väl bara att vänta ut. Jag är av den sortens mammor som inte ger vika. Det som serveras är det som serveras. Passar inte det, får man snällt vänta tills det erbjuds ett mål mat nästa gång. Det må hända vara hårt, men jag tror att det är det enda rätta. Jag kan inte minnas att jag hade något att säga till om vad det gällde middagsvalen hemma då jag växte upp. Bara på min födelsedag, vilket just därför också blev en alldeles speciell dag, bl.a.

*tystnad*

Just nu sitter jag på en pinnstol i barnformat inne i 3:ns rum. Hon ville absolut inte somna på egen hand idag. Gälla toner ljöd i högan sky så att fönster, väggar och dörrar skallrade (nåja, nästan i alla fall – mina trumhinnor fladdrade i alla fall). Den där sorten som man känner igen… Den som inte kommer att ge sig… Den som faktiskt känns i maggropen på mamman och som talar om att det lilla hjärtebarnet behöver lite närhet. Man bara vet! Så jag gick in och satte mig här med datorn i knät (dels för att få skriva en stund, men också för att spela avslappnande musik för henne – funkar perfekt!). På en halv sekund tystnade hon, lade sig till rätta och somnade. Som sagt… en mamma kan skilja de olika gråten åt och visst är det väl helt fantastiskt?! Att man av naturens instinkter vet vad som ska göras.

Äsch… jag vet inte… det är en sådan där dag där jag egentligen inte har något vettigt att skriva. Där mitt behov av att skriva är större än vikten av innehåll att förmedla. Men låt oss säga att detta är ett sådant där inlägg som INTE kantas av rosor och glada miner. Eftersom livet faktiskt inte ser ut så varje dag alltid. Men det är helt okej att känna sig lite dimmig också. Det är dessutom dumt att lägga energi på att fundera så mycket på det. Det är bättre att bara fortsätta att guppa på ytan i sin lilla jolle i väntan på att solen ska gå upp igen. Den gör ju alltid det till sist.

Men jag ska säga som det är, att jag tror att jag svajar för att jag på sistone inte känt mig lika säker i ”jollen”. Jag har hela tiden varit trygg i att allt ordnar sig. Att jag hamnat rätt, där jag trivs och där jag trodde mig ha min framtid någorlunda säkrad -Just för att det kändes så himla rätt och ”hemma”! Men nu börjar magkänslan skvallra om annat och det oroar mig en smula. *rusk* Nåja, det tjänar ingenting till att grubbla. Det blir som det blir och det är inte mer än någon dag sedan som jag så klokt deklarerade för en vän hur dumt det är att oroa sig för saker som kanske aldrig ens kommer att inträffa. Men ni vet… det där med att leva som man lär…

Jodå… jag skulle nog kunna sitta här och sluddra hela natten om jag tillät mig. Jag hade kanske behövt det också. Men för er skull, om ni orkat hela vägen ner hit, ska jag avsluta och låta er återgå till att göra det allra bästa av återstoden på den här dagen. För egen del ska jag faktiskt sätta på lite te-vatten. Under tiden det kokar upp, ska jag meditera några minuter. Efter det, pyjamas, ett avsnitt Homeland………..

 

skräck smiley

NÄ TA MIG TUSAN!!! Vad i hela friden hände NU?!?! Det kan ni ALDRIG räkna ut! Jag hörde plötsligt att 2:an grät där uppifrån. Jag börjar gå ditåt och då hör jag 1:an skrika! För att inte vara alltför detaljerad, så kan jag säga att 2:an behövde gå på toaletten. Han var inte riktigt vaken. Han hamnade LITE fel, nämligen i 1:ans rum och …gjorde vad han skulle på 1:ans säng… PÅ 1:an!!!!! Så nu sitter de båda i badkaret och …jag ser att 2:an faktiskt bemästrar konsten att sitta och sova och samtidigt åstadkomma ett bubbelbad! Jaha… ingen meditation, inget te, inget Homeland. Nu får jag tvåla in de tu och byta sänkläder och natta på nytt.

Ha det!

Snart tystnad och tidningsläs

 

IMG_20151014_180824

Så var vi halvvägs genom veckan. Det är alltid skönt att sätta ”check” på onsdagen på något vis. Då vet man att man liksom är på gång med att närma sig helgen på allvar. Och DET är ju aldrig fel! Inte för inte som det kallas för ”lill-lördag”.

Igår när jag kom hem från jobbet, kände jag mig otroligt tung och trött i kroppen. Barnen var nog också trötta, för det bjöds inte på annat än skrik och gnäll och tjat och gnat. På dagen hade jag fått beröm av en mamma för hur tålmodigt och bra jag hade hanterat en problematisk situation som uppstod ”i luckan”. Dagen dessförinnan fick jag också beröm av en kollega för just mitt goda tålamod. Men säg mig då vad det är som händer på hemmaplan? Har tålamodet tagit slut då? Eller är det så mycket mer påfrestande att befinna sig i mitten av tre små knattar med högljudda synpunkter och önskemål utanför rimlighetens gränser? Nej, här hemma känner jag inte att jag förtjänar så mycket beröm över huvud taget. Inte är det nödvändigtvis så att jag varje gång visar min frustration inför barnen, men inombords bubblar och puttrar det  alldeles fasansfullt emellanåt. Det känns som om att någon bara hittade och drog i sprinten, så skulle jag explodera värre än den största handgranat! Usch! Jag verkligen avskyr att känna mig så vild och galen av frustration!

Hur som helst så föll det sig så att jag somnade när jag nattade barnen. Kände mig risig som en enebärsbuske och när jag sedan vaknade till några timmar senare och gick till badrummet för att ta hand om mina eventuella tandtroll, tänkte jag att det kändes som om jag hade feber. Det visade sig att jag hade 37,6. Det är förvisso inte mycket i feberslängar, men det bevisade att jag faktiskt inte var helt okej. Någonting pyr i kroppen (förutom tillfälliga attacker av frustration då).

Idag vaknade jag efter en lång natts sömn och kände mig fortfarande inget vidare. Ingen feber, men frusen och dan. Susade iväg till jobbet och hade, tack och lov, en riktigt skaplig dag där trots med medhavda sjukdomskänslan i kroppen. När dagen var slut, körde jag och hämtade barnen på respektive för-/skola. Mm… trötta barn idag igen. Men maten stod färdig på spisen som vanligt (jag HAR verkligen världens bästa man!), så först föste jag in barnen i fållan som leder mot badkaret. Vatten i karet och sedan stod tvålet som en bubblande skrud kring vart och ett av barnen. Bort med höstbassiluskerna! Efter det hoppade vi allihop i våra pyjamaser. Ja, jag också. Jag ville prova och se ifall det kunde skapa en avslappnad och skön känsla bland oss alla, så att kvällen kunde bli lugn. Men jag vet inte… jag tycker nog inte att resultatet var så revolutionerande precis. Pust!

Just nu har jag gett dem tillåtelse att leka en liten stund innan det är dags för saga. Hm… verkar inte gå något vidare det heller. Hujedamej!

MEN! När jag väl FÅTT barnen i säng… DÅ väntar en stund tillsammans med Amelia som låg där så passande i brevlådan idag. MED ett choklad från Anton Berg (normalt sett har jag haft lite svårt för deras choklad, men den här var bannemej riktigt smaskens)! Eller ja… chokladet har ju gått hädan sedan flera timmar tillbaka, men innehållet i tidningen gömmer sig där som en gottig överraskning innanför magasinpärmarna, redo att slukas av hungriga, trötta mammaögon.

IMG_20151014_164617

Jag ska bara överleva läggningen och inte, därigenom, ökat på huvudvärken som finns där som en förlängning från den onda nacken hela vägen ut mot kraniets samtliga ytor. Pulserande och bultande. Men… om jag lägger mig på spikmattan samtidigt som jag läser? DÅ kanske!

Bäst idag? Mötet med min gamla kursare och vän (många hjärtan till dig) och samtalet/n med en av mina kollegor/vänner… Och att få komma hem smidigt och utan parkeringsbot *host* Minnet alltså! Likaså att finna middagen klar på spisen. Att huset är undanplockat (fastän det inte är jag som gjort det den här gången), att tvätten är i fas, att jag hittade sonens regnbyxor som var på vift, att veta att räkningarna är betalda, att *lyssnar* tystnaden börjar infinna sig så smått i huset och ja… väldigt mycket mer.

NU tycker jag att pojkarna gjort sig förtjänta av varsin saga på tu man hand med mamma (eller två tillsammans med brorsan – det beror på vad de röstar för).

Ha en fortsatt fin kväll där ute i stugorna!

 

Varulven fick sig en omgång

Man kan inte få allt här i världen. Men hår på armarna… DET fick jag. Tack för det, Televerket! Redan som mycket liten hade jag långa, förvisso tunna, hår på armarna. Ryamattor i all ära, men helt inte på kroppen, va. I alla fall. Som medlem i Buzzador, fick jag så ett erbjudande om att uppgradera min gamla epilator. Jag tog genast chansen, eftersom varje behandling tidigare känts som en misshandel. Dessutom följde det med ansiktsrengöring- och peelingmunstycken. Finemang! tänkte jag. Beställde hem det hela till förmånligt pris och igår hade apparaten så premiär hemma i mitt badrum. Men innan jag avslöjar vad jag tycker om det hela, vill jag presentera själva doningen:

Den heter Braun Silk-épil 9 SkinSpa och HÄR kan man kika på en liten film om den.

braun-silk-epil-7-skinspa-7-929-gesichtsreinigungsbuerste-epilator

Så! Om jag börjar med epileringen. Nej, smärtfritt är det fortfarande inte. Men mitt gamla tortyrredskap ligger i alla fall i lä (snart på sopstationens elektronikavdelning). Det väsnas inte som ett sågverk och det känns att det är bättre maskinerier i det hela. Snygg är den och med följer också en tjusig väska att förvara den i. Lena, hårfria armar. Det gillar jag! Faktiskt använder jag den i armhålorna också och det är suveränt! Då slipper man de svarta små prickarna som annars blir kvar efter vanlig rakning. Himla bra också med den lilla lampan som gör att man ser så bra också.

Ansiktsrengöringen var en höjdare! Så skönt det var! Rena SPA-behandlingen! Efter sig lämnade den en rosig och frisk hud och det kan på alla sätt vara behövligt i dessa hösttider.

Peelingapparaten fick nog inte en riktigt ärlig chans just igår. Barnen vaknade och ja… det blev inte mycket peeling av det. Så det vore kanske inte helt bussigt mot Braun att utvärdera det då.

Totalbetyget: 4 av 5