Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

När sexåringen tar andan ur en

Det hände igår. Jag var själv med barnen och hade huvudet fullt av tankar och magen av oro. ”Flyktingbilderna” i media hade helt fått mig ur kurs och illamåendet var lika mycket mentalt som fysiskt. 1:an och 2:an började fram emot kvällskvisten bli tjorviga att ha att göra med, precis såsom de brukar när de är trötta och behöver komma i säng inom snar framtid. Därför utdelades en hel hög med arga mammameningar som bemöttes med än mer ”tjorv”. Efter en stund av (ovanligt) lång tystnad från 1:an, säger han plötsligt ”Mamma… är du egentligen mest ledsen för de stackars barnens skull än för att vi kivades?” Vi hade pratat om detta som skett tidigare på dagen. Han hade hört på nyheterna på Barnkanalen och han har uppenbarligen läst av mig som en öppen bok. ”Du har alldeles rätt, hjärtat. Hur kunde du veta det?!” svarade jag. ”Jag vet inte…” svarade han och log generat. Därpå pratade vi lite till om det hela och jag berättade att jag hade skänkt en summa pengar för att hjälpa till. ”Mamma… du vet den där 500-lappen som du har i din börs som är min. Får jag ge den till barnen?” Älskade unge! Vi kom överens om att vi skulle prata om det hela när familjen var samlad och bestämma oss för hur vi skulle kunna hjälpa till allihop.

Ja, mångas ögon har blivit blanka idag. Många tankar har skavt och gnagt. Igår var jag fast besluten om att det där med att dela bilderna på de förlorade barnen inte var okej. Idag… idag är jag inte alls lika säker. Nu har jag fått mina käftsmällar av grym verklighet på både på höger och vänster kind. Om och om igen! Och nu börjar jag förstå. Nu har den första akuta sorgen lagt sig och i stället växer en vrede sig allt större och starkare. En vrede över hur fullständigt galen världen har blivit (kanske alltid varit, men så tydligt just nu). Det får mig att vilja välta murar och gå fram i spetsen på revolttåget. Jag vill GÖRA något! Med facit i hand, kryper jag nu till korset och erkänner att det kanske till och med är TACK VARE bilderna som jag nu verkligen blir handlingskraftig. Trasig, orolig i själen, ont i magen, men med förmågan att göra något för att hjälpa. Hade jag kunnat, skulle jag pressa ihop ögonen och hålla för öronen och låtsas som att det inte fanns. Men i det här fallet går det inte. Jag vill dock inte se fler bilder. Men förstår att de behövdes den här gången för att väcka världen! …det som känns så absurt i det hela, är ju att det sker så ofantligt mycket otäcka saker  varje dag som man inte får rapporterat om via nyhetsmedier eller skräckbilder på Facebook. Lite grand blir det som att ”syns det inte – finns det inte” och så fortsätter man att stressa till jobbet och boka sina solsemesterresor och köra barnen till fotboll och laga härlig fredagsmiddag som snyggt och prydligt Instagram:as för övriga världen att se. Men bakom kulisserna…

Det finns tusen och åter tusen aspekter att vända och vrida detta kring. Rätt och fel. Svart och vitt. Fram och bak. Man får försöka hitta ett sätt att förhålla sig till det och ändå kunna leva med det. Kanske blir min lösning att föreställa mig en On- och Off-knapp. Ibland får jag vara ”på” och lyssna, se, agera och våga låta mig pinas av smärtan och vemodet… och ibland vara ”av” för att leva, njuta av och uppskatta det liv jag är så lyckligt lottad att ha fått mig tilldelat. Ja… det är nog så det får bli…

Dagens klokaste tanke fick jag idag av en mycket fin vän på mitt jobb… ”Hur kommer det sig att, fastän det i Bibeln står ”Älska din nästa såsom dig själv” så få gör just det -Älskar sig själva.” Den är värd att tänka på. Religiös eller ej, så tycker jag att det är något vi alla måste börja lära oss att göra. Kanske är det därför människor i världen inte är snälla mot varandra. Detta om detta. Nu är det hög tid för mig att blunda och låta mig förloras tills en ny dag drar mig i ögonfransarna i gryningen. Sov gott och… många, många kilon av hopp och förtröstan skickar jag till alla som behöver det.

Godnatt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *