Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Ett kaos av tacksamhet och sorg

Ja, ett kaos av tacksamhet och sorg tumlar runt i mig idag, men alltihop resulterar i ”ont”. För det gör så ont av sorg när jag tänker på dessa fruktansvärda öden som drabbat så många människor i vår värld. Så många på flykt… Så många som lever under katastrofala förhållanden! Så många vars världar slitits så fullständigt sönder och samman… som inte har någonting kvar i livet, förutom lidande och smärta och saknad efter dem som slitits ifrån dem… Jag kan inte ens fortsätta… Jag klarar inte det… det gör så ont…

De senaste dagarna har jag blivit tvungen att blockera inlägg från vissa av mina vänner på Facebook. Förlåt! Jag förstår syftet och jag förstår så TOTALT den förtvivlan som ligger bakom syftet att sprida bilder på de döda barnen som flutit iland på en strand någonstans. Helt vanliga, fina barn som blivit bestulna på livet och förintats på detta makabra vis. Må Gud eller vilken större salighet som helst ha tagit dem i sin barm och ge dem frid i paradiset! Jag kan inte hantera det jag ser. Huruvida det är rätt eller ej att dela bilderna, var också en diskussion som uppstod så sent som idag. Jag kan inte besluta mig för vad jag tycker riktigt. Jag vet att världen behöver väckas och tvingas se verkligheten. Men när man inte kan bära det?

Säg mig, vad är det som håller på att hända?! Är det jag som håller på att tappa förståndet, eller är det världen och mänskligheten som gör det?! Jag kan inte längre utreda vilket som är vad. Och vet ni… jag klarar det inte! Jag kan inte ta in det och jag kan inte värja mig från det! Jag förstår att vi alla måste se och agera. Jag förstår det visst! Men det hela äter upp mig så fullständigt att jag inte längre kan leva ”normalt”. Förstå mig rätt, jag vet att det låter drastiskt. Vad jag menar är att jag till exempel vaknar om nätterna och det första jag ser är en av alla dessa fruktansvärda bilder på livlösa barn vid en strandkant och då kommer ångesten och griper sina klor om mig. Jag är rädd. Rädd på samma sätt som när jag var liten och lärde mig vad krig var och kände skräck för att ”kriget skulle komma till Sverige”. Eller skräcken man kände vid tanken på att ens föräldrar faktiskt kunde dö! Här sitter jag nu och är närmre fyrtio år och känner mig precis lika liten och rädd som jag var då.

Jag funderar på om det snarare är så att jag har för klent psyke. Men vadå? För att jag inte kan värja mig för den sanning av grymhet som pågår där ”utanför dörren”. För att jag inte kan blunda och ignorera och låtsas som att det inte angår mig. Att det bara är något som nämns på nyheterna, men som inte är verklighet. För att jag inte hunnit bli så avtrubbad ännu att jag är skyddad från ondskan. Det här ÄR verklighet! Detta händer här och nu och det händer en av OSS!!! Det händer flera tusentals av oss. Kanske HUNDRA tusentals av oss, jag är dåligt insatt i siffrorna!

Det är nu jag kommer till glädjen mitt i allt detta. Nej… glädje är förresten fel ord. Oändlig tacksamhet är mera rätt. Så oändligt tacksam att jag inte kan sätta ord på det. För tänk så liten klick på jorden vi är, som INTE genomlider detta och annan fattigdom och elände! Totalt sett alltså. Samtidigt så många att vi borde kunna hjälpas åt med gemensamma krafter.

Nej… det är inte lätt just nu för mig, att oberört krypa ner i min sköna varma säng… i ett hus… med värme, vatten och mat på bordet… att ha familjen hel och ren och frisk under samma tak… ha ett jobb att åka till i morgon… få lön på kontot… äta på restaurang och gå på bio och köpa julklappar till julen… Kontrasten blir för stor. Det blir för absurt! Jag blir fysiskt illamående! Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska göra av mig själv i allt detta.

…eller är det bara jag som känner såhär?

Må änglarna jobba övertid dessa bråda dagar och låt oss andra vakna till liv och göra vad vi kan för att hjälpa OCH… se allt det vi har och värna om varandra. Meningslösa konflikter och annat trams… Kom igen! Se livet i vitögat. Tacksamhet!

Tacksamhet

Namaste!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *