Det är nu så länge sedan jag skrev, att jag knappt minns hur man gör. Så känns det i alla fall. Fastän behovet har varit enormt, liksom alltid för mig, har jag inte kunnat finna någon som helst tid att ägna mig åt just detta.
Denna första halva av 2015 har varit ganska gräslig i många avseenden. Många livspussel har lagts med piskan på ryggen för att få det att gå ihop. Men så kom till sist våren och den sk sommaren. Semesterperioden om tre veckor, inleddes med en värmebölja som satte de flesta av oss ur kurs. 
Ena dagen bitande kallt och nästa dag het sommarvärme. För nog var det väl fler än jag som lamslogs lite smått, även om det också var härligt att äntligen få se solen skina och få kinderna värmda efter en lång, grå vinter.
Men även om årets första och andra kvartal var mer jobbiga än vad som torde vara rimligt, så har det också fört något gott med sig. Hushållsekonomin har rest sig till en normal/rimlig nivå. Huset har fått sig ett ansiktslyft både på fram- och baksidan. Några stunder under paviljongens beige fladdrande tygtak har det också blivit.
Semestern inleddes med festligheter. Vi hade äran att få delta vid namngivelsen av våra goda vänners lilla son i tvättäkta och ack så charmerande Lejon Kungen-anda! Vad ingen visste var, att det i ett trollslag också skulle förvandlas till ett sagolikt bröllop! Vilken härlig tillställning!
Under första veckan fick jag också besök av min fina gamla goda vän från förr och hennes två små. Tillsammans åkte vi till den, för mig nyupptäckta, Sularpsfarmen. Vilket bedårande litet ställe! Kaniner, fåglar av olika slag, till exempel ”tupper”, som 2:an kallar dem och försäljning av både blomster och färska grönsaker, frukt och bär och annat mys-pys. Väl värt ett besök!
Så gick dagarna och första veckan led mot sitt slut. På lördagen kom min farfar på besök och på söndagen min pappa och halvbror. Jag tror att denna dag var den allra hetaste hittills i sommar. Samma kväll kom också Min syster med sambo och vovve och hälsade på en snabbis på kvällen.
Ny vecka. Solen och värmen bortblåst i dubbel bemärkelse!
En återupplivad vän(skap), en som jag själv fumlade bort en gång i tiden, kom på besök med två av sina tre godingar och även om vi inte hade helt obegränsat med tid att umgås just den dagen, så var stunden vi fick tillsammans himla trevlig och mysig!
Följande dag lastades barnen in i bilen för att möta några av sina nästkusiner och deras mamma (min kusin) i Malmö. Vi vuxna tänkte att det torde vara superspännande för barnen att få uppleva Sommarlovsmorgon i verkligheten …men det är inte alltid som vi vuxna vet bäst. Barnen var föga intresserade och förvåningen hos oss andra var total. Såhär i efterhand, säger dock barnen att det var SÅ himla roligt! Så ja… någonstans blev det väl lite lyckat ändå.
Vad som däremot verkligen VAR lyckat, var tiden vi tillbringade tillsammans när vi återvänt hem till vår lilla skånska bygd. Vädret skärpte till sig, barnen lekte så fint tillsammans och jag fick verkligt uppskattad kvalitetstid med min kusin. En tur via Mc Donald’s blev mer än väl godkänt av barnen och jag tror att även stunden på lekplatsen här i närheten också förgyllde.
Och så tog jag och Äldsta lillasystern (alltså den tidigare nämnda med sambo och hund) en många timmar långt besök till den blågula jätten IKEA. Många påsar och stora kartonger packades in i bilen på både höjden och till bredden. Sedvanlig köttbullstallrink i restaurangen och mjukglas vid kassan ingick förstås i äventyret.
En kväll (just nu minns jag inte vilken) hälsade vi på hemma hos Mannens kusin med familj! Helt spontant och så himla mysigt!
Och så blev det ännu en gång lördag och Mannen och jag fick hjälp av Svärföräldrarna att passa barnen, medan vi vuxna tu gick på restaurang med goda vänner! Jag behövde verkligen vuxentid, kände jag. Urtrevligt!
Dagen därpå, åkte jag till Mormor för att umgås och påbörja det, visar det sig, enorma arbetet med att prata igenom och på något snyggt och charmigt sätt sammanfatta vår släkts historia. Jag känner det som mitt kall att axla uppgiften, som gåva åt våra efterlevande. För mig känns det viktigt att känna till historien… veta vilka människorna var som mina gener härstammar ifrån… känna känslan av att betyda någonting, att höra ihop, spela roll… vara en del av kedjan som för varje generation förlängs genom varje ny liten livscirkel. Det kommer att bli en resa av långt mer själslig karaktär än man kanske kan tro. Åtminstone för mig.
Jaha! Så åkte jag hem fram emot eftermiddagen och Familjen packade bilen full med tält och andra campingförnödenheter. Sist tråcklade vi in De tre knotten och bakom ratten ett styck Man och vid sidan av, en upplaga av Moi!
In på Habo-Ljung Camping susade vi som tagna ur vilken Sunes Sommar-film som helst. Det är synd och skam att ingen dold kamera följde med oss på denna upplevelse. Nåväl… vi valde ut en fin plats. Öppnade bakluckan och frigjorde Knotten från sina bilstolar. Vecklade ut tältet och…
…inga tältpinnar.
Mannen… ja, han var nu inte längre på sitt bästa semesterhumör, så att säga. Men det som fanns att göra, var att packa in oss i bilen igen och köra hem och hämta ”spätten” så att vi kunde spänna fast Tältskrället!
Ja, Tältskrället är minsann ett alldeles utmärkt namn åt det tält vi har. När vi väl var på plats igen tog det oss ytterligare 3½ h att få upp det i dugligt och beboligt skick! 20:30 skvätte vi ner grillkolen med starka vätskor för att sedan grilla att gäng korvar och nödutfodra samtliga (vilket nu vid detta laget även innefattade min Syster med sambo fast utan hund, men med husvagn).
På kvällen höll 3:an mig mer än lovligt sysselsatt och när hon sedan inte heller ville sova, var måttet både rågat och rejält överskvalpat! På natten sov alla gott… alla utom Mamman…
Morgonen efter var det kallt och ruggigt. Vi packade in oss i bilen och åkte hem. Nöjda med att nu ha testat på detta med campinglivet… inför nästa gång. Puh!
Det var i förrgår. Igår… hm… vad hände igår? Just det, ja! Då var vi på Spagetti-tisdag på Gästis! Gratis! Ja, man tror knappt att det är sant! Himla uppskattat! Vilken fin idé och så generöst! Vi sällskapade med tipsande goda-vänner-familj, så det var verkligen trevlig!
Efter mättade magar, åkte vi hem och tog emot en människa som köpte vårt piano! Jag trodde inte att folk idag var intresserade av klaviatur av äldre sort, men faktiskt var det flera stycken som hörde av sig! Hade man vetat det, kunde man ju ha tjänat sig en än bättre hacka. Å andra sidan är vi mer än tacksamma att få det hämtat vid dörren och dessutom en femhundring i kardan!
Idag… *suck* …ja, idag är inte någon värst munter dag, tyvärr. Mannen är iväg på retroaktiv svensexa för Nyblivna maken i överraskningsbröllopet jag nämnde tidigare. Så han gav sig av tidigt i morse. Själv samlade jag ihop barnen och traskade bort till mataffären för att handla ingredienser till den banankaka jag hade satt mig för att baka, eftersom jag skulle få besök av en riktig goding till vän och sedan åka för att hälsa på gamla jobbet i Malmö. Jodå, så att eh… Inhandlingen gick bra… baket gick bra… undanplockningen jag hade planerat – mindre bra… besöket blev mysigt… påhälsningen hos gamla jobbet… WHAT A DISASTER!!!
Jag är HELT slut! Färdig! Finito! Jag var ju tvungen att ta Trion med mig. När vi redan var väldigt, väldigt försenade, började 1:an yla från ovanvåningen, eftersom det inte fanns några byxor som passade den lilla herrn! 2:an och 3:an jobbade i team för att ytterligare fördröja avfärden. Väl inpackade i bilen, kom vi till sist tio minuter för sent –Utan banankaka! Förbannat! Nåväl, det må väl vara hänt. Men det värsta av allt var hur barnen betedde sig under själva påhälsningen på gamla jobbet. Jag har väl då aldrig varit med om maken! 3:an, den lilla huliganen, rymde hela tiden ut i klinikens övriga lokaler. Lydde över huvud taget INTE. Skrek och ålade sig. Jo, förvisso hade hennes ordinarie sovtid uteblivit, men ändå! Hon sov ju länge i morse! Hon kladdade chokladkaka över hela mig och fikarummet. 2:an var ett litet monster han också! Låg upp- och ner i fåtöljen trots flera rejäla åthutningar. Ingenting hjälpte! 1:an halvlåg i soffan som en annan död sill och bara flinade åt spektaklet som utspelade sig framför honom. Jag var HELT svettig som jag fick jaga och skälla och undanröja smärre katastrofer så gott jag förmådde. Fd. Chefen och fd. arbetskollegan/vännen som så storsint hade köpt lunch åt oss allihop, satt där med långa ansikten och kunde inte få en syl i vädret. En trevlig konversation var helt att glömma. Jag kunde inte äta min mat, eftersom jag fick jaga. Barnen åt inte sin mat, pga Gud vet vilka anledningar. DUMHET skulle jag säga! Nä… jag skämdes som en hund och jag vill nog påstå att jag ALDRIG sett mina barn bete sig SÅ ouppfostrat och rent ut sagt ILLA! Ja, FY vad jag skäms!!
Till sist var lunchtimmen slut och vi skulle ge oss av. Jag ville inget hellre än att springa ut med skammen hack i häl. Men 1:an hade knutit ca 15 knutar på vardera sko och kunde nu inte få upp dem. Ut i trapphuset med skocken och nederst i trappan, fick jag påbörja uppnystningen, samtidigt som jag ungefär sju gånger fick fånga den rymmande 3:an som klättrade vigt upp i den ruskiga stentrappan.
Ute ur huset… LUFT! Bort till bilen. Jag hade visst parkerat på en lastzon, så jag tackar högre makter för att jag skonades från parkeringsbot. Det skulle ha varit just snyggt det! Rasande skyfflade jag in barnen i bilen. Bälten på. Nyckel i tändningslåset …sedan grät jag. 
…hela vägen hem.
Nu är de små krypen utfodrade och 3:an dumpad i sängen. Gossarna är förvisade till TV:n för en gång skull och vi är INTE goda vänner.
Vad jag nu inte kan reda ut, är huruvida barnens beteende beror på understimulans, eller dess motsats?
*djupt andetag*
Ja… där har ni det… min semester. På måndag börjar jag jobba igen och det ska å ena sidan bli skönt och jätteroligt, eftersom jag trivs så himla bra. Å andra sidan har jag världens ångest över att jag, de första två veckorna, har så stort ansvar att fylla, då jag inte har sällskap av ordinarie medicinska sekreterare och annan personal, samt att jag ska täcka upp för andra enheter i deras dagliga verksamhet. Många saker fick jag lära mig i all hast precis innan semestern, så nu är jag orolig över att jag ska missa något eller inte veta hur jag ska hantera sådant som dyker upp. Men… man får väl börja med att andas… ta en kopp kaffe… ta en sak i taget och göra så gott en kan. Visst?
Nu tror jag att jag förlorat säkert 80% av de som började läsa detta inlägget, eftersom det blev så långt. Men ni som orkade hela vägen… tack för tålamodet!
Jag hoppas och önskar att jag framöver ska finna tid och ork att skriva någon gång då och då, ty det fattas mig alldeles enormt att inte få låta tankarna strömma ut genom fingertopparna och landa i en bädd av bokstäver.
Nu ska jag ta mig ännu en kopp Zoega’s och resterna av den kvarglömda banankakan i solskenet. Fast först måste jag nog väcka lilla prinsessan, så att hon inte håller låda hela kvällen också.
Det var trevligt att råkas!