Monthly Archives: juli 2015

Manisk

Ja, nog känner jag mig lite manisk, eftersom mina tankar hela tiden cirkulerar kring detta med att rensa och ut och städa bort som jag skrev om sist. Alltså, jag hamnade ju på det där YouTube-klippet som fick mig att köpa boken, som jag nu bara har några sidor kvar att läsa i. Jag är SÅÅÅÅÅ pepp på att prova denna teknik, ”KonMarie”-tekniken.

Steg ett är ju egentligen att fundera över VARFÖR man vill göra den här förändringen i sitt hem. Svaret ifrågasätts med varför? och det svaret ifrågasätts i sin tur med varför? det också. Fyra fem gånger gör man så och tanken med det, är att man ska komma fram till den egentliga, bakomliggande orsaken till att man har oreda omkring sig och varför man uppenbarligen känner att man behöver få ordning i sitt bo.

Sedan ska man visualisera hur man vill att hemmet ska vara och ens liv som helhet.

Sedan! Sedan kan man börja göra verklig nytta! Man börjar med kläderna… övergår till böcker och sedan papper osv. Men det kommer jag till när jag sätter igång.

Den stora tjusningen med KonMarie-metoden, tycker jag är att man bara behåller sånt man blir glad av (med vissa nödvändiga undantag). Tänk dig själv! Tänk dig att bara vara omgiven av saker som gör dig glad! Vad blir du då? GLAD! :)

Jag har tänkt mig att jag ska börja med kläderna en dag som är väl inplanerad, så att det blir ordentligt gjort. Se till att ha en hel rulle sopsäckar hemma och skaffa barnvakt. Likaså måste jag vara förberedd med garderoberna. Det bästa är att vika nästan alla kläder (utom dem som ser ut att vara lyckligare om de fick hänga, såsom klänningar, tunna blusar, skjortor, kavajer osv.) i små fyrkanter som man ställer på högkant i lådor. På så vis ser man alla kläder och det blir inte kaos när man försöker ta ett plagg som annars ligger i botten av den sedvanliga högen. Alltså behöver jag fixa hem lådor/backar att kunna sätta på alla de hyllplan mina garderober består av. När allt det där är förberett och klart… DÅ ska jag sätta igång, ja jäklar i hoppet!

Men idag… idag kunde jag inte hålla mig! Jag var bara TVUNGEN att prova på känslan lite grand! Så jag samlade ihop smink/krämer/hår-tjofräser etc. som legat inproppat i en salig röra inne i ett litet vatten-pump-rum (eller vad jag ska kalla det) vi har i anslutning till badrummet. Egentligen får man inte fuska och göra små-jobb såhär, men jag var som sagt alldeles tvungen!

SÅ!

2015-07-30 19.18.54
Ut med allt jag samlat ihop på golvet…

2015-07-30 19.19.09…sortera efter kategori, precis som metoden säger…

Dags att välja vad som ska sparas och vad som ska bort… Behöver jag den här? Gör den mig glad? osv. Resultatet blev följande:

2015-07-30 19.19.33
Alltså WOW!!! Hur skönt var inte DET?! Känner mig liksom lättad inombords! Denna lilla samling ska sedan egentligen organiseras och ställas på en bra plats, med bra förvaring.

2015-07-30 19.19.48
En hel påse gick hädan på kuppen!

Känns det så HÄR bra, bara efter denna lilla rensning, så förstår jag både gott och väl att en storrensning av hela huset skulle få en att bli en helt ny, lättare människa! Jag kommer att gå helt ”crazy banana”!

Jag kan varmt rekommendera boken, som ni förstår!

NU måste jag dessvärre lämna er här, eftersom stora grabben står bredvid och kacklar i stället för att ligga i sin säng och sova.

So long!

Konsten att städa

Hur många gånger jag fått anledning till att återkomma till detta med städning i min blogg, kan jag inte svara på. Men jag vet att det är många. Oftast har det handlat om frustrationen över att behöva skämmas inför andra som, mer eller mindre föranmälda, kommer hem till oss och, mer eller mindre, kan dölja hur icke-imponerad man är över vår oförmåga att hålla god ordning i vårt bo. Största kritikern är förstås JAG, det är jag fullt medveten om.

Jag bestämde mig till sist för att jag skulle lära mig att inte bry mig om huruvida andra har synpunkter på våra dammråttor eller ej. Jag har kommit en god väg, det har jag verkligen! Framför allt har jag lärt mig att inte låta stöket stressa livet ur mig i en redan alltför överstressad tillvaro. Någonstans i alltihop, måste man se till rimligheterna. För mig är hälsan så mycket viktigare än att kunna visa upp ett skinande hem.

MEN!

Samtidigt är det ju så att jag mår mycket sämre om också min fysiska omgivning är i oordning, samtidigt som mitt inre. Jag är dessutom ganska övertygad om att ingen kan påstå att man tycker att det är lika mysigt att vistas i ett lortigt hem, som ett välstädat. Så är det ju inte.

Men varför går det inte?! Många som i tysthet förfasat sig över vår oreda, måste tro att vi alltid har det så. Men det är inte någon sanning över huvud taget! Vi städar ofta och det är inte helt sällan som det ser riktigt skapligt ut här. Problemet är att det på absolut ingen tid alls, ser precis lika skräpigt ut igen!

Summan av kardemumman -Jag känner mig som en totalt usel husmor!

Så av en slump, såg jag en Youtube-reklam på Facebook om en japansk kvinna som tydligen var en guru inom området städning och organisering i hemmet. Jag brukar inte klicka, men den här gången gjorde jag det i alla fall och fastnade i en föreläsningn hon höll. Jag blev helt fascinerad!

Så innan kvällen tagit slut, hade jag snokat rätt på hennes bok och beställt den från Adlibris. Jag tänkte att 168 kr kunde vara ett billigt pris om det visar sig att den faktiskt kan hjälpa mig.

Konsten att städa

Nu har boken landat i vår brevlåda och jag har idag läst det första kapitlet. Så många saker hon skriver är mitt i prick! Just det där med att försöka, men inte lyckas hålla det städat lik väl.

Det handlar egentligen inte om bristande vilja, det handlar om brister i medvetenhet och förmåga att städa på ett effektivt sätt. Roten till problemet sitter i huvudet.

Det finns två typer av städning. Daglig och särskild. Daglig städning innebär att man ställer tillbaka saker på den plats där den hör hemma. Särskild städning, är den städning hon ska beskriva i boken och bygger på att man ska göra städningen en gång, omsorgsfullt och fullständigt och under en begränsad, relativt kort, tidperiod. Läs den sista meningen igen, för detta är grunden till alltihop!

Problemet för de allra flesta av oss ”slarvisar”, är att vi har för mycket/för många saker! SÅ är det. Att säga att man har problem med förvaringsutrymmen är ett tecken på detta. Varför förvarar vi så förbenat mycket? Varför sparar vi på allt otyg? Om vi inte har användning för det… Inte känner att det betyder något för oss… Att det inte gör oss glada… UT med det. Så har jag uppfattat att det är. Men det blir jag väl varse när jag läser vidare.

Det ska bli spännande att se om jag blir en välstädad person framöver! Jag måste erkänna att jag är LITE rädd *fniss*

Fortsättning följer…

 

Semesterkaos

Det är nu så länge sedan jag skrev, att jag knappt minns hur man gör. Så känns det i alla fall. Fastän behovet har varit enormt, liksom alltid för mig, har jag inte kunnat finna någon som helst tid att ägna mig åt just detta.

Denna första halva av 2015 har varit ganska gräslig i många avseenden. Många livspussel har lagts med piskan på ryggen för att få det att gå ihop. Men så kom till sist våren och den sk sommaren. Semesterperioden om tre veckor, inleddes med en värmebölja som satte de flesta av oss ur kurs. hett

Ena dagen bitande kallt och nästa dag het sommarvärme. För nog var det väl fler än jag som lamslogs lite smått, även om det också var härligt att äntligen få se solen skina och få kinderna värmda efter en lång, grå vinter.

Men även om årets första och andra kvartal var mer jobbiga än vad som torde vara rimligt, så har det också fört något gott med sig. Hushållsekonomin har rest sig till en normal/rimlig nivå. Huset har fått sig ett ansiktslyft både på fram- och baksidan. Några stunder under paviljongens beige fladdrande tygtak har det också blivit.

Semestern inleddes med festligheter. Vi hade äran att få delta vid namngivelsen av våra goda vänners lilla son i tvättäkta och ack så charmerande Lejon Kungen-anda! Vad ingen visste var, att det i ett trollslag också skulle förvandlas till ett sagolikt bröllop! Vilken härlig tillställning!

Under första veckan fick jag också besök av min fina gamla goda vän från förr och hennes två små. Tillsammans åkte vi till den, för mig nyupptäckta, Sularpsfarmen. Vilket bedårande litet ställe! Kaniner, fåglar av olika slag, till exempel ”tupper”, som 2:an kallar dem och försäljning av både blomster och färska grönsaker, frukt och bär och annat mys-pys. Väl värt ett besök!

Så gick dagarna och första veckan led mot sitt slut. På lördagen kom min farfar på besök och på söndagen min pappa och halvbror. Jag tror att denna dag var den allra hetaste hittills i sommar. Samma kväll kom också Min syster med sambo och vovve och hälsade på en snabbis på kvällen.

Ny vecka. Solen och värmen bortblåst i dubbel bemärkelse!

En återupplivad vän(skap), en som jag själv fumlade bort en gång i tiden, kom på besök med två av sina tre godingar och även om vi inte hade helt obegränsat med tid att umgås just den dagen, så var stunden vi fick tillsammans himla trevlig och mysig!

Följande dag lastades barnen in i bilen för att möta några av sina nästkusiner och deras mamma (min kusin) i Malmö. Vi vuxna tänkte att det torde vara superspännande för barnen att få uppleva Sommarlovsmorgon i verkligheten …men det är inte alltid som vi vuxna vet bäst. Barnen var föga intresserade och förvåningen hos oss andra var total. Såhär i efterhand, säger dock barnen att det var SÅ himla roligt! Så ja… någonstans blev det väl lite lyckat ändå.
Vad som däremot verkligen VAR lyckat, var tiden vi tillbringade tillsammans när vi återvänt hem till vår lilla skånska bygd. Vädret skärpte till sig, barnen lekte så fint tillsammans och jag fick verkligt uppskattad kvalitetstid med min kusin. En tur via Mc Donald’s blev mer än väl godkänt av barnen och jag tror att även stunden på lekplatsen här i närheten också förgyllde.

Och så tog jag och Äldsta lillasystern (alltså den tidigare nämnda med sambo och hund) en många timmar långt besök till den blågula jätten IKEA. Många påsar och stora kartonger packades in i bilen på både höjden och till bredden. Sedvanlig köttbullstallrink i restaurangen och mjukglas vid kassan ingick förstås i äventyret.

En kväll (just nu minns jag inte vilken) hälsade vi på hemma hos Mannens kusin med familj! Helt spontant och så himla mysigt!

Och så blev det ännu en gång lördag och Mannen och jag fick hjälp av Svärföräldrarna att passa barnen, medan vi vuxna tu gick på restaurang med goda vänner! Jag behövde verkligen vuxentid, kände jag.  Urtrevligt!

Dagen därpå, åkte jag till Mormor för att umgås och påbörja det, visar det sig, enorma arbetet med att prata igenom och på något snyggt och charmigt sätt sammanfatta vår släkts historia. Jag känner det som mitt kall att axla uppgiften, som gåva åt våra efterlevande. För mig känns det viktigt att känna till historien… veta vilka människorna var som mina gener härstammar ifrån… känna känslan av att betyda någonting, att höra ihop, spela roll… vara en del av kedjan som för varje generation förlängs genom varje ny liten livscirkel. Det kommer att bli en resa av långt mer själslig karaktär än man kanske kan tro. Åtminstone för mig.

Jaha! Så åkte jag hem fram emot eftermiddagen och Familjen packade bilen full med tält och andra campingförnödenheter. Sist tråcklade vi in De tre knotten och bakom ratten ett styck Man och vid sidan av, en upplaga av Moi!

In på Habo-Ljung Camping susade vi som tagna ur vilken Sunes Sommar-film som helst. Det är synd och skam att ingen dold kamera följde med oss på denna upplevelse. Nåväl… vi valde ut en fin plats. Öppnade bakluckan och frigjorde Knotten från sina bilstolar. Vecklade ut tältet och…

…inga tältpinnar.

Mannen… ja, han var nu inte längre på sitt bästa semesterhumör, så att säga. Men det som fanns att göra, var att packa in oss i bilen igen och köra hem och hämta ”spätten” så att vi kunde spänna fast Tältskrället!

Ja, Tältskrället är minsann ett alldeles utmärkt namn åt det tält vi har. När vi väl var på plats igen tog det oss ytterligare 3½ h att få upp det i dugligt och beboligt skick! 20:30 skvätte vi ner grillkolen med starka vätskor för att sedan grilla att gäng korvar och nödutfodra samtliga (vilket nu vid detta laget även innefattade min Syster med sambo fast utan hund, men med husvagn).

camping

På kvällen höll 3:an mig mer än lovligt sysselsatt och när hon sedan inte heller ville sova, var måttet både rågat och rejält överskvalpat! På natten sov alla gott… alla utom Mamman

Morgonen efter var det kallt och ruggigt. Vi packade in oss i bilen och åkte hem. Nöjda med att nu ha testat på detta med campinglivet… inför nästa gång. Puh!

Det var i förrgår. Igår… hm… vad hände igår? Just det, ja! Då var vi på Spagetti-tisdag på Gästis! Gratis! Ja, man tror knappt att det är sant! Himla uppskattat! Vilken fin idé och så generöst! Vi sällskapade med tipsande goda-vänner-familj, så det var verkligen trevlig!

spaghetti

Efter mättade magar, åkte vi hem och tog emot en människa som köpte vårt piano! Jag trodde inte att folk idag var intresserade av klaviatur av äldre sort, men faktiskt var det flera stycken som hörde av sig! Hade man vetat det, kunde man ju ha tjänat sig en än bättre hacka. Å andra sidan är vi mer än tacksamma att få det hämtat vid dörren och dessutom en femhundring i kardan!

Idag… *suck* …ja, idag är inte någon värst munter dag, tyvärr. Mannen är iväg på retroaktiv svensexa för Nyblivna maken i överraskningsbröllopet jag nämnde tidigare. Så han gav sig av tidigt i morse. Själv samlade jag ihop barnen och traskade bort till mataffären för att handla ingredienser till den banankaka jag hade satt mig för att baka, eftersom jag skulle få besök av en riktig goding till vän och sedan åka för att hälsa på gamla jobbet i Malmö. Jodå, så att eh… Inhandlingen gick bra… baket gick bra… undanplockningen jag hade planerat – mindre bra… besöket blev mysigt… påhälsningen hos gamla jobbet… WHAT A DISASTER!!!

trött

Jag är HELT slut! Färdig! Finito! Jag var ju tvungen att ta Trion med mig. När vi redan var väldigt, väldigt försenade, började 1:an yla från ovanvåningen, eftersom det inte fanns några byxor som passade den lilla herrn! 2:an och 3:an jobbade i team för att ytterligare fördröja avfärden. Väl inpackade i bilen, kom vi till sist tio minuter för sent –Utan banankaka! Förbannat! Nåväl, det må väl vara hänt. Men det värsta av allt var hur barnen betedde sig under själva påhälsningen på gamla jobbet. Jag har väl då aldrig varit med om maken! 3:an, den lilla huliganen, rymde hela tiden ut i klinikens övriga lokaler. Lydde över huvud taget INTE. Skrek och ålade sig. Jo, förvisso hade hennes ordinarie sovtid uteblivit, men ändå! Hon sov ju länge i morse! Hon kladdade chokladkaka över hela mig och fikarummet. 2:an var ett litet monster han också! Låg upp- och ner i fåtöljen trots flera rejäla åthutningar. Ingenting hjälpte! 1:an halvlåg i soffan som en annan död sill och bara flinade åt spektaklet som utspelade sig framför honom. Jag var HELT svettig som jag fick jaga och skälla och undanröja smärre katastrofer så gott jag förmådde. Fd. Chefen och fd. arbetskollegan/vännen som så storsint hade köpt lunch åt oss allihop, satt där med långa ansikten och kunde inte få en syl i vädret. En trevlig konversation var helt att glömma. Jag kunde inte äta min mat, eftersom jag fick jaga. Barnen åt inte sin mat, pga Gud vet vilka anledningar. DUMHET skulle jag säga! Nä… jag skämdes som en hund och jag vill nog påstå att jag ALDRIG sett mina barn bete sig SÅ ouppfostrat och rent ut sagt ILLA! Ja, FY vad jag skäms!!

Till sist var lunchtimmen slut och vi skulle ge oss av. Jag ville inget hellre än att springa ut med skammen hack i häl. Men 1:an hade knutit ca 15 knutar på vardera sko och kunde nu inte få upp dem. Ut i trapphuset med skocken och nederst i trappan, fick jag påbörja uppnystningen, samtidigt som jag ungefär sju gånger fick fånga den rymmande 3:an som klättrade vigt upp i den ruskiga stentrappan.

Ute ur huset… LUFT! Bort till bilen. Jag hade visst parkerat på en lastzon, så jag tackar högre makter för att jag skonades från parkeringsbot. Det skulle ha varit just snyggt det! Rasande skyfflade jag in barnen i bilen. Bälten på. Nyckel i tändningslåset …sedan grät jag. crying-028 …hela vägen hem.

Nu är de små krypen utfodrade och 3:an dumpad i sängen. Gossarna är förvisade till TV:n för en gång skull och vi är INTE goda vänner.

Vad jag nu inte kan reda ut, är huruvida barnens beteende beror på understimulans, eller dess motsats?

*djupt andetag*

Ja… där har ni det… min semester. På måndag börjar jag jobba igen och det ska å ena sidan bli skönt och jätteroligt, eftersom jag trivs så himla bra. Å andra sidan har jag världens ångest över att jag, de första två veckorna, har så stort ansvar att fylla, då jag inte har sällskap av ordinarie medicinska sekreterare och annan personal, samt att jag ska täcka upp för andra enheter i deras dagliga verksamhet. Många saker fick jag lära mig i all hast precis innan semestern, så nu är jag orolig över att jag ska missa något eller inte veta hur jag ska hantera sådant som dyker upp. Men… man får väl börja med att andas… ta en kopp kaffe… ta en sak i taget och göra så gott en kan. Visst?

Nu tror jag att jag förlorat säkert 80% av de som började läsa detta inlägget, eftersom det blev så långt. Men ni som orkade hela vägen… tack för tålamodet!

Jag hoppas och önskar att jag framöver ska finna tid och ork att skriva någon gång då och då, ty det fattas mig alldeles enormt att inte få låta tankarna strömma ut genom fingertopparna och landa i en bädd av bokstäver.

Nu ska jag ta mig ännu en kopp Zoega’s och resterna av den kvarglömda banankakan i solskenet. Fast först måste jag nog väcka lilla prinsessan, så att hon inte håller låda hela kvällen också.

Det var trevligt att råkas!