Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Känns det lite mörkt? Tänd ett ljus!

Ja, det är ju det jag har gjort… omgivit mig själv med människor som gör mig glad. Vad händer då? JAG blir glad! Den senaste tiden har varit en riktig uppförsbacke i motvind som slutade med ett huvudstupadyk ner i backen på andra sidan. Vad göra? Jo, sätta sig upp och vila en stund. Borsta bort gruset på knäna och plåstra om alla skrapsår. Samla kraft och resa sig igen och börja gå igen lite försiktigt OCH… inte trampa så förbaskat hårt på gaspedalen och kanske inte ge sig på de allra brantaste klippväggarna i fortsättningen.

Det gör mig ledsen att inte få skriva. Det är genom orden jag andas. Få och få, förresten. Kunna är ordet jag egentligen ska använda. För det är ju som så, att när persiennen är nerdragen och orken obefintlig, ja då är det svårt att känna någon glädje för någonting alls egentligen. Jag har ingenting emot att visa den sidan av livet, men jag vill inte tynga den som läser med en tur genom skuggornas dal som aldrig tycks ta slut. Därför blir det tyst om mig när solskenets återkomst drar ut på tiden.

Idag vaknade jag mer än lovligt modfälld. Jag var sååååååååå trött! Jag börjar misstänka att John Blund skaffat hem olovliga preparat som han blandat sömnpulvret med! Som om en klubba hade drämt mig i bakhuvudet! Det är klart… det var en omvälvande dag igår. Jag somnade sent, eftersom en viss liten gosse på 5½ inte kände för att sova igår heller. Sedan tänkte jag att jag väl i alla fall kunde se finalen av Idol. Har inte lyckats få till ett helt avsnitt den här säsongen. Så jag höll mig vaken. Man kan bli smått GALEN på nyhetsavbrottet och Helénius hörna (fast det är rätt kul förstås)! Eller är det bara jag som har svårt att inte falla i sömn i soffan i väntan på upplösningen av filmen eller i det här fallet då, Idol?
Hur som helst… sedan somnade jag i alla fall gott. Alla barn i sina sängar. Jag tror att 1:an kom ner redan vid ett-tiden. En timme senare började 2:an yla uppe i sin säng. Jahapp… han hade råkat ut för en liten blöt olycka. Springa och fixa nya kalsipper och ny pyjamas. Var också tvungen att tvätta de inflammerade ögonen på densamma. När det var klart, skulle såklart också han ligga i mammas säng -Såklart. Nå! Jag var inte särskilt svår att övertala i denna stund, så han fick krypa ner i min säng. Själv gick jag och lade mig i soffan…
Tjugo över fem gick även larmet i 3:ans rum. Då skulle hon upp, tyckte hon. Byta blöja, röra ihop lite gröt och leka på golvet. Efter det var det ett evinnerligt tjat om när julkalendern skulle börja, vilket ju är senare än vanligt på helgen. När vinjetten väl började, då ”svimmade” jag av (somnade utan möjlighet att låta bli, skulle man kunna säga). Jag fick mina bannor av 1:an efteråt.

Kaffe!

Det var väl det enda jag kunde tänka ut just då som skulle kunna få mig på benen igen. I med pulver och vatten och trycka på knappen. Fram med koppen och ladda med mjölk …eller inte. SLUT! *morr* Tack och lov uppenbarade sig en matlagningsgrädde längst in i kylskåpet, så det löste sig ganska bra ändå. Så NU är jag faktiskt helt okej (mina mått mätt)! :)

Tre barn… en lång lördag (och en lika lång söndag som väntar i morgon)… EN mamma. Men det ska nog gå. En timme i taget.

 

Åh! Just det, ja! Igår kom jag på att jag tappat färgen! Bokstavligen! Idén om att låta håret ha sin naturliga färg känns inte så lyckad just nu. Jag också hoppas att mina linser kommer snart, så att jag inte behöver känna mig inburad bakom brillorna (de sista linserna slängde jag igår, eftersom de skavde så dant). Sedan ska, ta mig tusan, smink och parfym och nagellack och hela härligheten fram! Det är dags att komma hem nu. Börja glöda och puttra och pyra lite mer. Leva lite mer! Skratta lite mer! Njuta lite mer! Säga lite mer NEJ! Säga lite mer JA, fast åt rätt saker!

Dagens uppdrag till mig och till er där ute…

-Se dina medmänniskor i ögonen, VERKLIGEN se dem! Det är så himla lätt att fortsätta rusa på med sitt och svara på tilltal i farten. Stanna upp… lyssna… se… Särskilt era barn :)

2 thoughts on “Känns det lite mörkt? Tänd ett ljus!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *