Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Pustar ut

I söndags var det åter dags att låta sig filmas för ett ”reklamuppdrag”. Samma som tidigare, del två, så att säga. Under dessa veckor som varit sedan första inspelningen, har jag varit lite småstressad över att råka ”få ögoninflammation”, ”bli riven av barnen i ansiktet”, ”bli knallförkyld”, ”bli sjuk på annat sätt”… Vad gör man DÅ liksom?! Man får ju göra jobbet i alla fall, antar jag. Nu blev det, hur som haver, inte så. Allt flöt på precis som det skulle och jag kom dit o-klöst, frisk och utan inflammationer i ögonen. Dock med rejäla påsar under de sistnämnda, ty mamman var heeeeelt slut i rutan! Dels har det varit tuffa veckor på alla möjliga plan och dels så vaknade jag redan 04:00 den, för filminspelningen, aktuella morgonen. Inte mycket lönt att försöka sova vidare då. Nerverna är ju på spänn, även fast man kanske inte är så nervös i den bemärkelsen. Men det var lite att ha koll på. Taxin skulle hämta mig 05:50 utanför dörren… Han kom 05:30, så den planerade frukosten jag hade tänkt inmundiga just dessa ”för-tidiga-tjugo minuterna”, brann inne. En smörgås veks i stället dubbel och följde med i handväskan.

Ut i taxin och iväg till ”mellanadress” för att hämta upp den minsta lilla statisten. Yrvaken lintott hoppade in i bilen och tillsammans började vår, lite krångliga resa, till Inspelningsorten. På grund av banarbete, fick vi åka en stund först, för att sedan kliva ombord på en anslutningsbuss till annan ort någon timme längre bort. Där på nästa tåg som slutligen förde oss i mål. Där blev vi upphämtade och lotsade till lokalen för inspelning. Upp i sminkstolen och… jag har fortfarande träningsvärk i tummarna, efter att jag hållit de så hårt, i hopp om att stylisten skulle kunna trolla med utmattad, urlakad, svullen, gråmulen Mamma. Nog kan hon trolla alltid, men vissa saker råder inte ens pudervippan på. Dessutom var det en ganska diskret sminkning som gällde, varför man inte kunde maskera så mycket som var önskvärt. Men vad göra… jag kunde ju bara hoppas att jag inte såg likadan ut i deras ögon som i mina när jag tittade i spegeln.

Sedan fick kameran rulla. Det tar mycket längre tid och är mycket mer ”to it” än man kan tro. Jag och en annan statist, kunde konstatera att det där med att vara filmskådis… det var nog inte helt lätt! Men attans vad roligt det ändå är!

Många timmar senare och två förseningstimmar ovanpå det, fick man svira om och göra samma tur hem med mini-statisten.

På hemmaplan hade vi fått lösa det hela genom att överlämna Trion till Mamma (min alltså) redan dagen innan. Ja jösses… bara DET! Vilken oändligt olustig känsla det var att vara helt ensam hemma i sitt, nu ack så tysta och tomma, hus! EN HEL NATT! Riktigt märkligt kändes det. Jag lade mig i badkaret… men tog mig snart upp igen. Satte mig i soffan och tryckte i mig en chokladkaka i tystnaden som rådde… sedan i säng, för att lyssna vidare på tystnaden och önska att de små andetagen skulle vara där… Såsom jag låg och lyssnade på dem i natt. Mamman i mitten och 1:an till höger och 2:an till vänster (och Pappan på madrassen på golvet och 3:an i sin säng).  You get the picture, right? 😀 Pure happiness!

Igår, jobb… idag, jobb… Men attnas vad jag är tung i kroppen och trött i ögonen. Jag tänker att man kan kalla det för att vara ”spännings-bakis”. Alltså att jag gått och spänt mig inför denna inspelning (som också var så spännande) och nu, efteråt… *pyyyyys* …går luften ur. Nöjd, belåten, glad… men matt. Från blåsfisk till plattfisk!

       

Nä, dags att börja jobba! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *