Monthly Archives: november 2014

Pustar ut

I söndags var det åter dags att låta sig filmas för ett ”reklamuppdrag”. Samma som tidigare, del två, så att säga. Under dessa veckor som varit sedan första inspelningen, har jag varit lite småstressad över att råka ”få ögoninflammation”, ”bli riven av barnen i ansiktet”, ”bli knallförkyld”, ”bli sjuk på annat sätt”… Vad gör man DÅ liksom?! Man får ju göra jobbet i alla fall, antar jag. Nu blev det, hur som haver, inte så. Allt flöt på precis som det skulle och jag kom dit o-klöst, frisk och utan inflammationer i ögonen. Dock med rejäla påsar under de sistnämnda, ty mamman var heeeeelt slut i rutan! Dels har det varit tuffa veckor på alla möjliga plan och dels så vaknade jag redan 04:00 den, för filminspelningen, aktuella morgonen. Inte mycket lönt att försöka sova vidare då. Nerverna är ju på spänn, även fast man kanske inte är så nervös i den bemärkelsen. Men det var lite att ha koll på. Taxin skulle hämta mig 05:50 utanför dörren… Han kom 05:30, så den planerade frukosten jag hade tänkt inmundiga just dessa ”för-tidiga-tjugo minuterna”, brann inne. En smörgås veks i stället dubbel och följde med i handväskan.

Ut i taxin och iväg till ”mellanadress” för att hämta upp den minsta lilla statisten. Yrvaken lintott hoppade in i bilen och tillsammans började vår, lite krångliga resa, till Inspelningsorten. På grund av banarbete, fick vi åka en stund först, för att sedan kliva ombord på en anslutningsbuss till annan ort någon timme längre bort. Där på nästa tåg som slutligen förde oss i mål. Där blev vi upphämtade och lotsade till lokalen för inspelning. Upp i sminkstolen och… jag har fortfarande träningsvärk i tummarna, efter att jag hållit de så hårt, i hopp om att stylisten skulle kunna trolla med utmattad, urlakad, svullen, gråmulen Mamma. Nog kan hon trolla alltid, men vissa saker råder inte ens pudervippan på. Dessutom var det en ganska diskret sminkning som gällde, varför man inte kunde maskera så mycket som var önskvärt. Men vad göra… jag kunde ju bara hoppas att jag inte såg likadan ut i deras ögon som i mina när jag tittade i spegeln.

Sedan fick kameran rulla. Det tar mycket längre tid och är mycket mer ”to it” än man kan tro. Jag och en annan statist, kunde konstatera att det där med att vara filmskådis… det var nog inte helt lätt! Men attans vad roligt det ändå är!

Många timmar senare och två förseningstimmar ovanpå det, fick man svira om och göra samma tur hem med mini-statisten.

På hemmaplan hade vi fått lösa det hela genom att överlämna Trion till Mamma (min alltså) redan dagen innan. Ja jösses… bara DET! Vilken oändligt olustig känsla det var att vara helt ensam hemma i sitt, nu ack så tysta och tomma, hus! EN HEL NATT! Riktigt märkligt kändes det. Jag lade mig i badkaret… men tog mig snart upp igen. Satte mig i soffan och tryckte i mig en chokladkaka i tystnaden som rådde… sedan i säng, för att lyssna vidare på tystnaden och önska att de små andetagen skulle vara där… Såsom jag låg och lyssnade på dem i natt. Mamman i mitten och 1:an till höger och 2:an till vänster (och Pappan på madrassen på golvet och 3:an i sin säng).  You get the picture, right? 😀 Pure happiness!

Igår, jobb… idag, jobb… Men attnas vad jag är tung i kroppen och trött i ögonen. Jag tänker att man kan kalla det för att vara ”spännings-bakis”. Alltså att jag gått och spänt mig inför denna inspelning (som också var så spännande) och nu, efteråt… *pyyyyys* …går luften ur. Nöjd, belåten, glad… men matt. Från blåsfisk till plattfisk!

       

Nä, dags att börja jobba! :)

I’m back!

Det känns så himla skönt att vara tillbaka vid tangentbordet! Luften börjar så sakta komma tillbaka in i mina lungor. Det är så skönt i den annars bedövande tröttheten. Snart… SNART är jag mig själv igen!

Så idag är det alltså fredag!

Mannen har jour, så jag gjorde i ordning Trion och promenerade bort till en av mammorna i Mamma-gänget. ”Jisses Koss” (eller vad det nu är man säger på grövsta möjliga skånska -Hmm… undrar just om det är ”förkortning” på Jesus Kors och varför säger man i så fall så, någon som vet?) vilken go-fika vi hamnade på! [maj gaad] Spana in bara!

 mammafika

Det gör liksom ingenting att lunchen brann inne. Känner ingen hunger någonstans efter det här. Så himla gott och vilken balsamering det är för själen att träffa dessa människor!

Även barnen trivdes och utmanade därför Mammans tålamod när hon sa att det var dags att gå hem. Det ville de äldsta tu ICKE höra talas om. Men men… till sist gick det och då passade 2:an på att klampa med skorna genom en lång och, i sammanhanget, djup vattenpöl. Då blev det gnissel i systemet igen! Hem kom vi dock och minsann… där… i brevlådan… låg inte mindre än TVÅ överraskningar -Till Mamman! Som en skänk från ovan!

amelia

Det känns LIIITE tidigt att börja förkovra sig i jultidningen, men bara att veta att den finns och väntar på mig när stämningen infinner sig, är gott nog. Och så kom det två filmer med i förpackningen också. Jag får väl ta mig tid att titta på dem vid tillfälle (om jag kan slita mig från Breaking Bad).

I det andra paketet fanns min almanacka för nästa år! Jag ÄÄÄLSKAR att utforma en helt själv på Personlig Almanacka! I år fick det bli en bild på min lilla ”Buddha” för att påminna mig själv om att ta det lite mer ”piano”. På baksidan ett kollage av min älskade lilla Trio. Jag hade velat ha en att sätta på väggen åt hela familjen också, men ekonomin räckte inte riktigt till.

Med risk för att bli kaffe-förgiftad, så är det just precis vad jag tänkte fixa mig en kopp av nu, kaffe alltså och inte ”kaffe-gift”. Sedan blir det matlagning och …äh! Sk*t i resten! Det tar vi när det kommer. Klappa medhårs… lugnt och fint.

Ha en riktigt fin fredag!

#personligalmanacka

Det blev stopp

Till sist krackelerade den glada masken jag satte på mig varje morgon och Super(wo)man-dräkten tycktes ha krympt till en smulas storlek i torktumlaren. Allt över en enda natt. För mig tog det riktigt stopp här om veckan. Det är ju det som alltid händer till sist, när man inte har förmågan att gasa lagom och bromsa i tid. Men kroppen och knoppen är så finurligt sammansatta, att när den ena inte sköter sig, protesterar den andra. Min protesterade högljutt!

För att inte lägga onödig tid på att beskriva hur detta yttrade sig närmare, går jag rakt på sak och talar om vad jag gjorde åt det hela. Jo, jag lade all den kraft som fanns kvar att frambringa, på att trycka ner bromspedalen så långt ner i mattan jag någonsin kunde. Jag funderade över vad som är viktigast i mitt liv. Jag funderade på om det var värt det, att fara fram som en projektil genom vardagen …bara för att vara så förbaskat duktig. För att ”alla andra” tycks klara det. Do they really?

Min häst att tämja, är ju att jag VILL så vansinnigt mycket saker. Jag tycker om och vill göra alla dessa roliga projekt och jag VILL vara delaktig och involvera mig till höger och vänster. Men nu är det helt krasst så, att det GÅR inte att vara med på varenda hörn på varenda papper. SÅ! När jag skalar av blad för blad på livets kronärtskocka… när jag har kommit in till själva hjärtat… då är det faktiskt så att där finns bara JAG. Bladen närmst runt mig, är mina barn och min man. Sedan kommer vänner och så vidare. Vad skulle hända om hjärtat inte fanns längst där inne i kronärtskockan… jo, men då skulle ju inte de andra bladen ha något att luta sig mot. Alltihop skulle kollapsa. Inte för att jag på något vis vill framställa mig som centrum av universum och den enda på jordskorpan som är oumbärlig, men ni förstår vad jag menar. Så för att jag ska kunna vara där för mig själv och för mina närmsta OCH för att kunna NJUTA av livet… då måste jag skala av ett par varv av de yttersta bladen.

Ett av bladen, bär mitt företagsnamn. Ja, så får det bli. Jag har nött och stött tanken länge nu och jag återkommer alltid till samma resultat. Det är dags att säga God natt och lycka till på den fortsatta färden ut i universum. Så det blir inget mer Mamma Boot Camp… Inget mer Time Out… Ingen mer personlig träning… Inte just nu i alla fall. Nu ska jag bara leva, njuta, må bra och suga upp varenda droppe av den goda livssaften! Jag ska sörpla högljutt och strunta i om någon hör och ser eller har åsikter om det.

Gör det du också! Lev! Njut! Fånga dagen och allt det där!