Monthly Archives: oktober 2014

Mitt hjärta går sönder

tiggare

Denna disiga lördagsmorgon, då vi är många som tänker baka kanelbullar och fika med våra familjer, vill jag börja med att berätta för er om en händelse från gårdagen som kom att beröra mig långt in i det allra innersta hos mänskligheten i mig.

På sista tiden har det vuxit upp ”tiggare” som svampar ur jorden. Även här i vår lilla ”håla”. Utanför varenda butik sitter de. Från morgon till kväll. På Facebook, i en lokal grupp, har det klagats på dessa och man har överöst med spott och spe. Men ärligt talat, folk… titta på bilden! Ni tror väl inte att NÅGON människa VILL leva såhär?!

Om sanningen överensstämmer med vad jag tror, så är det alltid ligor som ligger bakom. En organiserad verksamhet som lockat hit dessa arma människor, brutit sina löften till dem, klätt av dem sin värdighet och placerat dem på gatan, utan det svenska språket till sin hjälp, med lappar som inte överensstämmer med verkligheten, i smutsiga kläder… Maktlösa inför sin situation… Måste jag fortsätta?

Titta på bilden…

Folk har attackerat dessa människor. Folk har smygfilmat när de tar upp sin iPhone (vilket jag tror är en telefon som deras ”arbetsgivare” gett dem för att hålla kommunikation mellan endast dem själva). Titta på bilden igen… Tror ni VERKLIGEN att de vill leva på det här viset? Finns det ingenting vi i Sverige kan göra för dem? En organiserad aktivitet, som faktiskt hjälper dem på fötter och hjälper dem att komma rätt? Återfå sin rätt att vara människa! Jag inbillar mig att de lurats hit och nu står maktlösa inför någonting alls över huvud taget! Kan inte ta sig hem. Fullständigt bakbundna. Sågade vid fotknölarna. Fråntagna från sina familjer. Ute. På gatan. I rännstenen…

Man har hört om situationer då dessa ”namnlösa” själar blivit arga när man givit dem mat i stället för pengar. Skulle inte DU ha varit förbannad på situationen? Frustrerad? Arg? Ledsen? Uppgiven? Vad vet du om ifall ”arbetsgivaren” hotat vederbörande? Slagit? Lovat guld och gröna skogar om si eller så mycket pengar bara kom in. Krävt pengar överhuvud taget, -Annars (!!!)… Vad vet du egentligen alls om vad som ligger bakom?

Till dig som tänker fula tankar om dessa människor… till dig som slår, spottar, hånar dem rakt upp i ansiktet…

-Tvi dig!!!

…som Ronja Rövardotter sa. Tvi dig…

Så vad gjorde jag igår, då… Jag skulle gå in på ICA för att handla och hämta ut paket från Posten. Jag såg honom på vägen in och en klump växte i maggropen på mig. Jag kände hur ett oförberett gråt började välva upp inombords. Vad skulle jag göra?! Det enda jag kunde komma på just då, var att gräva i börsen och där hittade några extra slantar i ur en redan, i vår värld sett, ansträngd ekonomi. Gick in i affären och köpte två bananer och ett litet choklad. Gick ut och satte mig på huk hos mannen med de vackra ögonen och smutsiga kläderna. Han, vars värdighet tillintetgjorts… mötte hans blick, räckte honom den klena gåvan och han såg på mig med sina blanka ögon… log trött och tackade mig på engelska…

När jag satt i bilen och körde därifrån, åt han redan den ena bananen och jag skämdes för att jag inte kommit ihåg att köpa dricka åt honom också…

…smaklig ”Kanelbullens dag”…

Kastar in handduken

Gäsp! Japp… nu är jag helt slut i rutan! Dagen började ju lite skröpligt och därefter gick det i ett! Möte med D och S mitt på dagen och fick sedan en välkommen och oväntad påringning från en av mammorna i mammagruppen, liksom igår av en av de andra mammorna. Båda besöken SÅ värdefulla! Jag är så himla glad och tacksam att dessa fina kvinnor kommit in i mitt liv och gett mig en hel hög med nya väninnor och systrar! Ovärderligt!

Lunchen brann inne där mitt i allt… Sedan kom min äldsta syster med sambo och vovve, för att hjälpa mig att ta hand om Trion, eftersom jag skulle iväg på förskoleråd som representant för barnens båda avdelningar. Det visade sig vara riktigt trevligt, faktiskt! Man känner sig lite viktig när man sitter där och får vara med och tycka och lyssna. Det känns också bra att vara delaktig i en så stor del av våra barns vardag!

Mötet var slut halv åtta och då var det bara att pinna hem och paketera om barnen till natt-stassen. Servera lite kvällsfika och borsta gaddar i alla de små söta munnarna. Tack och lov, valde de att visa sin mor lite barmhärtighet och somnade rart i sina (föräldrars) bäddar. Köttbullar och potatis och sås och lingonsylt fick nu tjänstgöra som nödproviant åt den stackars mammans kurrande mage. Efter det, raka vägen till datorn för att avsluta de många lösa trådar som hängde likt dinglade i små gula postit-lappar i huvudet på mig. Jag tror att jag fixat det mesta jag ville få gjort. SKÖNT!

Men nu är det så att i morgon… ja, då är det slut med mammaledighet för alltid! *snyft* Separationsångest GRANDE! Jag gillar verkligen inte tanken på ”aldrig mer”, men så är det ju. Bara att gilla läget. Faktum är att jag nästan känner att det ska bli som min ”egen-tid”! Den berömda…
Tänk bara att få sitta på en buss i 6 x 25 minuter i veckan och göra INGENTING! -Ahhh…  -Det kanske är nu jag kan börja läsa lite böcker igen! Fundera och filosofera! Djupandas och registrera ”nu:et”. Nä, jag måste ändå säga det, att jag ser mycket fram emot denna nya start!

-Haaapp…  …tänkte att det var något mer jag skulle säga, men nu smet det. Nåväl, lika bra att gå och förbereda mig för morgondagen. Plocka undan i köket. Packa lunchlåda. Kolla busstider. Packa handväskan!!!! Bara DET! -Åh! Vad jag ska fylla den! Med allt sånt där onödigt en tjej ”måste” ha med sig! Läppbalsam, spegel, bok, plånbok, almanacka… -Ja JUST det, ja! Almanacka! Nu såg jag att de presenterat det nya temat man kan välja på Personligalmanacka.se! Kolla! Jättefina!

nytt designtema
Jag som precis gjort klar min (dock inte beställt). Så frågan är… vad säger ni? Den jag gjort själv, eller välja från temat?

ny kallender
Nä, vet ni vad! Nu får jag nog skärpa till mig lite grand. Det är hög tid att komma i säng och ställa klockan! *pirr i magen* Mannen kommer väl snart hem från jobbet också och då måste vi prata igenom hur vi löser det med barnen i morgon förmiddag, eftersom jag blev tvungen att börja tidigare än planerat. I alla fall, så önskar jag er alla en riktigt god natt och Sara… Ann-Sofie… Desirée… Beata… Danielle… (ja alla i mammagruppen!!!)… ”Sis” Maria… Vicky… Maria L… Nettan… Moster Lotta…  Christine… Anna G… mamma… mina älskade fina man… mina barn… mina svärföräldrar… för att bara nämna några av alla er underbara människor som hela tiden finns där! Att få ha er i mitt liv är en ynnest! DET, mina vänner, är att vara verkligt förmögen! :)

Godnatt!

 

Vem tror jag att jag är egentligen?!

Jaha… så det är en SÅDAN dag idag… Det började vid kaffemaskinen. Fyll på med vatten… Töm spillfatet… glömde lägga i bönor… mjölken slut… hann inte dricka kaffet som till sist kom ut, eftersom det blev brådis med att få 1:an och 2:an påklädda och klara till förskolan. 2:an glömde borsta tänderna. 3:an fortfarande hemma med feber… gnäller konstant och vill ingenting annat än att sitta klistrad på mig, vilket är SÅDÄR fördelaktigt, eftersom huset är ett hav av kaos och eftersom jag får besök av två goda vänner om tjugo minuter. Osmidigt är det också att jag sitter här med hopklibbade ögonfransar och smetig maskara, eftersom jag inte lyckats hålla tårarna i schack.

Vad nu då? Jo… den 18:e har vi i mammagruppen sedan länge bokat vår stora happening-grej. Stå-upp-komedi och middag och allmän belöning till oss själva för att vi klarat av det första, alltid lite småjobbiga, året med spädbarn. Nu visar det sig, precis som jag i och för sig misstänkte, att det är just den 18:e som mitt nästa jobbtillfälle är (fortsättningen på ”reklamuppdraget”). Det ska bli jätteroligt naturligtvis, men det är väl själva DEN att det måste krocka!!

Jo, sedan hade jag ju ansökt om att få vara med i Manpowers bas över administratörer, eftersom jag ju är lite kort om timmar på mitt nuvarande jobb. Idag fick jag ett mail som tackade för mitt intresse, men att ”Vi har haft många kompetenta sökande…” Jo, men jag tackar jag… Plötsligt känner jag mig mer än lovligt o-kompetent! Plötsligt känner jag mig faktiskt inte värd många ören över huvud taget. Nu har jag jobbat så mycket med mitt CV att jag skulle vilja våga påstå att det är ganska bra. Ändå vill ingen ens träffa mig…

Hallå? Ser ni mig? Eller har jag hunnit bli helt osynlig? 

Konststycket för mig nu är väl att lyckas vända dessa motgångar till framgångar. Förändra mitt sätt att se på situationen. Kanske har jag otur i mitt arbetssökande, för att någonting kalasbra är på väg in, som jag inte känner till. Kanske blir min mammagrupps-happening förstörd, för att inspelningarna kommer att ge mig något alldeles extraordinärt bra i stället. Kanske tiden helt enkelt bara inte är rätt…

Men nu är Sara här, så jag återkommer <3