Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

En tid av eftertänksamhet

Just nu befinner jag mig i en märklig period. En period av någon slags eftertänksamhet. En djup sådan. Det är som att, även fast jag rusar fram men samtidigt står kvar och stampar på samma fläck, så har jag satt mig på tåget som går inåt… En inre resa. Som om det finns ett lika stort universum på insidan, som där ute bortom molnen. I gryningen av ett slags existentiellt uppvaknande. Jag tänker mig att jag sitter i en stor glaskupa och att någon där ute knackar frenetiskt för att tala om att -Det är dags nu! Det är NU jag måste göra det där jag alltid vetat att jag måste göra. SKRIVA! Ta reda på varifrån jag kommer… vilka människor och personligheter som fanns före mig och som gjort min existens möjlig. Gjort mig till den jag är. Jag talar om mina ättlingar. Och det finns en fantastisk historia att berätta där, det vet jag! Min mormor är den som sitter på all fakta! Hon har mött många av dem och kände dem väl! Jag har böcker som mina förfäder skrivit (ja, jag hänförs av deras skrifter), brev, tal, tidningsartiklar med mera.
Tiden för att göra detta är NU. För den dagen jag inte längre har min mormor… Gud förbjuder… då faller det hela i glömska och då är det som om också en bit av mig bleknar bort till ingenting. Så jag ser det som mitt kall att axla uppgiften. Föra historien vidare till eftervärlden.
Jag har dessutom en tydlig bild av hur jag ska bygga upp det hela. Historien ska flätas samman med min egen berättelse… om mitt liv. Det får bli ett arv till mina barn och alla de barn som en dag ska bära smulor av mina gener.

Det kommer att bli ett stort jobb att ta sig an. Det kommer att ta lång tid. Men en resa jag måste göra. Jag tror att det kommer att göra mig mera …hel. Inte för att jag känner mig så värst trasig …längre. Men det är som att jag är …en låda med pusselbitar som ska läggas ihop till sin helhet för allra första gången.

Det kanske inte är alla som förstår varför detta skulle vara så himla viktigt eller vad det finns för mening med det. Men jag ser meningen och det är viktigt för mig.

Det kommer att bli häftigt och känslosamt och mycket, mycket spännande!

2012070_DSC2246

Foto: NPP Photo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *