Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Tårar på toa

Jag var på gymmet i förrgår… första passet där på ganska länge faktiskt. Mannen var med och en mycket god vän till oss båda. Skönt att få utdelat instruktioner för en gång skull, så att jag slapp att tänka själv…

…skulle ha gått till väga på annat vis, kan jag tillägga! Inte för att det var någon annans fel än mitt, inte alls! Men så sent som kvällen före, hade Mannen berömt mig för min goda grundfysik och menade att jag är ovanligt stark även som otränad. Med det i bagaget och med hjärnan inställd på nästan samma nivå (ja ja, inte SÅ nära, men förstå mig rätt) som innan tredje graviditeten, gick jag alltså in på gymmet. Hyfsat självförtroende. Men *plask* … rätt ner i rännstenen med den känslan! Jag tog i för kung och fosterland, men jag hade inte ens hälften av min förmodade styrka! Och ont gjorde det precis överallt! Inte ont för att det är ”jobbigt” att träna, utan i bäcken och höft och rygg/nacke (som besvärat mig ett bra tag nu). Så nej, jag klarade inte av vad jag trodde mig klara av och jag bara pep och gnällde! Något jag inte gillar andra göra och något som jag vet inte Mannan blir särskilt impad av heller. Kanske var det där skon klämde mest, om sanningen ska fram… All denna berömmelse dagen innan och så visade det sig att jag inte var så imponerande trots allt! Det blev så överväldigande att jag faktiskt fick låna toaletten på gymmet och gråta en skvätt…  SÅ frustrerad kände jag mig! Jag vet! Dunderfjantigt!

Det som dock var bra med passet, var att jag blev total-imponerad av vår goda vän, som gjort ENORMA framsteg sedan jag sist såg henne träna (aldrig i gymmet, men ändå)! Många applåder till dig bästaste M.! Djupt impad! YOU ROCK!

Ja, okej… *ruskar av mig olustkänslan* Jag gick i alla fall hem efter passet och tröstade mig med några gamla godisbitar!  Men faktiskt har jag inte dåligt samvete för det, för jag behövde ”suga på tummen” en stund och tycka synd om mig själv. Även fast nu detta inte är något jag rekommenderar, folk!

Nu, om jag låter förnuftet ta över en liten stund, så tänker jag att jag ska glömma den där dåliga dagen och fundera ut ett annat sätt att se på det. Jag kanske INTE ska gå till gymmet just nu med Mannen, eftersom jag tydligen får lite prestationsångest av det. Jag kanske INTE ska köra stenhårt och bauta-tungt. Kanske jag ska köra allsidigt för hela kroppen i stället till en början och inte jämföra mig med, vare sig någon annan, eller mig själv med tidigare status. Kanske blir det bättre, tänker jag. Jag har ju liksom ändå hängt med på Mamma Boot Camp- och Time Out-passen och joggat några gånger, så jag trodde att jag borde vara på god väg. Well well… ”Gör om – gör rätt”

I am just a human – så kanske jag ska vara mera ”human” (läst på svenska) mot mig själv…

Puss & kram!

One thought on “Tårar på toa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *