Jag tycker att detta börjar bli tråkigt nu… detta molokna sinnestillstånd jag befinner mig i. Vad är det frågan om, liksom?! KAN det vara att jag inte matar mig med särskilt mycket socker dessa dagar? Skulle kunna vara. Skulle också kunna vara överbelastningssystemet som varnar för att det blivit ”för mycket” på sistone. Skulle kunna vara det också.  Eller en helt normal, men ack för långdragen, ”dipp”. Jag vet -Be om hjälp! Men alltså… det går inte, för jag orkar inte vara social och fråga heller!

Just nu gör jag vad jag kan för att, så skonsamt som möjligt, plöja mig igenom dagen. Vädret ute är fantastiskt, men inte kan man åka ensam med tre till något badställe. Inte tänker då jag göra det i alla fall.  Det räckte gott och väl med utflykten(erna) vi hade till Netto. Först samlade jag in löften från två av tre, mindre charmerande, troll, om att sköta sig och inte springa iväg och inte busa. Vi kom dit …och löftet var som bortblåst! Blåst, ja! Blåsten personifierade mina barn galant! De flög än hit och än dit i affären! Rena rama Klass 3-varningen! Jag fick jaga och banna, från början till slut. Så kom vi fram till kassorna och allt åkte förbi på bandet. Lax, kyckling, müsli, broccoli, matlagningsgrädde, kaffekoppar i plast (”come on” nu stenbelagda uteplats!!!) och vad-det-nu-var-mer-vi-handlade. Drog kortet och KÖP MEDGES EJ… -Va? Fattar ni? Provade en gång till för att få bekräftat det jag redan visste. Det fanns inte tillräckligt med pengar på kontot. Pinsamt! Fick packa ihop påsen och låta den stanna bakom disken. Rusade hem (med två RIKTIGT odrägliga odågor i släptåg!) med bultande hjärta, piggar under skinnet och en klump i halsen! In på internetbanken och föra över de slantar som saknades från sparkontot. Sedan tillbaka igen… igenom halva affären för att ställa oss sist i den långa kön. Hela vägen fram, försökte 2:an rymma in till grannkassan och säg den väg han inte provade för att komma dit in! Vi blir nog snart portade från Netto…  På vägen hem skulle han inte gå heller. Såklart…

Jag orkar inte!

Pust! Men nu ska jag i alla fall anamma förslaget från en god vän i mammagruppen, att ta mig en kopp kaffe i solen. Sedan får det bli matlagning och badning och hela den biten. Jag tror, att när Mannen kommer hem från jobbet sent ikväll, så kanske jag helt enkelt rymmer hemifrån! Kanske jag ger mig på jakt efter en vacker solnedgång i utkanten av byn… vi får se vart det landar. Men nu…