Månadsarkiv: juni 2014

Bra avslutning

20140629_210959

Så har ännu en dag passerat. I övermorgon är juni månad av årgång 2014 förbi. Vart tar tiden vägen?! Jag får lite ångest när jag tänker på vilken hiskelig hastighet detta livets tåg går i! Bäst att inte tänka så mycket på det, utan i stället fokusera på att uppleva och njuta av nuet.

Det har varit en helt okej dag. Mannen var iväg på simtävlingar hela dagen idag också. Här hemma roade vi oss med att leka med kompisar och hälsa på min syster och hennes sambo och deras nya lilla hundvalp som är så söt så att man kan svimma! På vägen hem, handla på Willy’s. Hämta upp 1:an från lekkamrat nummer två för dagen. Laga mat. Mannen hem. Natta. Äta …för att göra berättelsen kort. Sedan gick jag ut på en timmes promenad. Mycket välbehövlig! Nej minsann… jag märker att jag inte har så mycket ork över, så jag önskar en god natt och ber att få återkomma en piggare dag! 🙂

20140629_211555

Upp igen

Maj Gadd! Vad hände?! Jo, jag ska tala om vad som hände! Jag såg inte till att äta ordentlig mat regelbundet. Jag såg inte till att träna ordentligt. Jag såg inte till att avstå eller åtminstone äta onyttigheter under kontrollerade former. Då blir det såhär. Tillbaka på ruta ett, dvs samma status som då jag mätte i januari.

20140629_065711

WELL WELL… Detta betyder också att jag, med skägget i brevlådan, måste erkänna att jag misslyckades IGEN. Blir så trött på mig själv! Förvisso har livet varit totalt kaosartat de senaste månaderna och jag har varit ruskigt nära en sådan där rälig stressartad kollaps! Faktiskt var det därför som jag inte brydde mig så mycket om att jag aldrig fullföljde det jag påbörjade, just vad det gäller träningen. Just då klarade jag inte av den pressen på mig själv utöver allt det andra. Så ja… dåligt av mig kanske, men jag förmådde inte. Det kan man tycka vad man vill om, men så var det. På riktigt. Det är liksom ingen lur i hängmattan det där med att leva mitt i småbarnsårsvirvelvinden. Ibland blir det lite för blåsigt så att säga. Men ”detta om detta”… Nya tag. Kavlar upp ärmarna…

Kom, förresten, att fundera lite i morse över vad det var som gjorde att jag lyckades komma igång förra gången? Jag menar, då jag kom in i träningsvärlden efter andra barnet, efter ett liv helt utan träning dessförinnan… Jag vet inte riktigt faktiskt, men jag ska fundera vidare på det, för däri måste ju ligga en liten nyckel som jag borde kunna använda för att låsa upp dörren till motivationen igen. Det var den där tredje graviditeten som gjorde att jag kom ur kurs liksom… Nåja… som sagt… nya tag.

Missnöjd men belåten

2014-06-26 09.24.27

Herre jösses vad TUNGT det var idag! Jag sprang min vanliga runda på 3,någonting kilometer, men blev tvungen att flera gånger stanna och gå några meter. Det brukar jag aldrig behöva i vanliga fall. Men förvisso… jag kan förstå att läget inte var optimalt för mig idag. Jag hade inte druckit ordentligt innan. Solen skiner. Det gillar jag inte alls att träna i, eftersom jag får sådan huvudvärk efteråt. Luften kändes syrefattig och jag gissar på att luftfuktigheten är ganska hög (jodå, tittade i Endomondo-appen jag använde och ser att man där visar 87% luftfuktighet). Jag gick ut för hårt, eftersom jag ett dåraktigt ögonblick tänkte att IDAG ska jag imponera på mig själv -Det gick SÅDÄR! Började springa direkt utan uppvärmning. Fick ont i foten (den var ny!). Var tung i baken (det känns som att den fördubblat sin storlek och fyllts med en blandning av betong och Keso).  Ont i ryggen har jag haft länge, vilket jag tror gör att jag inte kan springa så avslappnat som jag annars gör. Andningsapparaten måste DEFINITIVT jobbas med! Så stel så att SJ skulle kunna hyra mig som tågbana! Ja, glöm inte den, gott folk! Den är så mycket viktigare än man tror! Har skrivit ett inlägg om Optimal andning tidigare. Läs den!

Så nej… det var ingen höjdare idag. MEN! Jag gjorde det!

Nästan perfekt kväll

Ja, jag fick NÄSTAN den där perfekta kvällen som jag gått och önskat mig hela dagen! Efter en, minst sagt, kaotisk men ack så typisk småbarnsfamiljsnatt, så var jag mer än lovligt trött i morse. I morse, ja… jag (och Mannen bör noga tilläggas!) gick upp vid 05:00 efter en timmes vaken tid redan och flera turer med barnen under nattens gång. Det var lite gräsligt och lite underbart på samma gång faktiskt! Mannen och jag… ensamma (de enda två vakna)… i soffan med datorn i knät… var sin kaffekopp… ännu ett avsnitt av 24… Det händer inte ofta och definitivt aldrig vid den tiden på dygnet! Så var det i alla fall. Efter ett par timmar kom dock sömnbaksmällan. Koma hela dagen följde. Jo, och 1:an uppvisade 38,7° C på febertermometern och fick således stanna hemma från förskolan. En liten Ninjago-present från köpcentrat fick lindra hans sjuka. FY vad de tar betalt för dessa små LEGO-bitar!

I alla fall… mitt mantra denna dag har cirkulerat kring tanken på en lyckad nattning av barnen på kvällen (alltså nu), så att jag skulle få en chans att pusta ut …OCH TVÄTTA HÅRET (God damn it!!)! Och ta mig tusan… 19:20 sov alla tre! Ja, jag också. Som en stock! Men vetskapen om att egentiden faktiskt infunnit sig, gjorde att jag fick en gnutta energi till förfogande och kastade mig in i duschen… DÅ insåg 3:an att syskonskaran tappat kontrollen över Mamman och satte igång att yla från själsängen! Så den där stressfria duschen brann liksom inne. Men okej… nu sitter jag i alla fall här med rent hår och har faktiskt bjudit mig själv på en balja popcorn! DET var OCKSÅ länge sedan! 

Barnet tystnade till sist. 1:an skruvar just nu på sig orolig uppe på andra våningen. Det hostas och harklas… Så jag håller andan. Men vadå?! Jag säger det igen! RENT HÅR! JAG DOFTAR GOTT! Liiiite för torr i trynet, eftersom min ansiktskräm varit slut sedan alltför länge. Popcornskal mellan tänderna. Men ändå ändå ändå!

Nu ska jag titta på något icke-intelligenskrävande-program-om-Lindsey Lohan på TV. Sedan sängen!

Det svåra med vänskap

Vänskap är ingen lätt vetenskap alla gånger. Flera av mina relationer har under mitt liv plötsligt tagit slut och ingen vet egentligen varför. En del relationer har jag fått avsluta, utan ”giltigt” skäl. I andra har jag själv blivit ”dumpad”. Ibland rinner det sakta ut i sanden. Man förändras som människa och omständigheter runt omkring kan också påverka. Någon gång är det missförstånd som kommer på tvären och det blir aldrig mer detsamma igen… Ibland har man gjort bort sig och fått ångra bittert saker som man sagt eller gjort då man inte tänkt sig för ordentligt. Även om det ofta kan redas ut, blir det ändå skäl till att kontakten bryts. Ibland har något hänt, men man vet inte vad, eftersom den andra inte säger något om det. Ibland känner man på sig att något är på tok, eftersom spänningen i luften då man möts, är så kompakt att man skulle kunna skära genom den med kniv. Ibland har båda parter en olustkänsla och tror att något är på tok, fastän det inte är det; bara det att båda känner samma osäkerhetskänsla samtidigt. Så nej… ibland är vänskap väldigt väldigt svårt! Men hur olustigt det än må vara att ”göra slut” med en vän, så tror jag att det är viktigt att man ändå vågar göra det ifall man inte längre mår bra i eller av relationen, för vänskap är ju en relation som vilken relation som helst. Man kan bara hoppas att den andra kan hantera det på rätt sätt och inte ta det personligt. För det behöver inte alls vara just det. Ibland behöver man kanske bara välja en annan väg, en väg man måste utforska på egen hand.

Även fast jag är på det klara med detta, så får jag ändå en klump i magen när jag tänker på mina förlorade relationer (vänner). Det ÄR ledsamt. Jag talade med en klok väninna om detta i en stund av vemod härom dagen och hon sa att människor kommer in i ens liv av en orsak, för en period eller en livstid och om detta fick jag också en text, som jag här och nu vill dela med mig av:

People come into your life for a reason, a season or a lifetime.
When you figure out which one it is, you will know what to do for each person.

When someone is in your life for a REASON,
it is usually to meet a need you have expressed.
They have come to assist you through a difficulty;
to provide you with guidance and support;
to aid you physically, emotionally or spiritually.
They may seem like a godsend, and they are.
They are there for the reason you need them to be.
Then, without any wrongdoing on your part or at an inconvenient time,
this person will say or do something to bring the relationship to an end.
Sometimes they die.
Sometimes they walk away.
Sometimes they act up and force you to take a stand.
What we must realize is that our need has been met, our desire fulfilled; their work is done.
The prayer you sent up has been answered;
now it is time to move on.

Some people come into your life for a SEASON,
because your turn has come to share, grow or learn.
They bring you an experience of peace or make you laugh.
They may teach you something you have never done.
They usually give you an unbelievable amount of joy.
Believe it. It is real. But only for a season.

 LIFETIME relationships teach you lifetime lessons;
things you must build upon in order to have a solid emotional foundation.
Your job is to accept the lesson, love the person, and put what you have learned to use in all other relationships and areas of your life.

It is said that love is blind but friendship is clairvoyant.

— Unknown

 

Så jag säger det igen… var rädd om er… mår ni inte bra i en vänskapsrelation, avsluta den. Eller låt det ebba ut av sig själv om det känns bättre. Blir du oförklarligt ”dumpad” så försök att ha ödmjukhet inför det och ta det inte personligt. Allt kanske inte handlar om just dig när allt kommer till kritan. Kanske den andra har saker att brottas med som du inte vet någonting om. Kanske den andra inte ens själv vet och kan förklara varför. Kanske har ni kommit till ett vägskäl och det är dags att gå vidare åt olika håll, kanske tillfälligt, kanske för resten av livet. Så ödmjukhet och respekt, även om det gör ont -Om inte annat, så för vänskapen ni en gång hade. Kanske viktigast av allt… har du någonting som gnager… tala om det för den andra. Det är inte säkert att det du känner stämmer och det är inte säkert att den andra vet att den gjort något tokigt. Allt det här är så knasigt funtat, att man kan känna lika varmt för sin vän som förut, men kan ändå inte umgås som ”normala vänner” till vardags för det. Eller… det kanske bara är jag?

winniethepoohquote-1