Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Träffad mitt i prick!

2013-11-29 07.30.41

Hon har gjort det igen! Träffat mig ”mitt i prick”! :) Nu har jag legat hela natten och grubblat över detta (nä, förstå mig rätt, jag har sovit, men varje gång jag varit lite närmre medvetandet, så har jag klurat och klurat och klurat…).

Alltså såhär är det ju! Med mig! När jag tänker tillbaka, så har jag sagt att NUUUU ska jag göra ”detta och detta”! Börjar friskt och sedan… Ja, vad händer sedan? Det ”ebbar ut” och bleknar och så börjar jag om med något annat med samma entusiasm! …för att också ebba ut i ingenting. Och så om igen! Jag vet egentligen inte varför det blir så. Jag upplever det själv som att jag glömmer bort mig. Jag försöker verkligen att hitta svaret på min egen undran, men misslyckas även där. Jag vill liksom för många saker på en gång och helst skulle det hela varit klart och uppnått igår!

Vad är det jag vill uppnå?

Ja, det är ju den grundläggande frågan. Försöker jag svara på det, blir det egentligen ganska många saker. Återfå träningsvanan/komma igång efter graviditeten, är en sak. Att återfå styrkan en annan. Återfå tidigare form, rent estetiskt likaså, även om det inte är det primära. Och där har vi det kanske… Kanske har jag för många saker som snurrar samtidigt och därför kan jag inte heller fokusera ordentligt på vad det är jag ska göra!

Hur ska jag uppnå det?

Ja, sedan är det ju planeringen som följer. Hur ska jag göra för att uppnå det jag till sist bestämt mig för ska vara mitt aktuella mål!

Fullfölja!

Man kan inte, som jag ”glömma bort sig” tusen gånger på vägen och byta vägbana stup i kvarten! Utan ”Keep going, keep going, keep going…” och hålla målet i sikte. Jag MÅSTE bli bättre på detta! Herre gud, jag KAN ju det här egentligen! Så vad håller jag på med?! Seriöst!

…den enda trösten i denna självriktande uppläxning är att jag åtminstone hela tiden försökt att hålla igång ”något”, även om det blivit rörigt och ofokuserat. Men vad tusan… jag måste tänka till nu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *