Det är minsann inte helt lätt alla gånger… att vara förälder menar jag. Speciellt inte när man är EN förälder att ta hand om TRE små barn som inte samarbetar för fem öre. Idag var det en sådan dag. Okej… *drar efter andan* …here goes:
Tanken var att jag skulle följa med några tjejkompisar ut på en promenad/power walk på förmiddagen. Meeeeeeen… så vaknade jag med ont i huvudet och igenkorkad snok. Likaså hade natten varit krånglig för lill-sessan med hennes förkylning, som inte heller verkar ha för avsikt att ge vika. Rossel rossel, snörvel snörvel. Det låter ju som att flickebarnet ska kvävas på kuppen. Inte lätt att koppla av och sova själv då precis. Man ligger mest och lyssnar och sedan får man plocka upp henne och locka ut några kråkor med Näs Frida (en liten manuell snorsugningsanordning, så att säga). In med lite koksalt och vänta på nysningen (så att några fler av kråkans kompisar kommer ut). Till sist amma och då märker inte lillgumman att hon, förutom att bli mätt i magen också sväljer ner de mest svårflirtade sista kråkorna. Efter det är hon tack och lov väldigt lätt att ha att göra med. Hon brukar kunna läggas tillbaka i sin säng och allt blir som det ska igen… Tyst och skönt och ett par timmar till att sova innan nästa sväng. Ungefär varannan timme har man tjänstgöring, men det tycker jag ändå fungerar himla okej! Värre vore det ju om man var tvungen att gå omkring och guppa med vagnen och hålla på för att barnet skrek nätterna igenom! Jag minns alltför väl alla de gånger jag gick promenader ute i svinkalla regnväder mitt i natten med mellanbarnet, för att han hade knip i magen eller något annat som han behövde skrika för. Hu! DÅ var man trött!
Hur som helst… jag förkyld, hon förkyld, ont i huvudet, stressigt när det blev dags att leverera de två stora till dagis, men sedan var det ganska bra där mitt på dagen. Ja, promenaden brann såklart inne, som ni förstår. Så när lugnet återfann sig, blev jag väldans produktiv! Jag fick anmält lillskruttan till dagiskön. Det är väl lika bra att vara ute i god tid! Sedan tittade jag över våra utgifter (eftersom det är ett evigt pysslande med de där slantarna varje månad) och fastnade på detta med försäkringar. Är det verkligen rimligt att betala 250 kr i månaden PER BARN i barnförsäkring?! Det kändes verkligen inte så, men vad vet väl jag om den saken, tänkte jag. Hur som helst så ville jag kolla upp det hela och minsann… det visar sig att vi nog rätt så friskt överförsäkrat våra små (även om man vill försäkra dem upp över öronen). Så nu… nu har jag sparat familjen 6.000 kr om året (!!!) genom att degradera en liten aning. Så för jössenamn, se över vad ni har för försäkringar! Sånt borde man nog göra regelbundet. Precis som att se över sin bank och annat, vilket ska bli vårt nästa ”move”. Så med detta kände jag mig enormt nöjd med mig själv. Heja mig! 😉
Vad var det sedan… hmm… tänk att man kan ha svårt att minnas saker som hänt samma dag! Hur ska det bli när JAG blir gammal och ÄNNU MER glömsk?!
Jo, jag har ju också fått så VANSINNIGT mycket ”spam” i min mail under en lång tid nu. Detta gör att jag lätt missar mail som skickas till mig från seriösa avsändare. Varje dag trillar det in 10-20 mail som alla påstår att jag vunnit än det ena och än det andra och om jag baaaara klickar på länken och talar om mitt kontonummer eller något annat, så får jag en ny mobiltelefon, eller en ny cykel, eller något annat piffigt… -As if! Samma sak gäller bloggen. Jag har inte kunnat låta möjligheten att kommentera inläggen vara öppen, av samma anledning. Nu har jag dock pratat med WordPress och fått några goda råd och tips, så nu provar vi igen (SKRIV GÄRNA SÅ ATT VI SER OM DET FUNGERAR *blink*). Vad det gäller mailen, lär det nog bli som så att jag måste ändra adress och i fortsättningen använda mig av några trix så att min adress inte hamnar på dessa listor som sedan säljs vidare till andra och ytterligare andra skräppostsavssändare.
Klockan tickade på snabbt och plötsligt var det dags att hämta barnen på dagis (idag lämnade/hämtade jag och maken ett barn var, eftersom de ju går på olika dagis nu när det renoveras). När det var gjort, möttes vi upp hemma hos svärföräldrarna på en liten fika. Mannen fick sedan cykla till jobbet och jag promenerade de 800 meterna hem med de tre små… det tog en halvtimme! Kvällsmatsdags efter det. Spädisen bestämde sig för att det var dags för ett skrikmaraton och grabbarna tusen-myror-i-brallan-lek, som ju alltid slutar med att någon trillar och slår sig eller så börjar man bråka och annat sånt där otrevligt. Var… är… öronpluggarna…
Vi överlevde i alla fall middagen. Men det tog tid, för lillkillen skulle INTE äta potatismoset och jag tyckte att man faktiskt måste smaka i alla fall. Skam den som ger sig! -Grrr!
Dags för pyjamas och tandborste… men då måste man först jaga rätt på de små krä… *hrum* de små kräVANDE liven. Bums i säng, utan saga eftersom man skött sig så dåligt och inte lyssnat på sin stackars mamma. Satte mig sedan i soffan och utfodrade den lilla gaphalsen som då tystnade och somnade skönt i famnen. Äntligen! Men (alltid ett MEN), så började sängkriget. Den lille ligisten klev ur sängen och brydde sig icke alls om mina förmaningar om att återvända med-det-genast! Eftersom jag satt låst med det nu äntligen tysta och sovande barnet, så såg han sin chans att dra mamma vid näsan! Ååå!!! Inga ord, inga tonlägen av allehanda sort spelade någon som helst roll eller gjorde minsta skillnad. Han var och förblev uppe tills jag fick överge spädisen i vagnen för att lyfta in aktuell bråkstake i sängen -I spjälsängen denna gång. -HA! Vem satt fast i klistret NU då! *morr* Sedan kom pappa hem, ”pigg” och ”fräsch” i sinnet. Några minuter tillsammans med honom i köket för att avlägga eftermiddag/kvälls-rapport resulterade i både en viss lättnad, men också tid för mig att hinna få dåligt samvete för mitt, förvisso välförtjänta, morrande åt barnet. Och med detta samvetskval gick jag sedan in till honom och förklarade att ”Mamma är ledsen att vi blev ovänner, men det är faktiskt dags att sova nu…” och så lite klapp och kram och pussinuss…
Efter allt skrikande, hade jag förståelse för att han bad om mjölk för att smörja sina välanvända stämband. Gick således ut med honom i köket, serverade honom mjölken och… då fick han syn på sin inte-alls-irriterade pappa. Gissa vilken förälder han TOTALBOJKOTTADE nu?! -Si… moi! Och så blev jag alltså den dumma föräldern och pappa den snälla. Tacksamt! 😉 Det är urbota fånigt, men man blir faktiskt lite ledsen när man befinner sig mitt i tumultet och tankarna inte får tänka klart. Man försöker att göra så bra för barnen och så får man kalla handen tillbaka. Jojomän! Trevligt! Men så skedde det lilla miraklet… Barn är FENOMENALA på att känna av oss föräldrar (vi ska inte tro att vi kan dölja saker och ting för dem). Han måste ha scannat mig rakt igenom och sett hur min insida kämpade för att inte visa på utsidan hur sårat mitt mammahjärta kände sig när han ratat mig. Plötsligt får jag en bamsekram som icke var av denna värld!
…nu behöver jag nog inte skriva mer om det, för det är nog ganska solklart att den kramen plåstrade om hela situationen.
*paus*
Nu blev jag visst tom på ord. Jag är helt enkelt för trött för att tänka vidare. Klockan är för mycket. John Blund ropar på mig. Lillan grymtar i vagnen och ger mig en hint om att det snart är dags att förse henne med ännu en slurk. Så vet du… har du läst hela vägen hit, tackar jag dig för ditt tålamod och viljan att ta del av min kaotiska, men totalt sett ”braiga” dag. Vi det här laget vet du att jag inte skriver av prestige… Jag skriver för att jag behöver det och vill det och innehållet varierar och speglar den plats/känsla jag befinner mig i just nu. Ibland är det mattips. Ibland handlar det om träning. Ibland är det familjeliv. Ibland är det filosofi… Antingen gillar man det man läser och fortsätter läsa… Eller så gillar man det inte och låter bli att läsa vidare… -Enkelt 🙂 Man hör alldeles för ofta folk som har synpunkter på vad folk väljer att skriva i sina bloggar och på sin Facebook osv. Tänk om de kunde lägga energin på något vettigare. Det är ju valfritt att läsa, icke sant?
God natt där ute… who ever you are…
