Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Nu räcker det! (för min del)

Åtminstone för min del. Jag har tänkt tanken SÅ många gånger och nu på sistone har man i flera medier slagit larm om skadan mobiltelefonanvändandet gör, inte bara mot oss själva, men mot våra barn -Det finaste vi har!

 

sluta

Lånat från Aftonbladet

Oavsett vad som står HÄR (det må vara överreaktion på ett sätt, men inte ett annat) och hur man nu än vill vända och vrida på det hela… JAG tycker att JAG använder telefonen mer än jag egentligen tycker är rimligt och sunt -både för min och barnens skull. Jag testade att fråga vår äldsta son om han tyckte att mamma och pappa tittade för mycket i telefonerna och svaret lät inte vänta på sig.

-JA!

Fler bokstäver och ord än så behöver inte jag. Jag ska skärpa mig nu! På riktigt! Som ett första steg, har jag avinstallerat de spel jag hade i telefonen. Jag kan ju läsa en bok i stället om jag får tid över. Facebook kan jag besöka genom datorn eller ENDAST om jag inte är i närheten av barnen. Ett trix för att göra det mer besvärligt för mig, är att logga ut varje gång. På så vis blir det extra jobbigt att behöva logga in på nytt hela tiden. Över huvud taget ska jag inte känna pressen (för det gör jag) att hela tiden ha telefonen med mig. Det är OTROLIGT stressande att folk förväntar sig nå en när som helst, alltid. Nu får det vara slut med det! BASTA! Är det viktigt, kan man skicka ett SMS och så löser det sig.

Jag vet att ”lagom är bäst” och att rimligheten borde styra, men jag vill poängtera att jag syftar till mig själv och min egen brist på att göra ”lagom”. För mig passar det bättre att först strypa helt, för att sedan smyga in tillbaka (om jag vill) och lägga det på ”lagom”. Jag menar alltså inte att jag måste förbjuda mig själv att peta på luren i närheten av barnen för all framtid och sådär. Jag menar bara att när jag är med barnen, vill jag vara mer närvarande med dem, där och då. Inte svara på deras tilltal och frågor med min blick fäst på luren. Blicken ska möta deras! Jag vill att de ska känna att jag ser dem och hör dem och bryr mig om vad de säger. Och vad det gäller spel och annat som finns i våra ”smarta” telefoner, så utgår jag återigen från mig själv. Jag VILL hellre slänga upp brädet på bordet och spela (inte spela Wordfeud genom telefonen med maken som ju faktiskt sitter i andra änden av soffan). Men eftersom jag har så svårt att slita mig från telefonen när jag ”bara” ska detta och detta, så blir det ju bara vajsing alltihop. Det är alltså min egen brist på disciplin att hålla det till ”lagom” som gör att jag måste sätta gränsen för mig själv på detta vis. Alla gör vad som passar dem bäst, såklart. Jag ville bara uppmärksamma alla att fundera på om de verkligen är nöjda med hur de använder sin telefon, särskilt tillsammans med barnen. Skulle jag stå och knacka på pärleporten idag, så hade jag ångrat att jag ägnade mer tid åt min telefon än åt mina barn, för så krasst är det faktiskt ibland. Ammar jag, går jag med vagnen, är vi på lekplatsen, äter vi… ja, oftast är den där… fastklistrad i tassen. FY vad jag skäms!

Det här ska bli min utmaning framöver, att vänja mig av med detta. Blir mer närvarande för mig själv och barnen icke minst! Så nu undrar jag…

-ÄR DU MED MIG?!

protest

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *