Ja det verkar som att de flesta av oss har gått in i någon slags hösttrötthet nu. Överallt hör man det, nästan alla pratar om det. Jag ska väl inte säga att jag är särskilt pigg, men jag är liksom mer konstant råtrött, på något vis. Så höst eller ej, så tror jag att jag skulle varit precis lika trött ändå. I morse, till exempel… då öste regnet ner och det fanns inga andra färger än grått vart man än vände blicken, tyckte jag. Till och med höstlöven börjar på att blekna så smått. Så tro mig när jag säger att jag fick ta mig i kragen och sparka mig själv ut genom dörren för att få träningen genomförd idag. En halvtimme och en mils cykling blev det genom regnstrilarna. Men det var inte särskilt kallt ändå. Och så HIMLA blöt blev jag inte heller. Allt fastnade ju på utsidan av regnkläderna, så det finns liksom inte mycket att gnälla över egentligen. Jag tog till och med på mig reflexvästen, för även om det inte är bäcksvart ute, så är det alltjämt grått och dunkelt och detta i kombination med tidigare nämnda hösttrötta människor i sina bilar, så kan det ju inte vara fel att se till att synas ordentligt. Det borde alla göra!
Jag hade föreställt mig en härlig och lång dusch efteråt, men i vanlig ordning så kom det käppar i cykelhjulet, så att säga. Tänk att det ska vara så svårt att få till en stund för sig själv!
Hur som helst så har dagen varit precis sådär grå och intetsägande som den låter. Förutom min cykeltur, så har jag och barnen varit inomhus hela dagen. Nä, förresten, jag skickade ut grabbarna i trädgården en stund, det gjorde jag. Fnys! Typiskt! Deras regnkläder kom hem från dagis för att de behövde tvättas. Det gjorde jag och efter trädgårdsstunden idag… ser man inte ett spår av rena regnkläder! Lika smutsiga som före tvätten. Känns ju löjligt att behöva tvätta efter varje utomhusbesök i så fall.
På tal om tvätt!
Jag fick syn på ett inlägg i Råd & Rön om hur dagens moderna, energisnåla och miljövänliga tvättmaskiner kan börja lukta unket och surt, liksom tvätten. Och precis detta har jag tänkt på! Vi har ju en sprillans ny och just miljövänlig tvättmaskin som jag är jätterädd om och noga med att sköta enligt konstens alla regler. ÄNDÅ har jag känt att både tvätt och tvättmaskinstrumma luktat skunk. Men eftersom den var så ny och bra, tänkte jag att det måste vara min snok det är fel på. Men nä, det är visst inget fel på den! Det där med att snåla med tvättmedel och bara tvätta i 40° C är visst en perfekt förutsättning för bakterier, svamp och mögel! Härligt! Det är ju liksom inte det man tvättar kläderna för, utan tvärt om! Några tips för att undvika detta fick man dock i artikeln:
Tvättråd
- Ha alltid luckorna öppna när maskinen inte används.
- Använd extra sköljfunktion.
- Tvätta i högre temperaturer, 70–90 grader, med jämna mellanrum, med vittvättmedel.
- Underdosera inte.
Om det redan luktar från maskinen:
Gör ren maskinen, filter, tvättmedelsfack och alla synliga ytor. Tillsätt cirka 30 gram citronsyra i tvättmedelsfacket och kör maskinen tom i 90 grader. Kör sedan maskinen tom en gång till i 90 grader med vittvättmedel som innehåller TAED. Detta rengör alla ytor inne i maskinen där vatten kommer åt.
Den här metoden fungerar inte om maskinen har fått för stora mängder av mikroorganismer som växt till sig och skapat ett lager av så kallad biofilm inuti maskinen.
Om det redan luktar illa om kläderna:
Låt plaggen dra i 15–20 minuter i 2 deciliter ättika per 10 liter vatten. Tvätta sedan som vanligt. (Den här metoden kan ge färgförändringar på tyget.)
Igår fick jag förresten finbesök av en god vän en stund! Med sin runda bebismage i åtanke, hade jag samlat ihop alla våra barnkläder i storlek 50, 56 och 60 och tvättat och packeterat omsorgsfullt. Även mina mammakläder fick bada i maskinen och hamnade under strykjärnet och åkte rätt ner i påsen för överlämning. Det kändes skönt att kunna ”pay it forward” lite grand. Jag får ju andras färdiganvända kläder och nu kan äntligen jag också bidra. För nu ÄR det slut! Det blir inga fler barn i den här familjen. Punkt slut! Tre är helt perfekt!
…fast hur skönt det än är, så kan jag inte förneka den smula av vemod som infinner sig när jag inser att det är för sista gången allting. Varje kapitel som tar slut i livet tycker jag är lite sorgligt. Kanske för att man börjar inse att man bara har ETT enda liv. När man är förbi ett stadie, så är det för evigt! Man startar på A och går till Ö och sedan är det inte mer. Ingen chans till att göra det på nytt. Därför gäller det att leva varje dag och göra det medvetet! Som någon sa ”Att leva är inte så dumt, när man tänker på alternativet”. Det är sant. Och efter att ha sett och hört på Christine Meltzer prata om sin bröstcancer i Hellenius Hörna på TV4 igår, så… ja… Usch! Det var så himla jobbigt och det rörde mig väldigt djupt. Jag lipade då och kommer att börja igen om jag skriver mer om det nu, för det påminner mig för mycket om den känsla jag så ofta överväldigas av, nämligen att… Mitt liv är så fantastiskt! Ja, precis det här ”lilla småstadslivet med man hus och barn som helt saknar glamour” som jag lever i, just därför att detta är precis allt jag någonsin drömt om! Jag behöver inget mer! Jag har allt och jag är så otroligt lycklig över det! Så lycklig att jag ibland inte tror att det är sant! Att någon vilken sekund som helst kan dra undan mattan under mina fötter och så rasar allt… ALLT! *rys* Nej, dit kan jag inte ens gå i mina tankar… det är min värsta mardröm… tanken måste motas bort. Blä!
Men titta gärna på det här klippet, för det skadar inte att ruskas om i vardagen ibland och inse att det verkligen är värt att stanna upp då och då och se vad man faktiskt har och ta till vara på det! Inte bara springa runt och runt och runt i ekorrhjulet…
Nu rundar jag av med att tacka gårdagens gäst för den jättesöta klänningen vår lilla sessa fick i present!
