Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.

Så kom en liten flicka till sist

Så nådde den långa väntan till sist sitt slut och en liten ängel sänktes ner till jorden från ovan (fast riktigt så upplevde förstås inte jag det)! Tillåt mig presentera…

ISADORA

IMG_20130917_071528

Det var i söndags som jag märkte att mina sammandragningar hade förändrats. Jag hade förändrats. Jag förmådde verkligen inte göra någonting. Sammandragningarna gjorde mer ont, kom oftare och mer regelbundet och så detta olustiga ”tryck” neråt. Det fortgick hela dagen och fram emot kvällen beslutade vi oss för att ringa förlossningen och rådfråga huruvida de tyckte att vi skulle komma in och få kikat på situationen. Det kändes inte som att det på något vis var akut, men någonting var tveklöst i göringen, så att säga. De tyckte, till vår belåtenhet, att det nog var en god idé att vi kom in. Tredje barnet och allt. Vem visste hur fort det skulle gå.

Så vi fick barnen i säng. Ringde hit barnvakt och satte oss i bilen. Kom in och blev undersökt. Det visade sig att jag då var ”öppen” 5-6 cm! Så det var bara att förbereda sig på att sätta igång och föda barn inom de närmsta timmarna. Jag var ju beredd på att något hade tagit sin början, men inte trodde jag väl att det var så nära i tiden! Kändes jättebra att det äntligen var dags! Jag svirade om till Region Skånes tjusiga sjukhussärk och sedan var det bara att vänta. Jag traskade omkring och dansade till radions rockklassiker för allt vad jag var värd. För nu skulle de ske med buller och bång! Äntligen! Jag var redo att ta mig förbi det sista bergspasset för att till sist nå resans slutdestination.

Detta var vid 21:30-tiden. Vid midnatt kom barnmorskan in igen för att se hur långt vi kommit. Nu var jag öppen 8-9 cm. Till saken, kanske bör tilläggas, hade barnmorskan vid det första undersökningstillfället, passat på att ”retas” lite med livmodertappen, för att skynda på det hela. Och detta tillsammans med dansen hade uppenbarligen haft effekt. Men nu beslutade man att även ta hål på fosterhinnan och släppa vattnet fritt. Precis som vid mina tidigare erfarenheter, resulterade i att värkarna ökade kraftigt på en gång och det tog inte många minuter förrän jag låg på sängen och befann mig mitt i utdrivningsskedet, som det så tjusigt kallas. Och precis som vid mina två tidigare förlossningar, hade jag valt att klara mig igenom det hela utan smärtlindring. Lustgas hade jag förstås, men det hjälper ju bara som… jag vet inte… inte precis som smärtlindring, tycker jag. Det är mera som att man hamnar i ett vagt töcken som gör att man kanske inte upplever smärtan så ”vaket”. Jag vet inte annars hur jag ska förklara det. Nåväl, där låg jag alltså och kunde ganska snabbt konstatera att detta inte riktigt var vad jag mindes att det var. Dessutom var det så att flickebarnet vände ansiktet mot utgången, sk ansiktsbjudning. Och detta är något som betyder att det hela kräver mer utrymme för att bebisen ska komma ut. Omfånget blir större än i normala fall och, om jag förstod det rätt, så kunde hon heller inte ”skruva sig” såsom hon skulle för att komma ut. Summan av kardemumman är detta en förlossning som också tar längre tid i anspråk. -Jo, jag tackar, jag! Precis vad jag ville ha just där och just då.

I fyrtiofem minuter kämpade jag som en galen! Jag tog i så att jag är förvånad över att jag inte har fått permanent nackspärr på kuppen! Någonstans på vägen ville jag verkligen ge upp. Det kändes fullständigt hopplöst! Men jag kunde ju inte göra annat än att fortsätta, eftersom smärtan var så olidlig att jag …ja det GÅR bara inte att återge! Konstigt nog tänkte jag aldrig längs vägen att ångrade att jag inte tagit någon smärtlindring. För det har liksom inte funnits med på kartan. Jag har ju bara upplevt förlossningar utan bedövning.

Den utdragna processen och min förvåning över att denna tredje gång blev så mycket värre än jag trott, gjorde nog att jag hamnade lite i chock faktiskt. Jag minns att jag kände en förtvivlan och uppgivenhet som inte är lik mig. Övertygelsen om att jag befann mig i en hopplös situation utan ände, gjorde mig nog rädd. I många timmar efter att förlossningen var avslutad, skakade jag i hela kroppen och kände en …ledsenhet. Så nej, jag var nog inte beredd på att min värsta förlossning skulle vara den jag hade den sista gången. Jag hade ju trott att det skulle vara lättare och lättare för varje gång man gick igenom det. Men då vet jag nu att det stämmer som de säger, att ”Ingen förlossning är den andra lik”.

Men ut kom i alla fall till sist den vackraste lilla varelse! En liten flicka med långt, nästintill svart hår. Hon var inte så tung som man förutspått, men präktiga 56 cm lång var hon! 3.860 g på vågen. Och inga komplikationer fanns att notera i journalen. Barnets ”status” fick full pott på de där graderingarna man tittar på.

Framåt sextiden på morgonen, rullades vi sedan i rullstol genom kulverten i sjukhusets hemliga underjordiska gångar (det kändes lite så) bort till Patienthotellet. Där höll vi oss sedan tills vi åkte hem igår förmiddags. Vi hade det så himla bra där. Bara hon och jag. Ingen att prata med. Man gled ner och försåg sig med utsökt god mat då det serverades. Personalen var fullständigt fantastisk! Så mycket omtanke och omvårdnad och ja… jag är helt förundrad. Och för detta fick jag betala hela 200 kronor! Är det klokt?! Det är ju ingenting för att bo där så länge och äta alla dessa måltider. Helt fantastiskt!

Och nu är vi hemma i vardagen igen. Allting fungerar såhär långt alldeles utmärkt! Idag har hon inte gjort annat än att sova, med undantag för sina korta matpauser. Så frågan är om det betyder vaken-natt nu? Jag lär väl bli varse, så mycket vet jag.

Nu väntar jag på att mannen ska komma hem från en träff med gamla vänner i storstan. Det var jag som pushade honom att gå. Jag kände på mig att jag skulle klara kvällen fint ändå och tack och lov hade jag rätt. De stora killarna somnade som ljus (nästan, men bra nära). Däremot trodde han att han inte skulle bli borta mer än ett par timmar och nu är ju klockan tio över elva och mobiltelefonen har han glömt hemma. Det känns lite olustigt. För även om jag skulle vilja gå och lägga mig nu, så vågar jag knappt. Jag vet inte om han tagit med sig nyckel. Han är USEL på att komma ihåg att ta med sig den. Och om jag går upp och lägger mig, så kommer jag inte att höra honom banka på dörren.

Nä, nu börjar jag svamla här, bäst att avsluta medans tid är.

God natt!