Monthly Archives: september 2013

Så kom en liten flicka till sist

Så nådde den långa väntan till sist sitt slut och en liten ängel sänktes ner till jorden från ovan (fast riktigt så upplevde förstås inte jag det)! Tillåt mig presentera…

ISADORA

IMG_20130917_071528

Det var i söndags som jag märkte att mina sammandragningar hade förändrats. Jag hade förändrats. Jag förmådde verkligen inte göra någonting. Sammandragningarna gjorde mer ont, kom oftare och mer regelbundet och så detta olustiga ”tryck” neråt. Det fortgick hela dagen och fram emot kvällen beslutade vi oss för att ringa förlossningen och rådfråga huruvida de tyckte att vi skulle komma in och få kikat på situationen. Det kändes inte som att det på något vis var akut, men någonting var tveklöst i göringen, så att säga. De tyckte, till vår belåtenhet, att det nog var en god idé att vi kom in. Tredje barnet och allt. Vem visste hur fort det skulle gå.

Så vi fick barnen i säng. Ringde hit barnvakt och satte oss i bilen. Kom in och blev undersökt. Det visade sig att jag då var ”öppen” 5-6 cm! Så det var bara att förbereda sig på att sätta igång och föda barn inom de närmsta timmarna. Jag var ju beredd på att något hade tagit sin början, men inte trodde jag väl att det var så nära i tiden! Kändes jättebra att det äntligen var dags! Jag svirade om till Region Skånes tjusiga sjukhussärk och sedan var det bara att vänta. Jag traskade omkring och dansade till radions rockklassiker för allt vad jag var värd. För nu skulle de ske med buller och bång! Äntligen! Jag var redo att ta mig förbi det sista bergspasset för att till sist nå resans slutdestination.

Detta var vid 21:30-tiden. Vid midnatt kom barnmorskan in igen för att se hur långt vi kommit. Nu var jag öppen 8-9 cm. Till saken, kanske bör tilläggas, hade barnmorskan vid det första undersökningstillfället, passat på att ”retas” lite med livmodertappen, för att skynda på det hela. Och detta tillsammans med dansen hade uppenbarligen haft effekt. Men nu beslutade man att även ta hål på fosterhinnan och släppa vattnet fritt. Precis som vid mina tidigare erfarenheter, resulterade i att värkarna ökade kraftigt på en gång och det tog inte många minuter förrän jag låg på sängen och befann mig mitt i utdrivningsskedet, som det så tjusigt kallas. Och precis som vid mina två tidigare förlossningar, hade jag valt att klara mig igenom det hela utan smärtlindring. Lustgas hade jag förstås, men det hjälper ju bara som… jag vet inte… inte precis som smärtlindring, tycker jag. Det är mera som att man hamnar i ett vagt töcken som gör att man kanske inte upplever smärtan så ”vaket”. Jag vet inte annars hur jag ska förklara det. Nåväl, där låg jag alltså och kunde ganska snabbt konstatera att detta inte riktigt var vad jag mindes att det var. Dessutom var det så att flickebarnet vände ansiktet mot utgången, sk ansiktsbjudning. Och detta är något som betyder att det hela kräver mer utrymme för att bebisen ska komma ut. Omfånget blir större än i normala fall och, om jag förstod det rätt, så kunde hon heller inte ”skruva sig” såsom hon skulle för att komma ut. Summan av kardemumman är detta en förlossning som också tar längre tid i anspråk. -Jo, jag tackar, jag! Precis vad jag ville ha just där och just då.

I fyrtiofem minuter kämpade jag som en galen! Jag tog i så att jag är förvånad över att jag inte har fått permanent nackspärr på kuppen! Någonstans på vägen ville jag verkligen ge upp. Det kändes fullständigt hopplöst! Men jag kunde ju inte göra annat än att fortsätta, eftersom smärtan var så olidlig att jag …ja det GÅR bara inte att återge! Konstigt nog tänkte jag aldrig längs vägen att ångrade att jag inte tagit någon smärtlindring. För det har liksom inte funnits med på kartan. Jag har ju bara upplevt förlossningar utan bedövning.

Den utdragna processen och min förvåning över att denna tredje gång blev så mycket värre än jag trott, gjorde nog att jag hamnade lite i chock faktiskt. Jag minns att jag kände en förtvivlan och uppgivenhet som inte är lik mig. Övertygelsen om att jag befann mig i en hopplös situation utan ände, gjorde mig nog rädd. I många timmar efter att förlossningen var avslutad, skakade jag i hela kroppen och kände en …ledsenhet. Så nej, jag var nog inte beredd på att min värsta förlossning skulle vara den jag hade den sista gången. Jag hade ju trott att det skulle vara lättare och lättare för varje gång man gick igenom det. Men då vet jag nu att det stämmer som de säger, att ”Ingen förlossning är den andra lik”.

Men ut kom i alla fall till sist den vackraste lilla varelse! En liten flicka med långt, nästintill svart hår. Hon var inte så tung som man förutspått, men präktiga 56 cm lång var hon! 3.860 g på vågen. Och inga komplikationer fanns att notera i journalen. Barnets ”status” fick full pott på de där graderingarna man tittar på.

Framåt sextiden på morgonen, rullades vi sedan i rullstol genom kulverten i sjukhusets hemliga underjordiska gångar (det kändes lite så) bort till Patienthotellet. Där höll vi oss sedan tills vi åkte hem igår förmiddags. Vi hade det så himla bra där. Bara hon och jag. Ingen att prata med. Man gled ner och försåg sig med utsökt god mat då det serverades. Personalen var fullständigt fantastisk! Så mycket omtanke och omvårdnad och ja… jag är helt förundrad. Och för detta fick jag betala hela 200 kronor! Är det klokt?! Det är ju ingenting för att bo där så länge och äta alla dessa måltider. Helt fantastiskt!

Och nu är vi hemma i vardagen igen. Allting fungerar såhär långt alldeles utmärkt! Idag har hon inte gjort annat än att sova, med undantag för sina korta matpauser. Så frågan är om det betyder vaken-natt nu? Jag lär väl bli varse, så mycket vet jag.

Nu väntar jag på att mannen ska komma hem från en träff med gamla vänner i storstan. Det var jag som pushade honom att gå. Jag kände på mig att jag skulle klara kvällen fint ändå och tack och lov hade jag rätt. De stora killarna somnade som ljus (nästan, men bra nära). Däremot trodde han att han inte skulle bli borta mer än ett par timmar och nu är ju klockan tio över elva och mobiltelefonen har han glömt hemma. Det känns lite olustigt. För även om jag skulle vilja gå och lägga mig nu, så vågar jag knappt. Jag vet inte om han tagit med sig nyckel. Han är USEL på att komma ihåg att ta med sig den. Och om jag går upp och lägger mig, så kommer jag inte att höra honom banka på dörren.

Nä, nu börjar jag svamla här, bäst att avsluta medans tid är.

God natt!

Gravidfotografering

fotosmiley         gravid smiley

Ja just det ja! Jag glömde ju alldeles bort att berätta om gårdagens ”event” för familjen B-ling! Jag hade ju haft kontakt med en fotograf som efterlyst en gravid människa (som jag) att ta bilder på åt sin portfolio. Gärna tillsammans med någon kärleksfull blivande pappa. Vi preliminärbokade nog ett par gånger, men av lika många outgrundliga anledningar, smet det in käppar i hjulet. En stor del av det hela var nog att jag inte kunde ge besked om när det passade. Väntade hela tiden svar från mannen, som snart visade sig inte egentligen vilja ställa upp på det hela egentligen, därav förhalningen av information. Hur som helst så rann det ut i sanden och jag hörde aldrig av mig igen, eftersom jag hade dåligt samvete för det hela. Dessutom är jag inte jätteglad för att själv stå framför kameran. Jag uppskattar bara bilderna som förgyller och underlättar för minnesbanken efteråt. Och för barnens skull i det här fallet!

Hur som helst, så hörde hon av sig igår, som av en slump. Och av en lika stor och förvånande slump, så hade ju inte min bebis behagat komma ut ännu! Så vi spontanbokade direkt! Jag tänkte att det måste vara meningen! Jonas tänkte nog -Sablars! Men iväg kom vi i alla fall! Till Stadsparken i Lund. En del solstrålar lyckades vi fånga. Även en och annan bild där mannen var med (hör och häpna)! …men han är så snygg så jag tycker det vore både synd och skam om inte han var med och lyste upp bilderna! Barnen… nja, de var inte riktigt på samarbetshumör, tyvärr. Storisen hade varit på kalas och lillisen hade struntat i både lunch och middagsvilan. Och så sent på eftermiddagen. Ingen bra kombo.

Men det BLEV i alla fall fotograferat! Jag har sett smakprov på Ericas Facebooksida och tycker att bilden som publicerats där är jättefin …som bild. JAG däremot… -Hoppla! Vad hände! *ha ha ha ha ha ha* Jag har nog aldrig sett mig själv så …låt mig säga ”fluffig” som där! Jag kanske har levt i förnekelse! Jag kanske faktiskt visar rätt så tydligt var de 17 ½ extra kilona satt sig trots allt. Men -Äh! *fniss* Jag fortsätter med förnekelsen och skyller på …kameran? 😉 Det ska i alla fall bli jätteroligt att se samtliga bilder när de är färdiga! Looking-like-an-elephant-or-not!

Mannen smygtog (enligt mina önskemål för bloggens skull) någon bild under fotograferingens gång, varför bilden ni ser här är lite suddig.

IMG_20130914_171628

…ni kan kalla mig ”spetsen”! *ha ha ha ha*

En regnig söndag, precis som jag vill ha det

regnarregnar

regnsmiley  God morgon!

Vilken skön söndagmorgon vi har. Spöregn utanför fönstret och höstmysigt inomhus. Jag har haft en tröttsam natt förstås. Vaknat varje timme för att gå på toaletten och i det stora hela legat rätt sömnlös från början till slut. Tankarna rider rodeo från än den ena hörnan av huvudet till än den andra. Jag tror att kanske slumrar mer än man upplever och att det man ”tänker” egentligen är mer ”halvdrömmar”.

Gick upp vid sexsnåret med minsta gossen och bytte blöja på honom och serverade dagens första smörgås (vi kallar honom Smörgås-kungen, så förstår ni). Sedan kom stora killen upp och efter det placerade vi oss i soffan och tittade på lite Pokemon och diverse andra barnprogram. Mannen är på jobbet hela förmiddagen och jag väntar på att min mormor ska komma hit. Hon behövde hjälp med något datatekniskt ”problem”. Jag bjöd in till detta, eftersom jag verkligen trodde att det skulle ske lite barnafödande idag. Sammandragningarna jag mätte under ca 1½ h, var minst en minut långa, kraftigare än vanligt och kom med sju minuters jämna mellanrum. Och så tyckte jag att det ju vore perfekt idag. En sådan här lugn och fin söndag med mitt bästa mysväder utanför. Men nu… nu har det avtagit igen (?!). Den lilla …grrr… ****ungen driver med mig! Jag KAN inte förstå vad som måste dröja så! Herre Gud! Jag är i tionde månaden och den har ju uppskattats vara stor redan. Vad kan INTE vara färdigt för leverans?! Har storken helt enkelt mycket att göra bara? Ja, men sätt då in lite extrastorkar!

stork

När den kommer, tänker då i alla fall inte JAG betala någon dricks! Dålig service tycker jag! Nåja, precis som förut, så finns det inte mycket att göra åt saken, än att vänta och lita på att allt kommer att gå bra.

…fast igår undrade jag lite ologiskt om en kropp någonsin glömt bort att den är gravid och därmed glömt att föda barnet?! Det känns ju lite som att det vore så nu i alla fall. Men såklart… jag vet. Dumheter!

Nu tror jag att jag ska gå och bädda sängar, fixa frukost nummer två, sätta på en maskin tvätt, invänta mormor, vattna blommorna… sånt där smått och gott. Men så mycket mer orkar jag faktiskt inte. Hoppas faktiskt att barnen är VÄLDIGT filmsugna idag! …if you see what I mean?!

Tjingeling!

Scones-morgon

recept scones

GUD så smarrigt! Ja! Med scones! Men det är väl lika bra att jag tar och börjar från början. Sov helt okej i natt. Vaknade ordentligt vid fem-snåret, tror jag det var. Var uppe och besökte ”hemliga huset” och samtidigt vaknade stora killen och ropade efter mig. ”Tältet” hade rasat. Ni vet, ett sånt där blått ”valv” som man kan sätta över barnsängen med stjärnor på (IKEA-pryl). Jodå, det hade rasat. Så jag lyfte och han kröp fram. Ner för trappan (våningssäng) och följde med mig bort till våra sängar. Tror inte att han var så missnöjd med att dela säng och täcke med mig. Han somnade om på två mikrosekunder! Och jag njöt. Våra barn är ju det bästa som finns! Till och med jag slumrade om en timme och gick sedan upp vid sextiden då nuvarande minsting kom tassande med nerkissad pyjamas. Upp och hoppa som en loppa! (-As if!)

Sedan blev det lite Iceage II-mys i soffan med filt, precis som sig bör. Kaffedoften spred sig och snart satt man där och sörplade i sig det svarta morgonguldet. -Det börjar bra i alla fall! tänkte jag.

Mannen hade vattenpolo inbokat på morgonen mellan 8:00-9:00 och sedan blev jag upplyst om att han troligen skulle hoppa in som extrahjälp i någon av simgrupperna (han är ju simtränare) och därför skulle vara hemma vid 10:30. Det betyder åtminstone 11:00, eftersom han inte kör några ”akademiska kvarter” utan ”Jonas-obligatoriska-påläggshalvtimme”… *hrum*

I alla fall… kom sedan på att brödet var slut! -Sh*t! Ingen yoghurt heller. Alltså ingen frukost åt mig och barnen. Och att klä på oss alla 3½ (räknar magen som den ½:a) för att gå och handla, så beslutade jag mig för att baka scones! Å vad det är GOTT! Och inte gjorde jag mina ”slafs-scones” heller! Nä, jag tyckte vi skulle ha lite lyx idag och gjorde mina Engelska Mini-scones, ännu ett recept ur min lilla receptbok som gavs bort i present till mina systrar på deras födelsedag. Perfekt presenttips!

Så nu har jag alltså bakat sådana! Och här ser ni resultatet av det hela! Kommer att bli SUPERGOTT tillsammans med min plommonsylt som jag gjorde häromdagen!

IMG_20130914_092457         IMG_20130914_092157

Och vad mer… Jaha? Ni undrar över bebisen?! Nä… inte ännu. Är inne på femte dagens övertid idag. Vem vet vart det slutar :)

 

Never ending story

 

Nostalgimusik till att börja med, för att återkoppla med bloggöverskriften. :)

Ja, för det är sannerligen en ”neverending story” detta med vårt lilla (fortfarande) ofödda barn. Tänk att det kan dra ut så på tiden! Inte i de flestas öron kanske, för det är ju egentligen helt normalt att det kan gå hela två veckor över beräknat datum (och vi är ”bara” fyra dagar förbi). Men eftersom jag varit inställd på att den skulle komma tidigare, så blir varje dag på gränsen till outhärdligt stundtals. Men det är inte heller så lätt att ignorera och tänka på annat, eftersom jag får mer och mer ont och allt det där. Nästan är det så att nätterna är värst. Då värker höfter och bäcken något otroligt mycket!

Som jag också nämnt tidigare så är det lite ”varannan dag-syndrom” som tycks gälla här. Ena dagen känns saker och ting skapligt, jag står ut och har känslorna under kontroll. Får mycket gjort och ja, det känns okej helt enkelt. Dagen efter är jag ett mentalt vrak och vill inte gå ur sängen. Idag är en sådan dag, även fast känslokurvan i skrivande stund befinner sig i den övre svängningen. Men ni skulle se mig i morse! Oj oj oj… jag vet inte HUR många gånger jag ”bölat” (ett fult, men väl beskrivande, och kanske lite skånskt (??), uttryck för en slags opålitlig hysterisk och otröstbar ful-gråt) denna förmiddag! Det liksom bara händer! Första braket kom väl när jag i morse skulle sätta mig vid datorn med min lilla heliga stund och skriva blogg och internet inte fungerade. crying-028 Det andra braket kom i samband med att jag satt på toalettstolen och insåg att den som sist tog papper, ”glömde” (igen) att sätta dit ny rulle (grrr!). Fick försöka balansera i någon slags ”vandrande knäböj” bort till dörren bakom vilken papperslagret fanns. Passade då på att drämma dörren på hälen så att det gjorde sådär -GRAAAAAWWW-ont!!! crying-028 Sedan var det liksom klippt på riktigt! Mungiporna ner i golvet och så satte jag igång och ”straffa” kroppen som inte ser till att ”leverera” enligt mina önskemål. Aggressiv städning på nedanvåningen! Dammsög i princip hela (kom inte riktigt fram i killarnas lekrum, så det får bli sedan), dammade, plockade tvätt, torkade, skrubbade köksmattan ren från barnens gamla matrester som sådär fint torkat in och gjort sig hemmastadda. Lite vatten, såpa och skurborste gjorde faktiskt susen! Vad hände sedan? Jo, sedan ringde bästa syster-yster (en av de tre). Och vad hände då? crying-028 igen. Pratade en lååång stund och sedan kändes det bättre. Efter det skulle lillkillen lägga sig och vila. Bra! tänkte jag. Då tar jag mig en tallrik spagetti och sätter mig en stund i solen. Hann jag ta en tugga? Nej, då poppade min mormor upp i ytterdörren. Förvisso med arrakbullar i handen, så det var bara att sleva i sig spagettin och sätta på kaffet. Vi slog nog ihjäl en sisådär två timmar bara där. Men det var trevligt, så missförstå mig inte. Jonas var iväg och tränade någon på gymmet. Kom hem… en kort stund… passade då på att (i vanlig ordning) springa genom huset med dojjorna på (det NY-DAMMSUGADE!!). Men vad gjorde väl det, för när sedan Storkillen kom hem från dagis, ville han direkt till farmor och farfar. Gulliga farmor kom och hämtade, för jag sa att JAG går ingenstans nu och lämnar. Vi ska ju ändå dit på middag ikväll. Nåväl, det löste sig ju fint, men vad jag ville komma till, var att han tömde ut gruset ur sina skor i hallen innan han tog dem på sig… crying-028(inget utbrott, men känslan som infann sig inuti såg ju ungefär likadan ut). Och Lillkillen bidrog också genom att sno ett Digestive-kex och ta det med sig in i vardagsrummet och smula ner både golv och soffa.

Jag fick i alla fall fler supergoda tomater att trösta mig med av grannen! TACK!!!! Det är rena godiset!

Och en sak som i alla fall var lite roligt mitt i allt detta, var mitt horoskop i dagens Metro!

IMG_20130913_145520

-Nähääää! Det menar du inte! Frågan är vad som är så himla svårt att FÖRSTÅ!

-KOM UT! …typ NU! Vilken del av detta budskap är svårt att begripa?

För i morgon reser svärföräldrarna på semester och då står man där och gräver efter ”plan B” vad det gäller passning av äldsta barnen om vi måste åka iväg. Jag vet att vi har massor av goa människor i vår närhet som vill, kan och har lovat att ställa upp, men det är ändå utanför min ursprungliga plan och kontroll och det blir jag lite svajig under fötterna av. Kontroll-freak!

Dessutom har jag fått för mig att barnet är en jätte. Så hur ska jag få ut en jätte den normala vägen?! Alltså… alla dessa tankar som far omkring okontrollerat. Nä, vad var det nu igen jag skulle göra… LOTUSSTÄLLNING OCH ANDAS! Pusta in och pusta ut…

*suck* Så… Tänk vad det är skönt att gnälla av sig även här. Det hjälper verkligen! :)

Så nu ska vi se… nya tag. Förnuft… tänk… okej. Jag ger mig för idag. Det får bli en stund i soffan med Lilleman …eller solen är nog bättre. Sedan ska vi ju som sagt packa in oss på lite fredagsmiddag hos svärföräldrarna. I morgon, om det ges möjlighet… tar jag det lite lugnt igen. Fast det är klart… då har ju mannen vattenpolo på morgonen och sedan vankas barnkalas för Ludvig (fast det kanske inte jag behöver vara så involverad i förstås). Kanske jag bäddar riktigt skönt för mig ute i lekstugan och tar med mig en hög Kalle Anka-tidningar! Det vore väl något! :)

Nä, inget mer gnäll nu! Klart slut! Over and out! Trevlig fredag på er!