-Aouch!
Så kan man sammanfatta min känsla i kroppen just nu. Men jag vet jag också att rätt som det är, är det dags att hoppa in i bilen för att möta ”Herr Smärta” och därefter ”Bebis-lyckan”. Efter det är det bara att vara… njuta… glädjas… återhämtas osv… Det ÄR ju trots allt ”bara” dagar kvar, även om det känns som år!
I natt var en sådan där konstig natt. En sådan där man känner sig väldigt medveten hela tiden, fastän man sover. Och det som varit påtagligt är att jag haft så ONT i kroppen! Särskilt höft och bäcken. Jag har på sista tiden känt särskilt mycket tyngd och tryck och magen som sådan är som en lite-för-tung medicinboll som är väldans hård och otymplig och helt på fel plats! Jag har också varit mer hungrig och mer trött på sistone. Och ”hård i magen” är jag också (men det ska väl lite extra kaffe råda bot på, tänker jag). Så det går väl mot förberedelsernas tid, skulle jag tro.
Tillbaka till natten, det som rörde sig i huvudet, var att -Nu händer det! Vad skönt, i morgon kommer den, det bara vet jag! …till att när jag vaknar i morse, förstå att det mesta nog var mer än ”dröm” ur ett töcken av trötthet och ont-ont.
Nåja, igår åkte Storkillen till mormor på lite lantligt äventyr! Helt själv och med övernattning! Jisses vad TOMT det känns här hemma! Vår lilla ”fis” fyller visst upp mer än hela rymden egentligen, blir man liksom varse. Hela dagen igår gick jag och tänkte -Vänta nu, hur dags ska jag hämta honom?! …visst ja. Inte idag. Och i natt var det ingen som kom insmygandes ner i ens säng. Ingen som väckte en och ville se Bolibompa (nej, för inte ens LILLKILLEN är vaken ännu, trots att klockan är kvart över åtta!). Känns riktigt märkligt. Längtar!
Idag har jag i alla fall hunnit med att skriva klart mina manualer till bilen och tvättmaskinen och laminera dessa! Jag veeeet! Det är ”over-kill”, men jag gillar att göra sånt och tro mig… det är kalas att ha allt till hands när det behövs, så att man slipper att leta efter manualer för att snoka upp ”Felsöknings-avsnittet” eller när man blir lite konfunderad över någon figur på tvättlappen i tröjan eller, ja… vad som helst! Så jag är NÖJD! *klappar mig själv på huvudet*
Och IGÅR… förutom att jag mestadels var lite ”putt på tillvaron” samtidigt som en god vän balsamerade min själ invändigt, så var jag lite pirrig i magen ändå och nöjd över mig själv. Varför? Jo! För att jag tvättat och lufttorkat min höstjacka! Jag är lite knas där också, enligt många, men alltså hösten… jag tror att det är min allra bästa årstid! Jag ser SÅ fram emot att ta på strumpor och mössa och jacka igen och gå ut i den där solen när luften känns kyligt krispig och härlig! När man städar i trädgården inför vintern… I LOVE IT!
Hoppla! Ser man på! Lillkillen har vaknat! Går och gosar med honom innan jag släpper iväg honom till dagis.
-Ah… så skönt det är att skriva. Var putt när jag började och har nu peppat mig själv till ett leende på munnen. Men jag får nog lova mig själv att ta det lite ”piano” idag. Behöver nog vila mer.
-Har hon reeeeedan kommit på det! tänker ni.
