HURRA FÖR REGNET!

God morgon världen!

Det blev en lurig kväll/natt. Lill-killen vaknade och var jätteledsen. Han hade troligen drömt något otäckt och var otröstlig. Samtidigt lite kallsvettig och inte särskilt kontaktbar. I normala fall hade jag tröstat och låtit det stanna där, men efter som jag upptäckte ännu en sådan där ”prick” som han fick för någon vecka sedan och som idag ser riktigt ruskigt ut, så blev jag orolig och började få tankar kring om det var det som spökade. Tänk om han hade en infektion?! Och har man väl fått en orolig tanke, så är det svårt att bara släppa.

Så maken fick packa in barnet i bilen och åka till sjukhuset. Storebror var också vaken och inte alls intresserad av att sova, trots den sena timman, så honom hade jag fullt bry med att hålla på halster. Därför gjorde det ingenting när min lillasyster ringde med panik och behövde låna en bil till ”i morgon bitti” (idag), eftersom hennes börjat bete sig underligt och en massa lampor lyste som inte borde lysa. Sagt och gjort, jag gjorde således en kvällsutflykt med storkillen på cykeln bort till ”farmor & farfar” för att låna deras bil. Det gick jättebra. Frid och fröjd, tills i morse, när jag inte hörde syster-yster ringa, för att hon inte fick ut nyckeln ur tändningslåset. Attans… trodde att jag ”fått med allt”, men sånt där man gör i farten och automatiskt, tänker man ju inte på! Såsom att backen måste vara i och att man ibland får ricka lite på ratten samtidigt som man tråcklar ur nyckeln. Nu hade det löst sig genom att vår snälla morfar hade kommit ut och löst situationen. Men ändå… vad jag SKÄMS! Eftersom bilen var borta, trodde jag att allt gått som det skulle och hade därför somnat hårt och hörde inte telefonen (och när mannens telefon ringde, trodde han det var en felringning). På så vis var det bättre förr, när man bara hade en skrällande hemtelefon att förlita sig till. Alltid ”täckning”, man hörde den alltid och ja… Det var bättre! Även fast mobiltelefonerna är till för att lättare nå varandra, så blir effekten nästan tvärt om. Alla svarade alltid när man ringde (om de var hemma). Ingen tittade på numret och tänkte -Nej, inte just nu, dem får ringa igen. Man PRATADE med varandra i stället för att skicka SMS hela tiden. Ja, det var mer socialt. Idag gömmer man sig nog lite bakom det möjligheten att skriva en text ”bara”. Jag erkänner, jag gör också det, det måste erkännas.

Det var ett sidospår. Hur som helst, så kom till sist mannen och minsta barnet hem sent på natten och man hade konstaterat att han hade SVINKOPPOR. Inte bara de två jag hade sett, utan några extra på magen och vad-det-nu-var. Så då blir det ÄNNU en penicillinkur för gossen detta året. Stackars barn! Först vid några öroninflammationer och sedan all medicin vid körtelfebern… jo, jag tackar jag! Det har varit ett rätt så händelserikt år!

Men nu är i alla fall hela familjen samlad här hemma. Maken verkar bli svår att få upp ur sängen idag, trots att kaffet står serverat bredvid honom på nattduksbordet. För egen del bara njuuuuter jag. Ja! Av regnet! Och den något friskare luften som följer med den. Jag behövde detta så himla väl! …men jag har hört att hettan återkommer alldeles snart igen. Pust! Men det tar vi då! Väderleksgubbarna har ju haft fel förut.

Vad bjuder dagen på idag? Tja… just nu vet jag faktiskt inte riktigt. Jag funderar på att ta tag i kaoset på ovanvåningen, så att jag kan ha det som tillflyktsort när lillbebisen kommer ut. Kan ju vara skönt att ha en egen kupé i början. Så att inte vi stör resten av familjen och så att inte resten av familjen stör oss. Vi får väl se vad orken delar med sig av.

Nu återstår i alla fall bara för mig att önska eder alla en…

PS. Jo! Och så har jag stigit in i vecka 35 (igår) av graviditeten och då ser man ut såhär: