Månadsarkiv: juli 2013

Happy Rainy Day!

 regnar

vågen smileyvågen smiley

HURRA FÖR REGNET!

God morgon världen!

Det blev en lurig kväll/natt. Lill-killen vaknade och var jätteledsen. Han hade troligen drömt något otäckt och var otröstlig. Samtidigt lite kallsvettig och inte särskilt kontaktbar. I normala fall hade jag tröstat och låtit det stanna där, men efter som jag upptäckte ännu en sådan där ”prick” som han fick för någon vecka sedan och som idag ser riktigt ruskigt ut, så blev jag orolig och började få tankar kring om det var det som spökade. Tänk om han hade en infektion?! Och har man väl fått en orolig tanke, så är det svårt att bara släppa.

20130730_205259

Suddigt, men först ser det ut såhär…

20130730_205319

…och sedan blir det såhär äckligt! URK!

Så maken fick packa in barnet i bilen och åka till sjukhuset. Storebror var också vaken och inte alls intresserad av att sova, trots den sena timman, så honom hade jag fullt bry med att hålla på halster. Därför gjorde det ingenting när min lillasyster ringde med panik och behövde låna en bil till ”i morgon bitti” (idag), eftersom hennes börjat bete sig underligt och en massa lampor lyste som inte borde lysa. Sagt och gjort, jag gjorde således en kvällsutflykt med storkillen på cykeln bort till ”farmor & farfar” för att låna deras bil. Det gick jättebra. Frid och fröjd, tills i morse, när jag inte hörde syster-yster ringa, för att hon inte fick ut nyckeln ur tändningslåset. Attans… trodde att jag ”fått med allt”, men sånt där man gör i farten och automatiskt, tänker man ju inte på! Såsom att backen måste vara i och att man ibland får ricka lite på ratten samtidigt som man tråcklar ur nyckeln. Nu hade det löst sig genom att vår snälla morfar hade kommit ut och löst situationen. Men ändå… vad jag SKÄMS! Eftersom bilen var borta, trodde jag att allt gått som det skulle och hade därför somnat hårt och hörde inte telefonen (och när mannens telefon ringde, trodde han det var en felringning). På så vis var det bättre förr, när man bara hade en skrällande hemtelefon att förlita sig till. Alltid ”täckning”, man hörde den alltid och ja… Det var bättre! Även fast mobiltelefonerna är till för att lättare nå varandra, så blir effekten nästan tvärt om. Alla svarade alltid när man ringde (om de var hemma). Ingen tittade på numret och tänkte -Nej, inte just nu, dem får ringa igen. Man PRATADE med varandra i stället för att skicka SMS hela tiden. Ja, det var mer socialt. Idag gömmer man sig nog lite bakom det möjligheten att skriva en text ”bara”. Jag erkänner, jag gör också det, det måste erkännas.

Det var ett sidospår. Hur som helst, så kom till sist mannen och minsta barnet hem sent på natten och man hade konstaterat att han hade SVINKOPPOR. Inte bara de två jag hade sett, utan några extra på magen och vad-det-nu-var. Så då blir det ÄNNU en penicillinkur för gossen detta året. Stackars barn! Först vid några öroninflammationer och sedan all medicin vid körtelfebern… jo, jag tackar jag! Det har varit ett rätt så händelserikt år!

Men nu är i alla fall hela familjen samlad här hemma. Maken verkar bli svår att få upp ur sängen idag, trots att kaffet står serverat bredvid honom på nattduksbordet. För egen del bara njuuuuter jag. Ja! Av regnet! Och den något friskare luften som följer med den. Jag behövde detta så himla väl! …men jag har hört att hettan återkommer alldeles snart igen. Pust! Men det tar vi då! Väderleksgubbarna har ju haft fel förut.

Vad bjuder dagen på idag? Tja… just nu vet jag faktiskt inte riktigt. Jag funderar på att ta tag i kaoset på ovanvåningen, så att jag kan ha det som tillflyktsort när lillbebisen kommer ut. Kan ju vara skönt att ha en egen kupé i början. Så att inte vi stör resten av familjen och så att inte resten av familjen stör oss. Vi får väl se vad orken delar med sig av.

Nu återstår i alla fall bara för mig att önska eder alla en…

glad regndag

PS. Jo! Och så har jag stigit in i vecka 35 (igår) av graviditeten och då ser man ut såhär:

IMG_20130731_064947

Inte en dag till

gravid smiley

Idag vaknade jag med den där tanken att -Inte EN dag till orkar jag… Släck den där förbaskade lampan där uppe på himlen och sätt på lite regn och rusk för tusan! Jag TYAR inte mer! Min hjärna blir som till en gröt, kroppen samlar vatten som om den vore rädd att den aldrig mer skulle få en droppe vatten i munnen och ja… nä… Dessutom börjar jag att bli lite varse om att den tid jag nu befinner mig i, bara är ”lugnet före stormen”. Det står allt mer klart för mig vad som komma skall. Det där nervösa väntandet på en startande förlossning… hur ska det gå… hinner vi in… frisk bebis… slut på nätter med sömn igen… oron för hur man ska klara av ”ett barn TILL”… räcka till… orka med…

Även om jag är jätteglad och egentligen positiv, så är detta tankar som nog nästan ofrånkomligt tränger sig på. Vore kanske konstigt om man inte alls tänkte på det såhär ibland. Nu vet jag ju dessutom av erfarenhet att det kan vara riktigt jobbigt stundtals med små nya bebisar -Och underbart!

Nu var det i alla fall måndag igen. Sista semesterveckan för maken, sedan reser han iväg på läger i fyra dagar (jag skrev tidigare i slutet av augusti, men jag hade uppfattat saken fel). Spännande! Men det är bara att göra som jag brukar… Ta en dag i taget.

Kaffe först ut på schemat för denna dag och sedan får vi väl se vad orken tillåter mig att göra härnäst.

Kunde inte sova

godmorgonkaffe uggla

Ja, nattugglan har intagit skrivbordsstolen. Det vill säga ”moi”. Äldsta gossen kom, i vanlig ordning, in i min säng i natt. Orolig och otröstlig för en stund. Han måste ha drömt något otäckt gissar jag. Han somnade till sist, men hade tydligen kvar oron i benen, för dem sparkade ”hej vilt” och bjöd både mig och min, kanske lite ömtåligare, mage på ett antal rätt så välriktade ”kickar”. Så jag beslöt mig för att gå in i barnrummet och ta hans säng i stället. Men… då var ju allt John Blunds pulver som bortblåst. Tittade igenom mobilen ett par varv… Aftonbladet… Facebook… Instagram… Yatzy World… Quizkampen… Aftonbladet igen… Facebook igen… Men inga tunga ögonlock infann sig. Och så kom regnet. Det lät så härligt att jag fick lust att springa ut spritt språngande naken i trädgården och ta mig en tvättäkta sommardusch! Det var ju ändå hela 19°C när klockan var 04:00 och behovet av att skölja bort värmeklibbet från kroppen är stort!
Men när ”knallen” kom, blev valet enkelt. Inga åskduschar för mig, inte! -Hu! Så jag vände och vred mig en stund till i sängen… hyfsat störd av att Myggan Hubert ”bzzzz:ade” olycksaligt kring mig, redo att attackera för att få sig en blodig frukost! Jag tror att han fick ge sig av hungrig ändå till sist.
Lyckades somna, fastän jag inte var medveten om det. Jag vet det, eftersom jag började drömma mardrömmar. Först att jag blev attackerad av en Rottweiler! Sedan skräckbilder av hemska olyckor som drabbade mina barn, där jag i slow motion försöker både skrika och springa för att rädda dem, utan att få fram ett ljud eller lyckas förflytta mig en millimeter! Så det blev ett snabbt uppvaknande efter bara några minuter och då var hela jag full av oro och elände. Det gick, under inga som helst omständigheter, att ligga kvar i sängen. Så jag gick upp… så nu sitter jag här och förundras över hur förvånad jag känner mig när jag tittar ut och ser våt asfalt. Man har ju nästan glömt hur det ser ut! Måste motvilligt erkänna att det känns lite taskigt att den här dundersommaren skulle komma just den här sommaren! Jag orkar liksom inte riktigt med den och ännu mindre njuta av den. Håller mig helst inne och flåsar ändå ihjäl mig. Tung, otymplig, vätskefylld, trött, andfådd… nä… gärna ett par regndagar för min del, om ni ursäktar mig och mitt gnäll.

Fick förresten klart för mig igår att maken åker iväg på simläger i slutet av augusti. Vilken dålig tajming! Men jag har ju övat på ”knipövningar”, så jag får väl hoppas att jag kan ”knipa igen” även över dessa dagar. Det är ju trots allt inte beräknat förrän tills den 9:e september. Nåja, det blir som det blir och det blir säkert jättebra.

NU ska jag koka mig lite kaffe! Sedan ta itu med dagen …vad den nu ska innehålla. Vill så mycket, men orkar absolut ingenting! Frustrerande i kubik! Vill träffa vänner, men orkar inte ens det… Har många på kö som nog väntar på att höra ifrån mig, men ja… det får helt enkelt bli när kraften återkommer.

Ha en über-schön dag, alles zu sammen! hjärtan

Sluta hetsa!

Det är så himla tråkigt att gång på gång se i media hur än den ena och än den andra kändisen lyckas med sina mirakeldieter och snabba viktnedgångar! Särskilt när det handlar om viktnedgången efter en graviditet. I morse bläddrade jag igenom Aftonbladet i mobilen och fick se det senaste inlägget i raden av detta slag. Den lyckliga, duktiga? Malin Åkerman.

Jag förstår desperationen. Jag hade den själv efter vårt andra barn. Jag bloggade lite då också och jag inser att även jag genom vissa inlägg där säkert också bidrog till att försätta andra mammor i press och stress. För det gick bra för mig. Jag lyckades ganska snabbt med att nå mina uppsatta mål, när jag väl satt igång. Men det är ju så himla individuellt, det där. Generna gör det lite lättare för en del och svårare för en del. Och egentligen ville jag nog mest inspirera till att orka ta tag i ett hälsosammare leverne och med bilderna visa vilken otrolig skillnad det kan göra att bry sig om vad som åker in i munnen och hur mycket man rör på benen. Särskilt eftersom jag själv var så djupt förundrad över att det var möjligt. För min del, var det ju så, att jag aldrig varit i en sådan form någonsin förut, som jag blev efter andra barnet! Jag hade ”aldrig” tränat och min lockelse till sötsaker är något som har funnits där så länge jag kan minnas. Det är fortfarande så att min hjärna ”goes bananas” när jag ser godsaker framför mig.

Men som jag nämnt så många gånger förut, så är den stora skillnaden med mig idag jämfört med förut, att min längtan inte längre jagar den bild jag vill möta i spegeln, utan en känsla av styrka och stolthet i kroppen* som är helt ovärderlig! Spegelbilden är mindre viktig, men förändras ändå till det bättre om man lever och mår och känner sig bättre. Känner man sig sund och vältränad, så kommer den där härliga självkänslan också på köpet! Och så är naturligtvis inställningen också viktig. Klart som korvspad att du ska tänka -Fy tusan vad jag är snygg!! Det ÄR du ju! Det är bara att bestämma sig att så är det! Vem har rätten att påstå något annat? Inte media och INTE DU! …det är nämligen dem två som tjatar mest om detta…

Nåväl… nu återstår bara några veckor av min graviditet och jag hoppas att ni förstår mig rätt när jag sedan kommer att delge er om hur jag tar tag i mitt leverne efter graviditeten. Det kommer inte att handla om ”bli av med magen” för syns skull (även om jag också tycker att det är jobbigt med blickar som undrar -Är hon gravid eller är hon bara tjock…), eller få min gamla spegelbild tillbaka. Jag vill bara att jag ska hitta tillbaka till mitt sunda matintag och att min kropp ska hitta tillbaka till styrkan, stabiliteten, ”stoltheten”…

-Det är allt.

* Med stolthet i kroppen menar jag känslan som blir av att jobba med stabiliteten i kroppen först och främst. Jobba med rätt muskler som hjälper skuldrorna på plats, ”tajtar till” den, ack så viktiga, bålen, så att vår arma ryggrad inte ska behöva lyfta hela lasset själv och bäckenstabiliteten… Ser man till att utgå från att detta måste tränas och fungera först, så har man oändligt mycket att vinna. Och när man sedan har koll på detta, känner man faktiskt en stolthet i kroppen när man spatserar fram. Det var SÅ jag menade. 🙂

 
…suck. Och så måste man till och med inflika en liten lista i artikeln jag nämnde ovan, men namn på några av de kändisar som också lyckats ”bli av med gravidkilona i rekordfart”. Det är fint det…

andra lyckliga