Drunkning

Här sitter jag, självmant gömd i mitt lilla yoga/meditationsrum, i hopp om att få vara ifred länge nog för att hinna skriva klart. 1:an och 2:an spelar UNO. 3:an har jag placerat framför TV:n för några minuter. Jag måste bara få andas!!! För det känns som att drunkna en smula…

drunknar

Det är fredag idag och det kändes i luften på jobbet! Alla var glada och sken ikapp med vintersolen utanför fönstret. Jag likaså. Ikväll har jag dragit ihop ”dam-klubben” för att umgås med god sushi, både nyttigt och onyttigt snacks och så bastuhäng. Allt vore alltså frid och fröjd om jag bara inte fått fnatt någonstans där emellan!

1:an hade varit hemma från skolan idag, eftersom han verkade vara på väg att bli riktigt dålig i morse. Så Mannen kom och lämnade honom hos mig på jobbet en timme innan jag slutade, dvs vid tre. Det var jättemysigt och en av mina världsfinaste kollegor tog sig an honom och putsade tänderna och var så fenomenal med honom som hon alltid är med våra barn och patienter/kunder.
Men klockan rusade iväg och plötsligt var det brådis att hämta 2:an och 3:an på förskolan. Kom nästan tio minuter för sent. Lilla 3:an var på DET humöret… vägrade att samarbeta och samma humör visade sig 2:an att ha. Det tog således över en halvtimme att få på de kläder och forsla ut skaran i bilen. Svettig och skapligt irriterad körde jag oss hem. När vi var hemma, skulle 3:an inte gå ur bilen. Efter lite olaga fredagsmys-hot, gav hon med sig. Sedan skulle hon inte gå in i huset. Då låste den arga mamman dörren och lät henne ringa ilsket på klockan. Bara för att markera. Nåväl… alla inne. Kläderna av. Ner med 3:an i badkaret. Såg att min farfar sökt mig (igen) så jag ringde upp honom. För det första måste man tala så högt att man blir trött i magmusklerna. För det andra, så ville han veta om jag kunde komma till honom i helgen (igen) för att lämna de två paket kaffe som han ville att jag skulle köpa åt honom, för att det var billigt på Netto denna veckan. Att det sedan ”kostar mig” 18 km i vardera riktning att köra och lämna kaffet åt honom, tror jag att han glömmer bort i sammanhanget. Jag försökte förklara att jag inte kunde svara på om jag kunde komma förbi denna helgen också, eftersom jag inte hade hunnit prata med Mannen, men att jag vet att jag är själv med trion hela dagen i morgon och att 1:an ska på kalas på söndag förmiddag, följt av simning med brorsan på eftermiddagen. Jag antar att jag måste köra in mellan alla ”måsten” och försöka mig på att BARA lämna kaffet. Men det är idioti av mig att ens tänka tanken, för det slutar alltid med att jag måste stanna längre och bära med mig någon slags flyttkartong med saker som han tycker att han inte längre behöver.

Visst är det förfärligt! Inte det faktum jag beskrivit ovan, utan att man känner sig irriterad fastän man inte vill. Jag älskar våra barn! Jag älskar min farfar! Det är bara det att jag inte hinner dra in luft i mina egna lungor lika mycket som jag måste blåsa luft i alla andras. Så det blir pannkaka av alltihop! Stressar, jäktar, jagar, blir arg …för att sedan få samvetskval.

Finemang!

Men nu ska jag dra några djupa och ta nya tag. om drygt en halvtimme är det ju tänkt att jag ska vara färdig och redo för damkväll! Jojo… vi får väl se! *fniss*

Stor kram från mig till dig!

Ännu en ”paj-ad” kväll

arg smiley

Så kommer här nu ännu ett av mina klassiska idag-hatar-jag-att-vara-mamma-inlägg… Bara för att jag är tvungen, för att jag exploderar om jag inte får ut det!!! Men låt mig först försöka sansa mig… *andas iiiiin —– andas uuuuuut* Okej… vad som förbryllar mig, är att jag inte minns att det var såhär jobbigt att natta de andra två barnen. Men letar jag riktigt långt bak i irritationsbanken, så ligger den ändå där; där ligger erfarenheten av samma galenskapskänsla som fyller hela kroppen, spänner musklerna i nacken och käken, som får hjärtat att banka som ett gammalt ånglok som fått upp ångan till max… Ja, det är ett under att det inte sprutar rök och lava ur öronen på mig! Vem är hon egentligen?! Vem är mamman som föreställer mig och som kan bli så himla arg? Och vem är den lilla terroristen, även kallad min dotter, som kan framkalla detta odjur inom mig? Så liten och så söt och så bedårande och så in i hel*etes jä*la envis så hälften kunde ha varit nog. -ÅÅÅÅ! Vill bara skrika! …men pressar samman raden av gaddar och sväljer och sväljer och sväljer för att inte tårarna okontrollerat ska fara ut åt alla håll och kanter till ett bröl som sällan skådats (hörts). Och kom INTE och säg… att det är mig det är fel på! Detta jag är nu, är vad som blir när man pressats så långt och så länge att inget mer återstår! Så det så!

*andas iiiiin… andas uuuut*

Vart var jag nu igen… jo, tre barn har jag. Men minns ändå inte att det varit såhär jobbigt. Minns inte hur det ordnade sig till sist eller när det kanske bara gick över av sig själv. Jag har provat alla goda tips och råd nu tycker jag. Det enda som kvarstår är att sy ett tyngdtäcke som sägs ha god effekt på små barn, ibland med diagnos av endera sort, som inte kan få ro i kroppen om kvällen …kanske jag skulle sy in snökedjor till traktordäck i mitt täcke! MORR!

*andas iiiin… andas uuuut*

Nä, detta går inte! Jag kan inte ens skriva sammanhängande! Jag får prata om något annat ett tag, i väntan på att bisvärmen i hjärnan ska lugna sig lite.

Puh!

Jo, såhär är det! Jag har ett nytt jobb att se fram emot! 😀 Jajamän! Det var dags att kliva upp ett snäpp på stegen och utforska nya platser och nya sidor av mig själv och som jag vill utveckla. Känner mig SÅ redo för det! Så snart, snart, snart! Det finns så många fördelar med detta nya. Vad sägs om typ 500 m till jobbet i stället för 10.000 m?! Fler tusenlappar i börsen varje månad och …tja, vad kan det vara… 100 m till Mannens jobb, vilket betyder att jag kanske kan få träffa honom över en lunch i alla fall då och då! 🙂 Och så kanske jag kan få till träningen igen, för en del tid extra över blir det ju! Den enda nackdelen är att det finns en hel hög med fantastiska arbetskamrater på mitt nuvarande jobb som jag kommer att sakna ihjäl mig efter! Men det hör till… det är en del av livet… tåget går vidare… De som stannar kvar, stannar kvar och andra finns i periferin eller i en liten hörna av hjärtat.

Idag promenerade jag och Vännen A. förresten ner till stan på lunchen och jag handlade på mig tre nya Yogi-teer. Mums! Kaffe är fint, men på sistone har jag druckit det fastän jag inte varit jättesugen om sanningen ska fram. Så nu ska jag skämma bort mig med dessa örtiga teer och bara vara. På tal om örter, så är jag så himla sugen på att lära mig mer om just det! Hur man odlar, vad man kan göra med det och ja, sedan kunna dricka sina egna goda, nyttiga, ekologiska teer! Vad vore väl inte DET!! Tirups Örtagård har någon ört-happening i juni som jag gärna vill gå på. Kanske det kunde vara något.

Men nu vet jag något annat som ”kunde vara något”… PAJ!! Min goe make har laddat en, så nu är det jag som går ut i köket och smäller på ugnen! Tröst-paj till Mamman, det är min melodi! För vi behöver väl knappast återgå till det jag började med? Ungen är hopplös! Jag är förbaskad på henne! Det finns inget att göra! Jag ger upp! Jag äter paj! Så det så! Klart slut! Over and out!

eating-pie

Namaste

 levit

Jag trodde att det skulle bli lätt att skriva av mig efter den här helgen, men lugnet inombords är så stort att jag nästan inte kan komma mig för att sätta ord på det. Men det är ju i och för sig bra! 🙂 Kanske det är så enkelt att det är syftet med meditationen som är orsaken; man vill uppnå ett sinnestillstånd fritt från tankar, men med mer närvaro och öppenhet. Jag vet inte om det skulle vara den exakta definitionen av meditationens huvudpoäng förstås, men det är de tre orden som kommer till mig här och nu.

Den gångna helgen har varit en av de absolut viktigaste för mig på mycket, mycket länge. Jag har varit på yogaretreat för första gången i mitt liv, tillsammans med en god vän och arbetskamrat. I Lund finns en sagolik yogastudio som heter Raja Yoga och hela evenemanget anordnades av dessa fina människor.

Det hela började i fredags. Jag hade haft en hemsk vecka med många spänningar och mycket oro (om detta kan jag förhoppningsvis berätta mer inom kort). Jag stämplade ut vid lunch och åkte hem. Sedan kom Vännen och hämtade upp mig och vi påbörjade en resa jag kände mig mycket förhoppningsfull inför, men samtidigt oviss. Bilen rullade mot ett paradis i den Skånska skogen, nämligen Alunbrukets Bed & Breakfast.

IMG_2321

Det är så vackert där att ni inte kan ana! Och vänta bara tills det blir sommar och allt står i blom! Bara det att kliva in i bilen i en asfaltsvärld och stiga ur den mitt ute i naturen, på grus och jord… med en grön skog runt omkring… frisk luft… fågelkvitter, men ändå med en tysthet som inte går att finna på samma sätt i tätorden eller ens i småorten.

Vi var först på plats och gjorde oss hemmastadda i ett rum i det lilla korsvirkeshuset vi skulle bo i. En efter en av de övriga deltagarna dök upp och snart kom kvällen och vårt första yogapass började. När man har mycket spänningar lagrat i kroppen, är det ingen lätt sak att slappna av, kan jag konstatera. Bara att andas kan vara svårt när man glömt att göra det ordentligt under en tid. Och VILKEN skillnad andningen gör! Nåväl… yoga och meditation, god ekologisk och närodlad mat som avslutades med ört-te i soffan blev en fin start på helgen. Morgonen därpå gick jag upp i ottan för att vara med på meditationen i skogen. Tyvärr tyckte vi att det var för kallt allihop, så vi höll oss inomhus i stället. Det var lite synd, men det hade inte blivit bra när man sitter och fryser. Men jag ska komma ihåg att göra det en annan gång. Skogen har en verkligt god inverkan på mig. Jag blir alldeles lugn. Allt komplicerat blir liksom okomplicerat och oviktigt på något vis. Som jag brukar tänka för mig själv när något inte blir som jag hoppats ”Vad gör det EGENTLIGEN… när allt kommer omkring”. Jag menar alltså att man kan fråga sig om allt man hakar upp sig på verkligen är lönt att bry sig om. Eller som ”Karlsson på taket” skulle ha sagt -Äh! Det där är bara världsliga saker…

Lördagen startade alltså med meditation följt av yoga. Sedan gudomligt god frukost och givande små samtal med de andra deltagarna (vi var tio stycken totalt), som blev allt mindre främlingar och allt mer små nyvunna vänner. Stämningen var så lätt och härlig. Mitt på dagen tog vi en lång promenad genom skogen, värmda av de, så efterlängtade, vårsolstrålarna. Målet var ett vattenfall och dit kom vi också till sist.

Sedan hem och lyssna på en föreläsning om indisk läkekonst Ayurveda (betyder: kunskap om livet). Det är förstås en hel vetenskap i sig, men det vi pratade mycket om, är att vi människor är beskaffade olika. Men att det finns tre doschor (elementära energier) …eller ska jag säga ”kategorier” av personligheter/personer/kroppstyper, ja det är lite klurigt att exakt beskriva. Man brukar vara lite av alla tre, men oftast dominerar en eller två. Vet man vilken/vilka man själv är, kan man lättare leva sitt liv på ett sätt så att det blir balans, vilket gör att vi alla mår bra. Låter det ”hokus-pokus”? Ja, jag är ju inte mer än nyss introducerad i detta, men det finns mycket klokt att hämta här, det är jag övertygad om 🙂

Mera meditation stod på schemat och här hände något helt galet! En av deltagarna började skratta lite smått. Sedan började en till att skratta. Sedan skrattade hela församlingen så att vi nästan tappade andan och tårarna sprutade, ja det GICK bara inte att sluta!!! Tala om att det var förlösande! Jag tror nästan till och med att den upplevelsen får bli den allra bästa på hela helgen!
Ja och så god middag igen och efter det samlades vi vid braskaminen där på kvällen och hade det så trevligt och avslappnat.

I morse gick jag upp klockan fem. Jag var ju ändå vaken och kunde lika gärna göra något vettigt av det. Så jag gick och duschade och gjorde mig lite ört-te. Tände ljus och försökte smälta helgen som nu snart skulle ha nått sitt slut. Det blev en härlig stund av stillhet i ensamhet, något som knappt existerar i min vardag, men som jag behöver så himla väl!

Sedan yoga igen och den där goda frukosten. Efter det avslutades det hela lite smått och vi gick alla ut och plockade med oss ramslök som det ska bli antingen soppa och/eller pesto av, skulle jag tro.

Så packade vi ut oss i bilen och susade vidare, min vän och jag. Hon hade ett ärende på en annan plats i närheten och där blev vi bjudna på kaffe av en alldeles enastående fascinerande gammal man. Det blev ett samtal om livet och utbildning i hur man odlar vitlök bland annat. Han gav ett mycket starkt intryck på mig. Vidare blev det en tur mot Kivik och Simrishamn med stopp för en liten munsbit lunch och titt på trevliga prylar i en butik.

Trött och behaglig kom jag så sedan hem till godingarna här hemma. Döm om min förvåning när jag fick Lillan att somna 19:20!!! …för er som inte vet, har hon inte somnat före 22:00 på väldigt länge nu. Kanske gjorde mina lugna, djupa andetag tillsammans med svag meditationsmusik hela susen.

Chans blev det då att tända ljus och sprida lite doftolja …och så te förstås 🙂

IMG_2345

I morgon är det en viktig dag som kan komma att vända lite upp och ner på tillvaron…

Många kramar!

Pi** också!

Headache_Smiley

Januari är förbi och februari tickar på för fullt. Varje dag går jag och lägger mig med hopp om en vändning kanske ”i morgon”, men inte tusan blir det så. Samma vakuum dag efter dag. Jag vet inte riktigt om det är helt sant det jag skriver, eller om sanningen egentligen är den att jag just nu är trött och less på allt i största allmänhet. Alltså, nej… det är jag ju inte egentligen, men KÄNSLAN är sådan som om allt var lort.

Minns ni hur det var när man var liten och tröjärmarna korvade sig när man tog på jackan? Eller när kalasstrumporna kasade ner och skapade ett slags ”harem-häng”, fast det inte egentligen hängde, utan att ”hänget” stramade, i grenen. Eller när strumporna korvade sig i gummistövlarna. Ja, alla de gånger då man, inte bara kände för att göra, utan faktist gjorde det också, nämligen kasta sig på golvet och man grät och skrek i högan sky, för att allt kändes så himla bläääää!!! DEN känslan har jag nu. Fast det är annat som korvar sig. Till exempel mina alltför gamla ankelsockar som kasar över hälen inne i skon, så att de sitter endast och allenast på halva foten. För att jag var så trött att jag glömde att hälla linsvätska i linsburken härom kvällen, vilket betyder att linserna är förstörda och jag tvingas bära glasögon varje dag, vilket jag verkligen inte trivs alltför bra med -Särskilt om jag inte har några andra val. Att vi har haft sjukstuga här i två veckor och nu toppar med en sjuk man/pappa. Att mina byxor känns obekväma, eftersom mina lår tydligen vuxit till sig på ett osmickrande sätt på sistone. Plötsligt går de ihop en lång bit på väg ner mot knäna (-WHAT!!), vilket resulterar i att byxorna kasar ner… vilket resulterar i att desamma skapar  ”harem-hänget” jag nämnde tidigare och samtidigt passar två bleka julskinkor till bak på att göra tappra rymningsförsök ovanför byxlinningen. BH:n känns obekväm, av den enkla anledningen att det inte finns någon uppgift för den att fylla, eller rättare sagt, min kropp erbjuder ingenting att fylla BH:n med (såvida den inte hade provat att sätta sig runt baken eller låren då). Kommer ni ihåg Barbamamma? Hm… jag säger bara det!

Var i hundan har min ork och min lust tagit vägen?! Min glöd och gnista? Min vilja och drivkraft? BORTA! Allt jag känner är trött… sååå trött… såååååå trött.

Det KAN bero på den långvariga sömnbristen jag ligger inne med förstås. Dålig nattsömn med både få timmar och avbruten sömn. Men ändå… Kom igen! Ge mig tillbaka mig själv! Jag VILL känna den där pirrande känslan i magen av tanken på att träna och det jättestora pirret som följer efter det. Jag VILL vara pepp på att äta ren och frisk och pigg och krispig och nyttig mat. Men i stället äter jag Ballerina och salta nötter och vad helst jag kan få tag i här i skåpen. I övrigt fattigt med grönsaker och överhoppade luncher för att jag liksom bara -Hoppsan! Ojdå… äsch, jag kan äta sen. Uppblåst mage och värkande kropp som sväller. Jo, jag tackar jag! Det är ju JAG som är den utbildade PT:n! Se på mig! Hur jag är precis lika vanlig och mänsklig som alla andra, tvärtemot vad folk generellt tycks tro. Vanlig och vanlig förresten… känner mig o-vanligt DÅLIG jämfört med andra!

Hade jag varit min egen kompis, skulle jag råda att bara försöka få tag och en liten trådstump och sedan sakta börja nysta upp virrevarret. Ett litet steg i taget för att på så sätt tända gnistan på nytt. Men när jag lyssnar på det örat hör jag bara brus. Sätter armarna i kors på insidan och säger -NEJ! Jag vill INTE! Jag är bara TRÖTT! Hör du det! Låt mig vara i fred!

Jo, alltså jag HAR ju faktiskt RIKTIGA vänner också… några som är jätteduktiga på träningsbiten och verkligen skiner och glittrar. Man skulle kunna tro att det smittar, och jo… ibland… inte alltid. För när man är trött och vrång och vred, känner man sig i stället bara usel. Inte för att de får mig att känna så, utan för att JAG får mig att känna så om mig själv.

…tystnad…

…eftertanke…

Kan inte bestämma mig för hur jag ska se på saken och ta mig an situationen. Antingen får jag tvinga mig själv att göra allt det där jag vet är bra för mig, men som hela mitt väsen vill springa långt långt ifrån… Eller så accepterar jag att jag befinner mig i en liten bubbla av vakuum just nu och låter det få vara så i väntan på att den där gnistan självantänder igen, för det vet jag ju att det gör till sist. Kanske jag kan sträcka mig till att då också göra det lilla, men det är så svårt att nöja sig med det. Jag är för mycket ”allt eller inget”.

Åh! Jag tror att jag går och drar något gammalt över mig i stället. Drar ner rullgardinen. Går ner i källaren. Köper en enkel biljett till rymden och flyter omkring där som en liten tyngdlös fjärt i ett år eller så. Eller… så stänger jag ner datorn och läser en stund i boken och hoppas ännu en gång att allt ska vända, kanske ”i morgon”…

Falskt alarm!

God (!!) morgon!

Så kan jag konstatera att det var ett falskt alarm vad det gäller sjukligheten igår. 1:an mådde ju illa och huttrade igår kväll innan han somnade, men det blev ingenting mer av det. Det kanske kan vara så att han fått det väldigt lindrigt, eftersom vi redan haft en sväng med vinterkräksjuka. Men jag kan inte avgöra vilket. Eftersom Mannen var krasslig i lördags också, så måste det ju ha varit någonting och därför håller vi familjen hemma idag för att vara på den säkra sidan. Det känns förfärligt att vara hemma i stället för på jobbet, men jag försöker tänka att jag ska göra så som jag hade velat att andra i min omgivning skulle gjort om det vore tvärt om.

SÅ! GOD morgon alltså! Här sitter jag! Barnen äter frukost och jag tar en kopp kaffe. Idag ska jag passa på att bocka av gårdagens punkter för en bättre, mer medveten hälsa! Så det blir mindre kaffe, mer te, mer vatten, frisk luft i trädgården (fast *brr* vad det är kallt!), kanske lite intensiv städning så att jag får lite flås. Havregrynsgröt med ägg och yoghurt och frukt till frukost (bästa grejen alltså, hur udda det än må låta!). Ja, nu ska jag minsann bli mer rädd om mig själv! Det var ju det där med att man bara har en kropp till förfogande, så det gäller att vara rädd om den. Kanske jag kan få till lite behaglighetsvård också genom att fila forslingarna som så väl behöver det.

yellow-happy-feet-md

Smulan är en ärlig och härlig trebarnsmamma som skriver i dagboksform om vardagen och livet med dess toppar och dalar. Många tankar och funderingar rymms också här, liksom tips och trix och annat pyssel och oväntade överraskningar. Alltihop är kryddat med en nypa humor.