Är det inte alltid så att reklam och många andra bloggar och instakonton visar att första tiden som förälder till en baby är romantiserad och rosaskimrande?! Fast jag är övertygad om att så sällan är fallet.
Vi har sovit kanske tre timmar som mest, sedan lilla Ella-Maj föddes. Hon har kolik. Jag vet det eftersom vårt första barn också hade det. Skrik från eftermiddag till, ibland, långt in på småtimmarna. Jag är så frustrerad och trött. Det är synd om babyn och mig. Det är synd om mina andra fyra barn som virvlar runt med händerna för öronen och som inte heller sover så värst mycket sammanhängande. Men vad ska man göra? Nu provar vi Semperdroppar och jagvågar nästan hoppas att de hjälper för inatt sov hon iaf från tolv till sex med några gångers amning där hon nöjt somnade om.

På torsdag blir hon två månader och jag längtar verkligen tills de tre mest kritiska månaderna är över. Och se- vi är mer än halvvägs.
Dagens, veckans, månadens mantra lyder – det är en fas- det går över.
Har ni förresten hört uttrycket FOMO? Fear of  missing out

Tänk att inatt sov vi bra. Det vore fantastiskt om det här kunde fortsätta. Man är så mycket trevligare när man sovit i alla fall fem timmar. Imorse när jag lämnade på förskolan postade vi julkort på vägen dit. Vilhelmina fick hjälpa till att lägga korten på brevlådan och hon var så glad för det. Tänk att de små sakerna i vardagen kan skänka mig sådan glädje- och Vilhelmina.

För ungefär ett och ett halvt år sedan flyttade vi sjugosju mil från allt vi kände till. Ja, jag vet sjugosju mil är inte så långt bort men ändå längre än vad man tror. Mina föräldrar, vänner och barnens vänner och skola är nästan ett minne blott. Vi träffas så sällan. Och inte har vi haft tid att stifta nya bekantskaper på vårt nya ställe. Barnen har såklart nya bästisar och vänner då de går i skolan och får den dagliga kontakten med andra. Men som vuxen är det ju snudd på omöjligt att finna någon. Visst har vi fikat med några andra som var och är jättetrevliga men vänskap är nästan som kärlek- det måste finnas kemi och gemensamma intressen. Dessutom har vi barn (många) och får sällan tid till att själva ”leka”.

              Det är samma person på alla bilder men ingen människa är bara till ett syfte. Visst jag är mamma och det är jag mest stolt över i hela världen. Men jag är även fru och bästa vän, dotter, faster, svärdotter, kusin, syssling, medmänniska och pedagog, psykolog, körmedlem, städerska, gitarrist, solist, bagare och kock, naturälskande, trädgårdsmästare, inredare och så vidare…

Inget är enkelt och självklart men man lever ändå allt för ofta utan att reflektera och stanna upp. Ibland glömmer jag bort mig själv i alla måsten. Jag blir sur och tvär och längtar bort och drömmer om glamour och förälskelse. Men så får jag lite avlastning eller prata av mig eller lyssna till något av mina barn och då, just då påminns jag av att jag lever drömmen.

Jag drömde som riktigt liten om att ha en stor familj att fira jul med. Att bo i ett stort hus och att få uppleva allt med en äkta man som även är min bäste vän. Jag lever drömmen. Jag har många drömmar kvar- några att uppfylla några att glömma och några att förnya på livets väg. Vad drömmer du? Och vilka roller spelar du i övers teater? Snälla dela med dig och berätta.

    Det är inte klokt, hur många barn vi än har så spelar det ingen roll,  jag avskyr barnskrik!! Nu menar jag inte gnäll och tröttskrik utan spädbarnsskrik(!) då man inte tycks förmå att förstå sin bäbis och man känner paniken växa och man tar till alla möjliga sätt för att hjälpa sin lilla. T ex vagga i famnen, i vagnen, åka bil och så visar det sig (ibland) att hen bara behövde rapa ordentligt.

Varje eftermiddag vid fyratiden tenderar Ella-Maj att bli riktigt ledsen- nästan otröstlig- men med mycket vaggande i famnen och sången ”Mary har ett litet lamm” tycks hon lugna sig och vi andas alla ut och njuter återigen av nöjd bäbis och ojar oss över hur söt och liten hon är.  Även om hon bara är sju veckor, och har mycket att ta in och bearbeta av världen utanför livet i magen som hon nyss kom från, är hon klok och social- mer än jag minns att de andra fyra var i så späd ålder. Hon tycks ha en lugn och rogivande personlighet vilket är raka motsatsen till vad hennes lilla storasyster Vilhelmina besitter. Där är det fart och fläkt och mycket skratt och snabba svängar i humöret- brås nog på mor sin?