Är det inte alltid så att reklam och många andra bloggar och instakonton visar att första tiden som förälder till en baby är romantiserad och rosaskimrande?! Fast jag är övertygad om att så sällan är fallet.
Vi har sovit kanske tre timmar som mest, sedan lilla Ella-Maj föddes. Hon har kolik. Jag vet det eftersom vårt första barn också hade det. Skrik från eftermiddag till, ibland, långt in på småtimmarna. Jag är så frustrerad och trött. Det är synd om babyn och mig. Det är synd om mina andra fyra barn som virvlar runt med händerna för öronen och som inte heller sover så värst mycket sammanhängande. Men vad ska man göra? Nu provar vi Semperdroppar och jagvågar nästan hoppas att de hjälper för inatt sov hon iaf från tolv till sex med några gångers amning där hon nöjt somnade om.
På torsdag blir hon två månader och jag längtar verkligen tills de tre mest kritiska månaderna är över. Och se- vi är mer än halvvägs.
Dagens, veckans, månadens mantra lyder – det är en fas- det går över.
Har ni förresten hört uttrycket FOMO? Fear of missing out