Tänk att vi lyckades äta alla tillsammans och lillan sov så gott i vagnen (fast det var kväll!). Det var tredje advent och julgranen var klädd i rött och guld som är årets tema. Förra året körde vi vitt, grönt och silver- vi gillar kontraster maken och jag. Vi lyssnade på julklassiker på Spotify och medan Bing Crosby sjöng ”I’m dreaming of a white Christmas” och elden sprakade i kakelugnen tittade jag och min man på varandra och vi visste att nu var det tid att njuta och spara minnen- ett så kallat kodak moment hade infunnit sig.
Nu har det gått tio veckor sedan Ella-Maj föddes och sex utav dem har hon gråtit och skrikit till vår ändlösa förtvivlan. Vissa kallar det kolik andra säger outvecklat tarmsystem vi har även fått höra att hon kanske blivit överstimulerad/ ostimulerad att hon är hungrig eller för mätt att hon sovit för lite/för mycket att de andra barnen stör- ja, vad mer vi fått höra minns jag inte nu.
Vad tror jag själv då? Jo, jag tror att hon kanske också lider av komjölksallergi som två av sina syskon så nu börjar jag med komjölksfri kost så får vi vänta och se vilken effekt det kan ge. Har ni någonsin haft kvällsledsna bebisar? Vad har hjälpt?
Vi köpte vårt första hus i en sovstad utanför Nyköping. Det var en sjuttiotalsvilla och enplan med stora gapande nakna fönster. Vi var överlyckliga. Nu kunde våra barn springa fritt på vår lilla tomt och den allmänning som låg precis intill huset. De skulle ha lite längre väg till skolan men ha närmare till lekkamrater. Och vi kunde tapetsera och bygga vårt drömkök själva. Allt bar perfekt. Vi bodde där i tre år och för varje år kom vi att vantrivas i huset mer och mer. Allt kändes så plastigt och lägenhetsaktigt. Vi suktade efter efter ett äldre och större hus med historia, kalelugn och större tomt. Jag började må dåligt. Jag blev sjuk- trodde vi först- men det visade sig att vi väntade tillskott till familjen. Hon föddes en solig eftermiddag i mitten av maj 2015 och att vårt lilla kedjehus på en trygg gata i en förort var för trångbott visade sig ganska snart vara ett faktum.
Vi letade efter ett hus vi kunde få låna till, men våra löner var undermåliga och med fyra barn är inte banken särskilt villig att låna ut några Stockholmssummor till två hårt arbetande och underbetalda lärare.
Vi tittade en dag på skoj efter hus i Småland. Husen där var i samma prisklass som husen norr om Dalälven(!) Då såg vi det. Huset med stort H! Det var gult och vitt med glasveranda, 255 kvm och källare på 82 kvm stor tomt med utsikt över Emån som slingrar sig precis intill ochbdet var nästintill gratis. Vi åkte två dagar innan jul år 2015 och gick husvisning. Januari 2016 skrev vi under papprerna och fick nycklarna.
Just det, sju kakelugnar och vedspis i köket. Jacuzzi i badrummet och sovrum till alla sex, plus ett bibliotek. Vi lever drömmen. Jag nyper mig i armen nästan varje morgon när jag får gå nedför den amerikanska stora sekelskiftestrappan ned mot köket med synliga takbjälkar och vitmålade trägolv. Här är vårt hem.
Jag är en äkta julromantiker, enligt min man och mina vänner. Julen är, för mig, en tid att få vara kreativ och hjälpsam och även en tid när man kan mysa. När vi flyttade hit blev vi direkt förälskade i den här jugend-kakelugnen. Den är ljusgrön nästan turkos med naturinspererad dekor i form av tallkottar och tallbarr. På julaftons morgon eldar vi i just den här kakelugnen och sitter då och äter julgröt med skinkknäcke i matsalen. Bordet rymmer fjorton personer om man knöt ihop sig annars köpte vi bord och stolar i serien Sundborn från Mio möbler, med plats för tio. Tänk att bara i vår familj är vi två vuxna och fem barn. Inte svårt att fylla upp resten heller när släkt och vänner hälsar på.
Det viktigaste julpyntet är blommorna och granen. Jag klarar mig utan dem. Hyacinter med sin söta tunga doft, vackra vita julrosor och amaryllis i olika kulörer… det är något som får mig i julstämning. Granen ska vi hugga själva, jag gillar en vanlig svensk rödgran. Med röda kulor och gula tindrande ljus blandat med barnens dekorationer. När allt det här finns i huset då är det jul.
