VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Förlossningen del 2

22.15 lades jag i en säng och kopplades upp i ctg och jag fick lustgas. Började på lägsta dos och kände inte ett skit. Var bara rädd för att bli illamående och spy. Hjärtljuden på bebis var nu lite låga och det bestämdes att man skulle ta vattnet. Det visade sig vara fullt av avföring. Nu kallades läkare in och de kom fram till att de skulle kolla bebis värden.
 
Läkaren gick iväg och kom tillbaka. Nu var klockan runt 22.45. Det sattes elektrod på bebis huvud och de tog prover, men allt visade sig vara bra. Kan meddela att detta kändes som en enda lång värk. Det gjorde så in i (/%/&%(/%& =   (&&/¤&&()/ ont. Här glömdes jag bort lite och jag skrek att de måste öka lustgasen, men inget hände. När testerna var klara fick jag mer lustgas och jag fick vila i 1 minut. Världens bästa minut!!

Läkaren tittade på mig och sa att hon skulle vara tillbaka om 20 minuter. Nu var klockan 23.00. Jag skrattade henne rakt i ansiktet och sa att det inte skulle gå. Jag skulle föda och det NU. Hon lugnade mig och sa att jag bara var öppen 7 cm och att det skulle ta ett tag till. Hon gick ut ur rummet och nu jäklar. Jag var tvungen att krysta. Min ena bm sa att det var alldeles för tidigt, men va fan. Jag måste ju! Jag kunde inte hålla emot. Jag låg nu på sidan, men hela min kropp vred sig och automatiskt la jag mig på rygg och började krysta.

Nu gick bebis hjärtljud ner och läkaren ringdes tillbaka. De kollade och såg att jag helt plötsligt var fullt öppen. Hur gick detta till? De fick föra undan den sista delen av livmodertappen och nu upptäcktes det att hennes ansikte låg uppåt. Inte bra. Nu kom en massa människor in i rummet och det beslutades för sugklocka. Än en gång var allt fokus på bebis och jag höll på att dö. Jag fick ingen respons och började få panik. Jag drog ut sladdarna till lustgasen och Jon fick agera. Utan honom hade jag inte fått någon. Nu höll jag även på att slå till läkaren och jag knep i barnmorskans ben. Stackare. In med sugklocka och jag krystade. Jag krystade utan värkar och de frågade varandra om jag hade värk. Ingen visste. Jag var tydligen ganska stark.

De fick tag om huvudet och på den kommande krystvärken kom hon ut. Lilla Wilda. Hon var helt likvit/grå och andades inte. Hon lades på min mage medans de masserade och klippte navelsträng. Sen tog de iväg henne för mer massage. 30 sekunder senare hörde jag det vackraste ljudet i denna värld. Jag hörde henne. Min lilla tös. Vid detta tillfälle visste ingen vilket kön och jag fick fråga den efterlängtade frågan. Vad blev det?

23.11, 4 timmar från första första värken, föddes vår lilla dotter, Wilda Nikita Tilling. 51 cm lång och 3292 gram. Världens finaste lilla tös. Vi mådde alla bra efter omständigheterna. Jon var lite lätt chockad, men behöll sitt lugn. Han var en ängel igenom hela förlossningen och jag är så stolt över honom. Han är bäst.

Detta är det absolut värsta jag någonsin varit med om, men även det bästa. Smärtan trodde jag aldrig att jag skulle glömma, men nu minns jag bara att det gjorde jävligt ont. Jag tänker lätt göra om det igen, men inte denna vecka om an säger som så.

Jon: Tack för att du gett mig den finaste gåvan i världen

Wilda: Så älskad från första stund


några minuter gammal

lyckligast

stoltaste pappan

what to say

hur mycket?

stora flickan

underbar

lite smått mörbultad, men söt ändå

Kommentera (18)

Förlossningen

Så var det dags för den stora berättelsen. Jag hade först tänkt vänta tills jag fått fl-journalen, men den får jag först om 8 veckor. Tiderna stämmer därför inte exakt.

100104

Dagen började med lite molande i magen. Värkarna kvällen innan kände jag inte av. Jag var hos min bm för en kontroll och allt såg bra ut. Värkarna hade gjort nytta och bebis huvud låg väldigt långt ner. Nu ville jag bara att det skulle sätta igång. Gick lite i affärer, men min kropp sa ifrån så det blev till att åka hem igen.

Väl hemma drog jag fram dammsugare och mopp. Har aldrig städat så effektivt, men kände inte ens av en sammandragning. Nu var jag säker på att det inte skulle bli bebis den dagen heller.

Jon jobbade över och kom hem vid 6.15. Vi hade paket att hämta och lite saker att handla så vi hoppade in i bilen och körde iväg. Paketet hämtades och vi körde till affären. På parkeringen kände jag äntligen av en rejäl förvärk. Den gjorde nästan lite ont. Klockan var nu 19.00. Traskade in i affären och fick värkar med jämna mellanrum. Var det dags??

Hemma igen blev det soffläge. Värkarna tilltog och kändes mer för varje gång. Satte igång värktimern på datorn och såg att de kom med 4-5 minuters mellanrum. Jon var ashungrig och behövde mat. Jag höll mig lugn och sa att han kunde ta det easy och laga sin mat. Det hade ju bara precis börjat. Jag messade med min kompis som tyckte att jag skulle höra med förlossningen. Nu var klockan 19.30.

De sa det jag visste de skulle säga. Ta en dusch och avvakta. Kort därefter fick jag frossa och 19.40 kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Nu tyckte min kompis att vi skulle åka in och jag lydde hennes råd. Jon slängde sin mat, fortfarande ashungrig stackarn, och började få panik. Han packade ihop allt och jag ringde förlossningen och sa att vi var på väg.

20.10 var vi framme vid entrén. Jon parkerade bilen och jag började så långsam ta mig till fl. Jävligt lång väg att gå kan jag meddela. Fick 3 värkar på vägen. Där gick jag i en lång korridor helt ensam med en stor väska släpandes efter mig. Har aldrig kännt mig så lost.

20.20 kopplades jag upp i ctg och jag var livrädd att värkarna skulle avta, men icke. De blev starkare och starkare och 21.10 kom den första "riktiga" värken. Fy fan!!! Var det så här det skulle kännas? Barnmorskan kom in och kopplade ifrån mig 21.20 och kollade hur mycket jag var öppen. Nu höll vi tummarna jävligt hårt. 5 cm. YES! Vi skulle få ett rum.


fortfarande kaxig

ctg

Vi kom in på rummet och lämnade av våra saker. Kort därefter kom barnmorskan och sa att jag skulle få ta ett bad. Klockan var nu 21.30. Nu gjorde det olidligt ont och när jag stod upp blev det värre. Dock tyckte jag inte att badet gjorde någon nytta. Min ena barnmorska var gudomlig och hjälpte mig igenom värkarna. Jon gjorde oxå ett superjobb som påminde mig om att andas och slappna av. Jag stod dock inte ut och kände att jag behövde någon sorts smärtlindring. Tanken var att jag skulle ligga i badet 1 timma, men efter 30 minuter tog de upp mig. Kändes lite som att bm tyckte jag var lite mesig, men det visade sig senare att det var tur att jag togs upp ur badet.

Fortsättning följer

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna