Tiden efter förlossningen

Än en gång varnar jag känsliga läsare… Detta är något många inte pratar om och jag tycker det är så fel. Det är otroligt vanligt och många kvinnor skäms över detta

Ni som har följt med här på bloggen vet vilket helvete jag hade efter förlossningen med Wilda. Jag vill inte ens tänka på det. Så för Er som har missat kan Ni läsa om det HÄR.

Denna gång har det som sagt varit helt annorlunda. Min kropp har återhämtat sig otroligt fort. Jag tror, eller vill i alla fall tro, att det har med min träning att göra. Dels för att jag kunde träna så långt in i graviditeten och dels för att jag fått hjälp med träningen nu efteråt. Sen hade jag dessutom en näst intill komplikationsfri förlossning med Dixie. Jag stod på benen bara en kort stund efter och knatade på i korridorerna dagen efter som ingenting hade hänt.

Det ENDA problemet jag haft har varit den tunga känslan i underlivet. Det har känts som jag haft en tampong som håller på att glida ut. Alla känner nog igen den känslan. Det är alltså den främre slidväggen som har blivit slapp och när jag är trött i underlivet buktar den ut. Samma känsla som sist alltså. Skillnaden denna gång är att det redan har ”dragit ihop sig”. Senaste veckan har jag inte känt av det alls (lite igår då jag var otroligt trött i kroppen) och jag vet precis varför.

Det är all coreträning jag kört. Den och alla knipövningar har gett resultat. Frågar du barnmorskan eller läser i tidningar tjatas det om dessa knipövningar. Ja, de är bra, men för mig hade det aldrig räckt med enbart detta. Jag behövde alltså träna hela bäckenet. Det började jag med direkt. Under varje promenad har jag letat upp magstödet och kämpat på med att hålla det promenaden ut. Det var svårt i början, men blev lättare och lättare. Nu finns det där hela tiden. Mitt steg är helt annorlunda och jag går på raskare. Skjuter liksom iväg steget mer. Svårt att förklara, men om Ni testar på Er nästa runda ska Ni se att Ni fattar vad jag snackar om.

Sen är det ju all magträning i gymmet som gjort sitt. Många, många plankor och övningar där bålen och bäcken stärks. Inga hopp eller tunga lyft. För mer inspiration om passen tycker jag att Ni ska kika in HÄR där jag skrivit ner alla pass och övningar.

Igår testade jag på att jogga lite lätt för första sedan förlossningen. Lovisa, som hjälper mig med allt det här, har full koll och har gett mig stränga order om att jag absolut inte fått springa förrän nu. Nu var det för att testa om jag läckte eller om tyngden neråt blev för mycket. Jag blev otroligt lättad när jag inte kände av något av det. Inte ens när jag tränat ett hårt pass och sprang 30 sekunder på 12 km/h. Wihoo! Att läcka är annars väldigt vanligt efter en förlossning. Under och mellan mina graviditeter har jag haft väldiga problem med detta. Varje gång jag nös, hostade eller skrattade för mycket var jag körd. Gissa hur kul det var? Ibland när det hände grät jag floder och kände mig så äcklig. Vad var det för fel på mig?

Många tränar för att bli smala. Jag tränar för att må bra. Min träning har gett mig ett bättre liv, en bättre kropp, en gladare Sara. Jag vill än en gång tacka Lovisa som hjälpt mig med detta. Hon har gett mig så mycket. Kunskap, glädje och framför allt ett stort stöd. Jag kan varmt rekommendera att anlita en PT som är utbildad inom gravid- och mammaträning för att komma igång efter förlossningen. Det är värt varenda krona.

Nu ska jag och denna friska kropp göra oss redo för ett pass på gymmet. Visst hänger Ni med??

Förlossningen del 3

HÄR kan Ni läsa om del 1 och 2

Det fanns inte mycket hon kunde göra åt saken och gick därifrån. Nu har jag lite dålig tidsuppfattning då jag inte pallade hålla koll på tiden, men ganska kort därefter kom både Anette och Ullrika tillbaka för en undersökning. Jag var nu öppen 8 cm. Dock började hjärtljuden gå ner och en elektrod sattes på Minibebis huvud. Det var inte helt bra. Anette ställde sig vid min sida och började förklara. Sara, din lilla bebis börjar bli stressad och vill ut. Detta betyder att jag kommer vara lite elak. Samtidigt som du får värk kommer jag försöka dra undan den sista biten av tappen. Det KOMMER göra ont, men du ska se att det snart är över.

Med de orden sagda bad jag dem att öka lustgasen. Det var däremot ingen hit. Jag mådde bara illa och de fick sänka den igen. Bättre med ett litet rus än inget rus alls. Nu tog dem även vattnet (vilket var lite mekoniumfärgat=bajs). Det fasade jag för då jag vet hur starka värkarna blev när de gjorde det med Wilda i magen. Vi skrattade lite åt det och vi räknade till 3. Trots att jag nu hade riktigt ont skämtade vi mellan värkarna. Det var min räddning för att inte bli nervös och för att inte spänna mig. Jag hörde ju hennes hjärtljud och märkte att det inte stod helt rätt till.

Några värkar och mycket pillande och jag höll på att dö. Jag ville bara att hon skulle ta bort fingrarna. Det var ju det som gjorde mest ont. Hade allt bara fått ha sin lilla gång hade det varit hälften så smärtsamt. Dessutom tyckte jag inte om att ligga ner. Jag kunde liksom inte hantera värkarna på samma sätt, men jag hade så klart inget val och det visste jag mycket väl om. Det var exakt detta som hände med Wilda, men denna gång fick jag ingen panik. Det skulle bara göra saken sämre. Jag började så smått gå in i mig själv och tog tag i smärtan och ledde den ut (flummigt va?). Varje gång en värk var över sa min underbara man Denna värk kommer aldrig tillbaka och nu är vi ett steg närmre vår dotter. De orden betydde otroligt mycket. Jag såg även framför mig hur hon trängde längre och längre ner för varje värk. Allt sitter i huvudet vet Ni.

Plötsligt kände jag att bm och us blev lite stressade och jag hörde att hjärtljuden gick ner ännu mer. Det sattes kanyl i min hand och jag visste mycket väl vad som var på väg att hända. Akut kejsarsnitt. Det var det absolut sista jag ville, men allt för Minibebis så klart. Än en gång började Anette förklara och nu var det allvar. Bebisen vill ut och det NU. Trots att jag bara var öppen 8-9 cm skulle jag krysta. Inga krystvärkar hade jag heller. Hon berättade hur jag skulle göra och hur jag skulle fokusera. Inga problem. Detta har jag gjort förut, minns jag att jag tänkte. Jag förberedda dem dock på att jag var tvungen att bajsa först. Det är fan nackdelen med att vara vid medvetandet i slutskedet. Sist hade jag noll koll, men nu KÄNDE jag att jag var tvungen att göra det först innan jag kunde fokusera på det andra. Så, först nr 2 och sen bebis.

De torkade undan och jag tog tag i knäna. Jag krystade först lite försiktigt, men kände direkt att jag gjorde fel. Jag krystade liksom rakt fram (svårt att förklara det där), men vände om och krystade neråt i stället. Samtidigt drog Anette undan den sista biten av tappen och ja.. Ja kände allt det här. Jag kände hur den gled undan och huvudet kom förbi. Sen var det dags för nästa öppning, men där gick det lättare. Plopp, sa det och huvudet var ute. Så även en hand. Jäkla unge kom ut som superman. Detta, mina kära vänner… Detta var det värsta med hela förlossningen. När huvudet var utanför och jag inte fick krysta. FY FAN vad det gjorde ont. Jag skrek att jag höll på att gå av på mitten och jag hann få lite panik. Sen ställde sig Ullrika vid min sida och pratade lugnt och sansat. Hon sa hela tiden att bebis snart är här, att hon mår bra, att vi bara måste ta det lite lugnt och ta det i bebis takt. Vid nästa värk var det dock dags och jäklar vad jag krystade. Nu brände det till igen och sen bara gled hon ur mig. De la henne direkt på mitt bröst och vilken känsla!

helt infettad

04.46 föddes vår älskade Dixie Leeloo. Hon började skrika direkt och ville äta från bröstet. Helst igår. Jon fick äntligen klippa navelsträngen och det skvätte blod lite överallt. Livets blod. Jag var dock livrädd att jag hade spruckit från hål till hål. Det kändes verkligen som det när hon kom ut. Jag tjatade om att de skulle kika efter då jag trodde jag skulle förblöda. Plötsligt kände jag hur det blev varmt och jag sa till att det nu pulserar blod där nere. De lyfte på lakanet och kunde konstatera att det var Dixie som sket ner mig. Trevligt! För att lugna ner mig torkade de av de nedre regionerna och sa att det såg fint ut. Nu skulle först moderkakan ut. Den kom ut utan problem och var hel och fin. Självklart ville ja se. Nu ammade Dixie på för fullt och Anette började kolla hur allt såg ut

Inte en skråma, Sara. Ingenting!

hungrig från första stund

Nu kanske Ni förstår varför jag var uppe på fötter 20 minuter efter förlossningen. Anledningen var faktiskt att jag höll på att pinka på mig. Ullrika tyckte jag skulle vänta lite, men nöden har ingen lag. Samtidigt passade jag på att hoppa in i duschen. Lika bra minsann. Jag vågade mig på att tvätta där nere och jag var inte ens svullen. Helt sjukt. Födde jag verkligen ut en 3 kilos klump precis? Nysketen, nypinkad, nyduschad och med en ny liten familjemedlem vid vår sida. Det kunde ju inte vara bättre

skål för det ljuva livet

i tryggt förvar

ge mig mer mat

När jag ska föda slår det så klart inte fel att det ska vara överbelastat på förlossningen. Det tog 1 timme innan vi fick de äckliga mackorna och ytterligare 30 minuter innan de vägde. Då hade Dixie redan tömt båda mina bröst så födelsevikten stämmer nog inte riktigt

inge kul det där

3360

ge mig kläder

49 cm kort

foton till bloggen så klart 30 minuter efter förlossningen

När vägning och mätning var klar undrade dem om vi ville åka hem. Say WHAT? Klockan var halv 6 på morgonen och jag ville bara krypa ner i en säng. Tyvärr var det fullt på bb så jag fick snällt stanna kvar i rum nr 13. Jon åkte hem och jag och den lilla slumrade in tätt intill varandra.

Klockan 8 blev vi väckta för ny kontroll av livmodern, för att ta ut kanyl och för att få lite frukost i magen. Min livmoder drog ihop sig fort, men eftervärkarna var inte att leka med. Det blev ju inte bättre då ungen ville amma varannan timme heller, men det var det värt.

Jag tänker avsluta denna underbara historian här. Tiden på bb och tiden efter förlossningen kommer senare. Hoppas Ni haft en trevlig lässtund. Jag hoppas även att jag lyckats förmedla vilken underbar upplevelse jag hade. Min första med Wilda var en ren skräckupplevelse och nu fick jag det jag alltid drömt om. En alldeles, alldeles underbar förlossning


Förlossningen del 2

Första delen kan Ni läsa HÄR

När jag satt i väntrummet avtog värkarna. Både jag och Jon blev livrädda att det bara var falskt alarm och att vi skulle bli hemskickade. Så här kunde vi inte ha det! Så Jon tvingade upp mig på fötterna. Jag hann inte mer än ställa mig upp så kom värkarna. Jon skämtade på och började putta upp mig efter varje värk. Jag tyckte så klart det var mindre kul, men idag skulle det bli bebis.

Efter cirka 20 minuter väntan fick vi äntligen ett rum. På med CTG och nu var det bara till att vänta. De första 10 minuterna fick jag EN svag värk. Nu kunde jag inte gå upp för att skynda på det hela, men en sit up eller två blev det (det ska vara mig till att träna inne på förlossningen) och det satte minsann fart på det hela. Värkarna kom och blev starkare, men än så länge klarade jag av dem fint med bara andningen.

Barnmorskan kom tillbaka efter 20 minuter och nu kom det stora avgörandet. Åka hem eller ej. Ner med brallorna och in med fingrarna. Helt utplånad tapp och öppen 4 cm. YES! Vi fick stanna. Jag och Jon gjorde high five

här körs det CTG

Så bort med magbandet, på med brallorna och in i förlossningsrummet. Jag gasade på rejält och gick om barnmorskan. Lika bra att skynda mellan värkarna. Hon tyckte inte jag var riktigt klok. När vi kom fram till rummet höll jag på att vända. Rum nr 13. Idioter! Det borda fan vara förbjudet, men som tur är är jag inte skrockfull och för den delen ville jag bara ha ett rum så Minibebis kunde komma ut.

Denna gång hoppade vi badet. Jag avskydde det sist och tänkte inte plåga mig mer än nödvändigt. I stället hoppade jag i sjukhusrocken och nättrosorna. Fan vad jag kände mig sexig! Barnmorskan som skulle förlösa mig gjorde entré och vilken kvinna. Jag fastnade för henne direkt. Anette heter hon för Er som undrar. Hon var så otroligt lugn och lyssnade på vad JAG ville och gav tips och råd. Vi gick igenom lustgasen direkt för att jag skulle få pli på den. Det hanns inte med förra gången. Vi startade på lägsta dosen på 50% och jag älskade det. Jag bestämde direkt att jag ville stå upp lutad mot sängen. Vi snackade om boll, men den behövde jag aldrig. Vid varje värk masserade Jon mig i ryggen vilket tog bort smärtan i magen. Klockan var nu runt 01.

my best friend

sista magbilderna

man kan posa trots fruktansvärd utstyrsel och trots att man ska föda barn

även Jon kan sin sak

Nu kom värkarna med 3-4 minuters mellanrum, men jag tyckte inte det gjorde speciellt ont. Jag FÅR faktiskt säga det då jag vet hur ont det gjorde förra gången. Detta var INGENTING. Vi pussades, skämtade, fotade och jag bloggade mellan värkarna. Vid 02 kom barnmorskan tillbaka och sa att hon nu skulle bli borta ett tag då hon hade en bebis att förlösa. Det visade sig senare vara min fd klasskompis, Christofer Grifo. Jag hade fortfarande inte speciellt ont och höll mig till 50% på lustgasen

02.30 började det dock tillta och jag kände för starkare droger. 55% ökade vi lustgasen till. Den tog bort det mesta, men det började bli jobbigt. Jag var trött i benen och kände att jag ville lägga mig ner. Jag hoppade upp i sängen och bad om att bli undersökt. Jag var tvungen att veta om något hände. 6-7 cm. Gött att höra. Nu visste jag i alla fall att det gick framåt. 02,48 drog jag fram mobilen för att uppdatera bloggen. Jon tyckte jag var helt kocko bäng bäng, men you know me

hög som ett höghus

här börjar det göra lite ondare

Runt 03 kom undersköterskan Ullrika in för att kolla läget. Jag trodde att jag så smått började känna av krystvärkarna, men det var bara kroppen som började göra motstånd mot de vanliga värkarna

fortsättning följer


Förlossningen

Det är alltid lika svårt att börja en berättelse, men jag ska göra mitt bästa.

Fredagen den 2 september vaknade jag som sagt på morgonen halv 5 av värkar som höll i sig till 6. De var inte speciellt starka, men jag kände att det var mer än sammandragningar. Vid 9 gick jag och Wildingen på promenad för att försöka få igång det. Det lyckades lite och när jag la mig för att vila kändes det igen. Jag blev taggad och ville bunkra upp med mat om det nu skulle ta fart på riktigt, men i samma veva som jag åt lugnade allt ner sig.

Eftermiddagen kom och vi gick åter på promenad. Några få sammandragningar på 45 minuter och jag minns att jag tänkte att det var kört idag, men lite innan middag började jag må illa och ingen mat fick jag ner. När jag satt vid bordet runt 18 fick jag en riktigt stark en och jag blev påmind om hur det SKA kännas när det är på G. En timme senare kom en till och vid 20 kan jag nog säga att det började så smått. Värkarna kom mer regelbundet och var så täta som 8 minuter emellan, men när klockan närmade sig 22 avtog dem i styrka och det blev längre emellan dem. 22,45 skrev jag ett inlägg där jag gett upp om Minibebis.

Jag gick och la mig bredvid Jon och vi låg och spekulerade om det skulle hända mer eller om hon skulle vänta till morgondagen. Vi var båda överens om att det skulle dröja minst ett halvt dygn, men så PANG! En riktigt rejäl en som höll i sig i en minut. Andningen fick jag ta till för att kunna slappna av och jag minns att jag tog tag om lakanet. Jag blev riktigt chockad och fattade inte var den kom ifrån. Jag böjde mig över mobilen för att kolla klockan och när jag såg vad den visade förstod jag att det var dags.

23,11. Klockslaget då Wilda föddes. Töntigt kanske, men jag sa till Jon att nu ska det bli Minibebis och visst hade jag rätt. Jon försvann på toaletten och under tiden han var borta fick jag 2 starka till och när han kom tillbaka bestämde vi oss för att ringa förlossningen, (Wildas) farmor och taxi. På fl undrade dem om vi VERKLIGEN var säkra på att vi ville komma in. Värkarna var ju så oregelbundna och hade precis startat. Men under tiden jag pratade i telefonen kom en värk som fick mig att lägga mig på knä samt att jag fick frossa (detsamma hände med Wilda) och då sa de att vi var välkomna.

Farmor var här på 5 minuter och taxin likaså. 23,49 postar jag inlägget att vi drar (klockslaget under inlägget, 23,30, stämmer inte) och vi säger hej då och hoppar in i taxin. Chauffören blev lite nervös och gasade på ganska rejält. Dessutom gick bommarna ner över järnvägen vilket gjorde honom typ skitignödig. Stackarn. I taxin fick jag några få mesvärkar. Dock en rejäl på uppfarten mot Fl. DEN vägen behöver dem fan göra vid. Eller så är det det som är meningen för oss höggravida som vill föda. Guppiga vägar är tydligen bra mot värkar och JA… Det stämmer.

00.10 fick vi sätta oss ner i väntrummet då det var fullt i undersökningsrummen. Detta bådade inte gott…

jon tvingade upp mig på fötterna och varje gång fick jag en värk

fortsättning följer

annonser