Träning och hjärnspöken

Jag har haft en helt underbar dag. Det bestämde jag mig nämligen för i morse. Jag hade ont i min axel efter mitt ultraljud igår. Sjukgymnasten förde min arm fram och tillbaka och tog den till positioner där det gjorde ont och det kändes direkt när jag vaknade. Kan meddela att jag har en inflammation. Exakt vad jag ska göra med den vet jag först i morgon efter ännu ett besök på Fysio Arena.

Åter till dagen. Förmiddagen bestod av klasser i boxen och en pt-kund. Därefter lite planering med chefen och sen en massage. När klockan var 15 fick jag äntligen träna. Jag blev positivt överraskad då jag lyckades köra 3×3 på 65 kg i front squat.
Sen lastade jag av vikterna. Pistols, boxjumps, boxsquats, telemarkers. Allt sådan som jag verkligen inte tycker är roligt. JAG VILL JU BARA LYFTA! Men… Jag tränar. Och jag tycker att DET är kul så då får jag nöja mig med det. För nu. Wodade gjorde jag tom. Med en 10 kg viktväst. Jobbigt. Svettigt. Och helt jävla underbart!

20140722-202514-73514909.jpg

helt normalt med stjärnor i ögonen

Hem. Äta. Duscha. Jobba lite vid datorn. Coacha mammor i stekande värme. Äta och sen till affären. Fatta att det fortfarande är en kamp vissa dagar. Att gå igenom den jävla affären med allt som ligger där och lockar. Triggar. Idag fick jag sätta på skygglapparna och handla snabbt. Titta på handlelistan. Ta det jag skulle ha och BARA det. Ner med grejerna i påsen och hem. Fort! Jag klarade det. Jag har ju en helt underbar dag. Jag hade ju bestämt mig.

Om ni bara visste hur trött jag är på denna skit. Ska det någonsin sluta? Jaga mig? Påminna mig? Fuck you!!

Knak rakt upp i hjärnan

Idag knäcktes jag rejält. Satan va det knakade!

Jag gick till Jenny på Ryggakuten för att äntligen få rätt på min kropp. Jag har ett tag känt och sett att jag är helt sned i mitt bäcken. Jag blir det emellanåt och det är dags att komma på varför.

Jag har inte ett ben som är längre än det andra utan det sitter i mitt bäcken. Efter massa knak och en del tester kom vi fram till lite olika saker.

1) Jag har en nackskada. En rejäl sådan. Det visste jag iofs redan efter jag röntgade mig i våras. Jag har en sk kufos i nacken. Ryggraden som ska vara böjd är helt utplanad. Misstänker att det är sparken jag fick i huvudet av en häst när jag var 15. Plus alla gånger jag landat fel när jag trillat av. Hästaskrälle!
Min C1:a var tydligen helt på sniskan. Det är där ryggraden börjar. Och är det kasst i starten kan det gå fel på många ställen nedanför.

2) Jag är svag i min högra höft. Detta påverkar mycket mer än jag först trott. Dags att ta tag i det på riktigt. Det är nog främst detta som gör att mitt bäcken roterar. Häftigt ändå när man börjar förstå.

3) Dålig styrka i mitt skulderblad. Inklämning i axeln. Vi stannar här. På måndag vet jag mer

20140715-225147-82307291.jpg

Jag orkar inte ha det så här längre. Jag är för gammal. Jenny tycker det är otroligt att jag kan träna som jag gör med tanke på min kropp.

Jag skiter i alla vikter. Jag skiter i om någon tycker att jag är svag. Eller stark (inte riktigt, men vi kan väl låtsas). Jag vill må bra. Jag ska hålla i många år. Jag ska inte elitsatsa. Så varför ha så bråttom???

Idag körde jag knäböj fram. Lagom tungt, men med fin teknik. Jobbade med båda benen. Gick rakt upp och rakt ner. Stabilt. Ingen kompensation. Kändes bra.

Testade även sumo mark för första gången. Cool övning. Här gick jag dock lite tungt. För tungt. Formen var ok, men det blev vingligt på 110 och över. Ny favorit. Nu när jag inte kan träna något som involverar axeln i vissa vinklar blir det ”en del” ben. Kan meddela att mina jeans numera kommer upp till knäna. Äntligen börjar träningen ge resultat

Efter 2 veckors förkylning…

… Är det trögstartat, men jag ger inte upp. Sakta, men säkert tar jag mig tillbaka till vikterna jag låg på innan jag blev sjuk. Tänk att kroppen hinner slappna av så mycket på då kort tid. Benen känns helt ok, men ryggen. Den hänger inte riktigt med. Det är där jag blir trött först. Just därför lägger jag lite extra krut på att stärka upp den

20140714-133501-48901393.jpg

Jag vill få tillbaka lite flås dessutom. Det behöver inte vara så mycket, men jag vill inte dö av att göra 20 wallballs. Så idag avslutade jag mitt pass som bestod av frivändningscomplex och frivändningsmarklyft med just bollen.
15 wallballs på minuten i 5 minuter. Såg att min kompis körde 20, men där är jag först nästa vecka.

Därefter tabata double unders. Fick ihop 199 st. Tyvärr var det inte flåset som stoppade mig utan att jag pinkade på mig. Hur svårt kan det vara?
Trots alla knipövningar och mammamage känns det inte som det blir bättre. Jag tänker faktiskt kolla upp operation. Jag vill inte ha det så här!

Jag mådde ju inte så bra

När klockan var 12.15 och jag hade jobbat sen 6.30 där jag bl.a. coachat 3 klasser och städat hela boxen var jag inte så kaxig. Jag mådde illa och kände mig skakig i kroppen. Sliten. Egentligen ville jag bara åka hem, men jag skulle ju äntligen få träna med Madde Madelito och det tackar man liksom i te nej till.

När klockan slog 12.30 och sista klassen lämnade salen sa jag till mig själv att skärpa till mig. Är jag sjuk på riktigt? Mår jag dåligt? Svar NEJ! Fine.. På med lyftarskorna och plocka upp en stång dårå!

Sagt och gjort.. Först back squat. 4×4. Tanken var att köra riktigt tungt med bälte, men jag tog ist chansen och övade på fina reps. Sista setet körde jag på 75. Easy..

Sen cleancomplex. 1 power clean+1 hang squat clean. EMOM 10 min. Upp till 60 kg. Testade på 65 i 8:e minuten och fick upp power clean, men failade hang squat clean. Dock jävligt nära. Tänkte testa igen, men blev sugen på att testa pb när den på 65 kändes relativt lätt. Och se på f-n. 67,5 kom upp

20140623-144717-53237211.jpg

Testade även 70, men fick inte upp armbågarna. Lite sur att jag inte försökte igen nu när jag ser filmen, men den som väntar på något gott…

Jag grät

Jag gråter väldigt sällan. Oftast gör jag det när jag är trött. Eller hungrig. Idag var kanske en kombination av båda, men jag behövde helt enkelt släppa på trycket.

Jag mår väldigt bra för tillfället. Mycket som klaffar helt enkelt. Jobb, träning, familj, kost, sömn. Ja, det är så mitt liv ser ut just nu och jag prioriterar så gott jag kan. Jag önskar jag kunde klona mig ibland, men det har visst ingen lyckats komma på hur man gör.

Varför gråter jag dårå?

20140608-180133-64893176.jpg

Jag började jämför mig. Inte med mig själv utan med alla andra. Och jag snackar så klart om träning. Trots att jag har ökat vikter på stången och tar vikter jag aldrig trodde jag skulle kunna ta när jag började styrketräna för bara några år sedan känner jag mig så fruktansvärt svag. Jag försöker att tänka på alla mina framsteg. Vissa större. Vissa mindre och oftast tycker jag att jag är grym. Att jag får ihop allt.

Eget företag, 2 barn, en man som jobbar otroligt dumma tider, pussel med barnvakt,m.m. Jag vet att jag inte är originell och jag säger inte att jag har det tuffare än någon annan. Jag försöker bara mig själv cred för att jag faktiskt orkar.

Det är så lätt att titta på tjejen bredvid som tar dubbelt så mycket på stången, men vad vet jag om henne? Hon har kanske (antagligen) lagt ner sjukt många timmar med den där stången. Hon har kanske tränat sen barnsben. Hon har kanske grymma coacher som finns där för henne dagligen. Hon är kanske bara helt enkelt grym!

Varför det är så viktigt för mig att vara stark? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag tycker det är så kul att träna och faktiskt vill se resultat? Kanske för att jag tycker det är coolt?

När jag hade suttit där ett tag och tyckt att jag är sämst i världen tog jag mig själv i kragen och ryckte upp mig. Vem behöver jag bevisa för att jag kan ta vissa vikter? Helt ärligt vet jag att de flesta fullständigt skiter i vad jag har på stången.

Sen blir jag arg på mig själv. Är man stark bara för att man kan lyfta tungt? Att jag kan göra strikta muscle ups och 14-16 strikta pull ups i rad. Är inte det att vara stark?

Skärp dig!

annonser