När jag var runt 20 drog min mamma med mig ut på mina första powerwalks. Sen den dagen har jag gått och gått och gått.. Om ni bara visste hur många mil mina ben traskat.
Det har varit min träning för att hålla mig i form. Sen var det ett beroende också. Min sjukdom har i många år tvingat mig. Det var inte ofta jag njöt. Herre Gud. Jag hade så bråttom att jag inte ens hann reflektera över den vackra naturen. Över fågelkvitter. Över soluppgång och solnedgång. Så mycket jag missat, men det vill jag inte tänka på nu!
När jag började med crossfit 2012 fick jag min kick från annat håll. Jag behövde inte längre gå mina påtvingade promenader. Jag fick den träning jag behövde. Styrka och kondition i ett. Perfekt. Jag slapp.
Men nu.. Nu vill jag inte slippa. Jag VILL gå. Göra mig av med energi samtidigt som jag tankar den. Och det gör jag bäst i naturen med mina barn och fint sällskap
Jag kan väl erkänna att jag precis innan inte är allt för sugen, men har man bestämt med någon att man ska ut och gå så gör man det. Och det är ju så härligt efteråt. Det är skitbra att ha en träningskompis. Har du ingen tycker jag att du ska ragga upp någon.
Och min axel..? Tackar som frågar. Min sjukgymnast på Fysio Arena stretchade, masserade och tejpade och just nu känns det super. Jag kan röra den ordentligt utan att det gör ont. Weii!!! Och på måndag blir det ultraljud. Spännande värre.
Kommentera