VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

När bulimin gör sig påmind

Jag kallar mig frisk. Ja, det gör jag, men det betyder inte att jag får lite att kämpa med emellanåt. Ibland dyker spökena på mig. Röster pratar. Säger att jag måste äta och sen kräkas. Ångest. Lätta på trycket.

Jag har ingen aning om varför, men de senaste två kvällarna har jag fått kämpa satan. Det tar mycket energi. Att hela tiden slå bort tankarna. De har krokar vet ni. De gör allt i sin makt för att klamra sig fast. För de vet, precis som jag, att när de väl satt sig finns i gen återvändo

20140122-181959.jpg

Jag känner dock mig otroligt stark nu och vet precis hur jag ska göra för att inte trilla dit. Det första är att berätta för Jon och sen ringer jag antingen mamma eller skriver till en nyfunnen vän på Facebook. Det hjälper inte att säga att det bara är tramsigt. Att jag nu är 33 år och borde veta bättre. Det finns inga ord i världen som någon annan säger som får mig att tänka annorlunda. ALLT hänger på mig och mitt sätt att hantera skiten

20140122-182348.jpg

Ni som inte lider eller har lidit av en ätstörning kan inte förstå. Ni kan inte sätta Er in i hur det känns. När tankarna tar över din kropp. När de får dig att kliva över lik, ljuga dina nära och kära rakt upp i ansiktet, gräva i soporna. Ni kan ALDRIG förstå.

Jag vet att vissa inte tycker att jag ska prata om detta. Jag arbetar med hälsa och borde vara hälsan själv. Jag skiter i det! Jag tror att jag kan hjälpa andra som är i den sitsen jag var i i 14 år.

Jag kommer nog alltid få kämpa mot mina spöken. Skillnad är att jag kan hantera dem nu, men jag får hjälp. Jag har en livscoach (som jag så fint kallar henne) som hjälper mig med de olika energierna. Det är tufft, jobbigt, känslosamt, men så värt det. Snart dags för ett nytt möte och jag längtar ❤️


Annons

Kommentarer


  1. Teez 22 januari, 2014 on 20:44 Svara

    Vad stark du är! Tack för att du berättar. Jag kallade mig också frisk men nu vet jag inte längre. Efter att varit ifrån det i 6 år (är 35 år) med endast några få ”snedsteg” har jag nu sedan i höstas trillat ner i skiten igen. Känner mig helt uppgiven. Precis som du skriver så behöver jag det för att lätta på trycket. Fungerar som ångestdämpande.

  2. Helena 22 januari, 2014 on 22:09 Svara

    Nej, jag kan inte förstå hur det känns – men jag hoppas verkligen att du fortsätter vara stark och kämpar emot! Och att du faktiskt är öppen med det kan nog stärka andra.

  3. Camilla 22 januari, 2014 on 22:43 Svara

    Kram till Dig!

  4. Lovis 22 januari, 2014 on 22:50 Svara

    Jag vet inte vem som inte vill att du ska skriva om det, men jag måste bara få säga att just nu, just idag, var jag så glad att du gjorde det. Jag är en av oss som kämpar. Jag har bara kallat mig frisk i något år och är lite yngre än dig, men den har redan förstört så mycket för mig, sjukdomen. Skammen. Jag hittade träningen och fann att min kropp kunde arbeta med mig för drygt ett år sedan och har mått så bra sedan dess. Älskar att läsa om dig och ditt liv för att jag känner att det finns så mycket av mig i raderna. Och du verkar vara så himla bra, så jag kanske är lite bra jag med.

    Och idag var en så himla jobbig dag. Idag är jag inte frisk och jag har känt det smyga sig på ett par veckor nu. Ett par veckor av överätande som kulminerat idag. Och jag känner mig så misslyckad. Så fruktansvärd. Jag är ju vuxen. Det är så himla larvigt. Jag har så mycket lycka i livet och ändå trycker ångesten inuti bröstet. Jag kan inte avgöra vad som drev fram det igen. Men det värsta är ensamheten som dansar med skammen när jag faller för trycket.

    Så gick jag in här, jag läste, och trycket lättade lite grann. Kanske larvigt det med. Men är jag inte ensam om det finns det lite utrymme för förlåtelse. Det är så mycket lättare att förlåta andra än sig själv. Så när jag läste om ditt, så lugnade sig mitt. Så ikväll kopplade du mitt monster. och det är jag tacksam för.

    • sara tilling 23 januari, 2014 on 12:09 Svara

      Åh, vännen! Det är ett rent helvete. Jag vet. Det värsta är ju när man inte fattar VARFÖR det dyker på en. Visst.. Har man slarvat med maten så kan man ju misstänka det, men när man mår bra för övrigt och det ändå händer.. Då blir man ledsen och då tror jag att man ger upp lite lättare.
      Jag tror att för varje gång man vinner över sjukdomen blir man starkare. Då vet man att man lyckats iaf en gång, men man blir trött. Det tar så otroligt mycket energi att behöva stå emot. Att kämpa.
      Var inte för hård mot dig själv. Ja, det är vi som bestämmer vad vi stoppar i oss, men jag vet oxå att när tankarna får sin kraft finns det inte en chans i helvetet att stå emot. Det gäller bara att inte låta det gå så långt. Redan när de smyger sig på så prata med någon. Då får tankarna inte lika stor plats i din hjärna. De blandas liksom ut. Flummigt va?? hahaha Sån e jag.
      Jag önskar dig ALL lycka och hoppas att du hittar kraft att stå emot.
      Kram

  5. Malin 23 januari, 2014 on 14:31 Svara

    <3 All kärlek och styrka till dig

  6. Therese 23 januari, 2014 on 15:15 Svara

    Hej Sara!

    Jag tycker att du är fantastiskt som berättar om det här och hur det känns för dig! Jag är övertygad om att det hjälper många och du är verkligen en förebild som vågar berätta så öppet om det.
    Mer sådant behövs!
    Kramar Therese

  7. Petra 23 januari, 2014 on 15:39 Svara

    Jag tycker det är bra att du skriver.
    Du kommer ut ur det vännen. Monstren försvinner om vi sätter på ljuset.
    Så prata om det och rök ut dom 😉
    Kram

  8. Anna-Ida 23 januari, 2014 on 16:49 Svara

    Du är inspirerande på många sätt. En förebild för många! Det är en styrka att visa sig svag! Fortsätt kämpa – Du vinner! <3

  9. Ida 24 januari, 2014 on 09:51 Svara

    För mig var klättringen räddningen som fick mig att inse att kroppen är en vän. Jag är över skiten, men vet hur det känns. Beteendet som man övervunnit men tankarna som måste vaktas på, orden som vägs på våg, situationerna man ryggar för, som att leva med ett helt annat filter än de runtomkring oss. Vi är fler än vad man tror. Som en skuggvarelse som smyger mellan oss alla.

  10. Lisa - tandsköterskestuderande tvåbarnsmamma 24 januari, 2014 on 23:00 Svara

    Du är så stark och fin Sara! En riktig inspirationskälla. Du lyfter fram dina starka sidor men du vågar bannemig visa de svaga också.

    Jag har aldrig haft bulimi men jag har haft ätstörningar.. och de gör sig också påminda emellanåt. Det är skitjobbigt att ibland bara sluta äta för att jag fått för mig något.

    Kämpa på! Jag tycker att du är grym :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna