Åh, lilla Dixie. Så stor du börjar bli.
Idag satt jag vid bordet och slipade händerna (you do what you have to do) och plötsligt ser jag Dixie komma släpandes på den lilla pallen vi har i badrummet. Hon ställer den i köket vid vasken och kliver upp. I sin hand har hon en liten skål. Hon kommer inte ens halvvägs mot sitt mål. Hon suckar djupt, kliver ner, lägger ifrån sig skålen och släpar iväg på pallen.
Hon kommer tillbaka och går fram till träpallen vi har under ett fönster i köket. Den väger en del. Hon börjar dra. Slita. Hon kämpar för sitt liv. Den rör sig inte en mm. Jag sitter spänt och väntar på hennes nästa drag. Då springer hon rakt förbi mig och fram till Wilda som sitter i soffan. Hon tar hennes hand och pekar mot köket med bedjande ögon samtidigt som hon säger nah.
Wilda frågar vad hon vill och följer med ut i köket. Nu sitter jag med tårar i ögonen. Väl ute i köket frågar Wilda igen och Dixie pekar. Wilda fattar. Hon tar pallen och ställer den vid vasken. Så Dixie. Nu kan du bada. Wilda lämnar köket och sätter sig i soffan. Inte en gång tittar något av barnen åt mitt håll
Dixie kliver upp och börjar leka med vattnet. Någon minut senare vänder hon sig åt mitt håll. Kollar på mig och avfärdar det största leendet jag sett på länge.
Älskade småskitar. Som jag älskar Er
Sött!
Jobbigt när de inte kan säga vad det är de vill. Men tur att stora syster förstod då. 😉