VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Här är det barnen som bestämmer

De senaste dagarna har jag släppt på väldigt mycket här hemma. Inte de fasta rutinerna. De är väldigt viktiga för mig/oss, men när det kommer till skitsaker så ger jag mig väldigt fort. Varför tjafsa bara för att? Vill Wilda rita på sin arm eller på lillasyster så gör det då. Det går ju att tvätta bort. Vill Dixie spilla ut en kopp med vatten så varsågod. Det är bara att torka upp. Och alla kuddar och filtar som slängs på golvet hej vilt. Låt dem ligga där och drälla. Jag städar när barnen har gått och lagt sig. Idag åt vi grädde till middag. Det ni!

Jo då.. Även lite ris och lax åkte ner.

Efter förskolan ville Wilda gunga högt. Jag förstod ganska snart när vi var på väg att hon inte skulle orka. Hon fick nämligen ett sammanbrott då det inte fanns något vatten i vattenpölen som hon ville hoppa i. Sen gick världen under då jag råkade lägga en pinne på fel plats i vagnen. När hon väl kom upp i gungan puttade jag henne fel. Jag stod inte rätt. Hon gungade inte tillräckligt högt. ALLT var fel. Jag frågade om hon ville sova. Wija fova nan (Wilda sova vagn för er som inte förstår wildaspråket). Ner med ungen och på 2 röda sov hon

25 minuter fick jag för mig själv. Jag satte mig på en bänk och bara satt. Ingen telefon. Ingen musik. Bara ljudet av livet som rullade på. Många tankar. Många tårar. Lycka över mina barn. Min man.

När middagen lagt sig i våra magar (jag åt bananpannkaka med hallon) gjorde vi glass. Kokosmjölk, frusna bär och banan. Gott som attan. Dixie har varit något tveksam till det kalla förut, men idag åt hon tom upp Wildingens rester

Jag vet att det klingar lite dystert här inne just nu. Det kommer det antagligen göra ett tag framöver. Jag ÄR ledsen och då syns det. Jag är inte rädd att visa känslor. Att gråta är fullt naturligt. Jag tror inte på att låtsas som om ingenting har hänt. Ja, livet går vidare, men kanske inte just nu. Vi tar en liten paus. Vi stannar upp. Tänker efter. Älskar. Älskar lite mer. Gör detsamma vet jag. Ta en paus. Du behöver den kanske mer än du tror


Kommentarer


  1. jenny 27 september, 2012 on 22:20 Svara

    Det är verkligen viktigt att tänka på ”varför säger jag nej..” bara för att?
    Jag är fortfarande i chock, tittar till barnen mest hela tiden och försäkrar mig om att de är där.

    • i min lilla lilla värld 4 oktober, 2012 on 08:02 Svara

      Jag gör detsamma

  2. LillaJag- 28 september, 2012 on 06:49 Svara

    Fint skrivet och det ska egentligen vara så hela tiden. Inte att vara ledsen men att vara lite i nuet och glädjas av det som finns, här och nu.

  3. Linnea 28 september, 2012 on 07:11 Svara

    Det gör absolut ingenting att det är ”dystert” härinne.
    Det är okej att inte vara stark, det är okej att våga gråta och känna.
    Jag tror inte på att kämpa emot massor av starka känslor, låt dem komma ut för annars läggs de på hög och växer sig större. De kommer komma ut någon gång ändå så varför inte välja att känna, det är inte farligt. Jag önskar fler människor var lika kloka som du och vågade känna, även om det är jobbigt.

    Tycker du verkar vara en sån bra mamma, det där att du låter det vara för att det inte är värt tjaffset tycker jag är helt rätt. Onödigt att bråka om onödigheter.

    Massor med kramar till dig, du är en förebild.

  4. Therese 28 september, 2012 on 11:45 Svara

    Bra inställning Sara! Det är så man får glada och nöjda barn som har roligt. Man ska inte tjafsa i onödan då blir allt så negativt för barnen. Låt barnen vara barn och röran kan man som sagt ta reda på sen, i lugn och ro 🙂 Kramis

    • i min lilla lilla värld 4 oktober, 2012 on 08:03 Svara

      Låt barnen vara barn. Bra

  5. Johanna 28 september, 2012 on 19:15 Svara

    Finfint och mycket tänkvärt inlägg. Uppskattar din mänsklighet i förhållande till många robotbloggar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna