Det är alltid lika svårt att börja en berättelse, men jag ska göra mitt bästa.
Fredagen den 2 september vaknade jag som sagt på morgonen halv 5 av värkar som höll i sig till 6. De var inte speciellt starka, men jag kände att det var mer än sammandragningar. Vid 9 gick jag och Wildingen på promenad för att försöka få igång det. Det lyckades lite och när jag la mig för att vila kändes det igen. Jag blev taggad och ville bunkra upp med mat om det nu skulle ta fart på riktigt, men i samma veva som jag åt lugnade allt ner sig.
Eftermiddagen kom och vi gick åter på promenad. Några få sammandragningar på 45 minuter och jag minns att jag tänkte att det var kört idag, men lite innan middag började jag må illa och ingen mat fick jag ner. När jag satt vid bordet runt 18 fick jag en riktigt stark en och jag blev påmind om hur det SKA kännas när det är på G. En timme senare kom en till och vid 20 kan jag nog säga att det började så smått. Värkarna kom mer regelbundet och var så täta som 8 minuter emellan, men när klockan närmade sig 22 avtog dem i styrka och det blev längre emellan dem. 22,45 skrev jag ett inlägg där jag gett upp om Minibebis.
Jag gick och la mig bredvid Jon och vi låg och spekulerade om det skulle hända mer eller om hon skulle vänta till morgondagen. Vi var båda överens om att det skulle dröja minst ett halvt dygn, men så PANG! En riktigt rejäl en som höll i sig i en minut. Andningen fick jag ta till för att kunna slappna av och jag minns att jag tog tag om lakanet. Jag blev riktigt chockad och fattade inte var den kom ifrån. Jag böjde mig över mobilen för att kolla klockan och när jag såg vad den visade förstod jag att det var dags.
23,11. Klockslaget då Wilda föddes. Töntigt kanske, men jag sa till Jon att nu ska det bli Minibebis och visst hade jag rätt. Jon försvann på toaletten och under tiden han var borta fick jag 2 starka till och när han kom tillbaka bestämde vi oss för att ringa förlossningen, (Wildas) farmor och taxi. På fl undrade dem om vi VERKLIGEN var säkra på att vi ville komma in. Värkarna var ju så oregelbundna och hade precis startat. Men under tiden jag pratade i telefonen kom en värk som fick mig att lägga mig på knä samt att jag fick frossa (detsamma hände med Wilda) och då sa de att vi var välkomna.
Farmor var här på 5 minuter och taxin likaså. 23,49 postar jag inlägget att vi drar (klockslaget under inlägget, 23,30, stämmer inte) och vi säger hej då och hoppar in i taxin. Chauffören blev lite nervös och gasade på ganska rejält. Dessutom gick bommarna ner över järnvägen vilket gjorde honom typ skitignödig. Stackarn. I taxin fick jag några få mesvärkar. Dock en rejäl på uppfarten mot Fl. DEN vägen behöver dem fan göra vid. Eller så är det det som är meningen för oss höggravida som vill föda. Guppiga vägar är tydligen bra mot värkar och JA… Det stämmer.
00.10 fick vi sätta oss ner i väntrummet då det var fullt i undersökningsrummen. Detta bådade inte gott…
jon tvingade upp mig på fötterna och varje gång fick jag en värk
fortsättning följer
Åh vad spännande att läsa! Jag ÄLSKAR förl. berättelser!
Kram!
Tack för bra morgonläsning. Älskar förlossningsberättelser och längtar till en spännande fortsättning nu!! 🙂
åååh, vad jag vill ha mer!
Vilken morgonläsning till kaffet! Fina historia!
Det va juh en spännande morgonläsning kul att den fortsätter snart då =) låter som allt gick väldans bra =) kram
ohh mer mer mer, förväntar mig nästa del när jag kommer tillbaks hem från gyn =D
Kram
ha ha visst är gupp bra att få igång värkar;)
Spänd på fortsättningen…
vilken sötnos Dixie är! Jag döpte en kanin som Leo fick till Dixie dagen innan du fick din, tyckte jag kände igen namnet när jag läste vad hon skulle heta;)
Åh, spännande! 😀 Ser fram emot fortsättningen!
Jag väntar med spänning på fortsättningen, jag älskar förlossningsberättelser 😀
ååh ser fram emot fortsättningen, så spännande!
Men åh så kan du ju inte göra!!!! Vilken cliffhanger! Men det måste ju verkligen ha gått fort när det väl satte igång. Är så stolt över dig hjärtat! KRAM!
Vad väl du verkar känna din kropp!
Så himla kul att läsa! 😀
kramar
Älskar att läsa sånt här 😀 <3
Åh vad kul att läsa!
Ser fram emot fortsättningen & tack för att du delar med dig!!
Kram
Spännande läsning!
Åh, va kul att läsa! Ser fram emot nästa del!
Måste nog ta tag i att skriva min med… Innan de bleknar för mycket…
jävlar ja… hände en hel del där!
så härligt att läsa förlossningsberättelser. Man känner varenda värk, nästan. 🙂
<3
Kul att läsa vännen! Ser fram emot att läsa andra delen.
Du är helt otrolig och stark, vilken kämpe!
Ser fram emot del 2! 🙂
åh spännande vill veta fortsättningen haha, måste bara säga att ni har valt otroligt söta namn till era barn! 🙂 Dixie och Wilda! 🙂 mycket fint
kram
NEJ! Du får inte sluta skirva sådär!! Haha, jag vill läsa mer mer mer! 🙂
Hoppas ni mår bra hela familjen!
Det är verkligen med skräckblandad förtjusning som Jag läser om och om igen haha
Härligt att höra din stämma darling! Kramar
Spännande att läsa. 🙂 Och stort grattis! 😀
Kram!
Spännande! Stackars taxidriver, hehe!
Vill höra mer!!!! 🙂 hihi kram
Åhhhh cliffhanger 😉
[…] Första delen kan Ni läsa HÄR […]
[…] om Freja Deer om Harry, del 1 och del 2 Sara om Wilda (del 1 och del 2) samt Dixie (del 1, del 2 och del 3) Jannice om Freja Dela på […]