VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vår lovestory final

Jon åkte till Kenya och jag tillbaka till Irland. Jag hade mitt liv där och trivdes alldeles utmärkt. Eftersom det var jag som hade fått hans hemadress, och inte vice versa, var det jag som fick skriva det första brevet. Inte det lättaste jag gjort. Jag tror jag väntade närmre 3 veckor innan jag skickade iväg det. Ville inte verka allt för på. Jon har berättat i efterhand att han gett upp om att få ett då det tog så lång tid.

Efter första brevet gick det snabbare. Nu hade vi även telefonkontakt. Jag började bli kär på riktigt och det började gå upp för mig att han var mannen i mitt liv. Han kände tydligen inte detsamma.

På julafton ringde jag för att önska honom en god jul. Jag hörde direkt att något var fel. Han hade inte heller hört av sig på ett tag. Han berättade att ett brev var på väg med en ordentlig förklaring. Jag tyckte såklart det var jävligt fegt av honom, men sa inget. Han ville ge mig en chans att smälta "allt" i lugn och ro och ringa upp när jag var redo.

2 dagar senare fick jag brevet. Det var första gången jag kännt äkta smärta. Det gjorde fysiskt ont i mitt hjärta. Jag grät tills det inte fanns några tårar kvar att gråta och sen lite till. Min syster gjorde allt för att trösta mig och hon var ett stort stöd. Jag höll på att ge upp, men som jag sagt förut. Jag är ENVIS. Jag bokade en ny biljett hem och sa till min chef att jag behövde semester. Han höll på att smälla av. Igen? Jag berättade att jag var tvungen att ta tillbaka mannen i mitt liv och bara skulle vara borta i 6 dagar. Ja, vad skulle han säga?

Jag åkte till Sverige i mitten av januari. Första dagen gick jag direkt till Jon och gav honom en kram. Han berättade att han gjort slut med "subban" (ja, så lät det i mitt huvve i alla fall), men att det just nu inte fanns något mellan oss. Dessa 6 dagar är de värsta jag någonsin varit med om och önskar inte ens min värsta fiende denna smärta. Jag varken åt eller sov någonting. Jag vandrade mest runt i kylan. Varje dag torterade jag mig själv genom att hälsa på honom. Vi kramades massor, men inget mer. Jag var ute en lördag och såg Jon och "subban" stå och prata. Jag bröt ihop totalt. Min kära vän Sophie fick släpa hem mig. Flera gånger ville jag hoppa i havet och avsluta mitt liv.

Den dagen jag skulle tillbaka till Irland berättade Jon att ett brev skulle komma om några dagar. Däri stod allt jag behövde veta. Självklart skulle det komma fram när han var i Thailand och inte skulle kunna nås. Än en gång fegis.

När brevet kom höll jag det i min hand i flera timmar. Jag var så rädd. Hjärtat slog utanför min kropp. Jag öppnade det till sist. I korthet stod det att om vi skulle ha en chans var jag tvungen att flytta hem till Sverige. Nemas problemas. Dagen efter sa jag till min chef att jag inte skulle komma tillbaka efter semestern (jag och min frisör skulle nämligen till Thailand i 3 veckor den 19 april, 2 dagar efter Jon kommet hem från sin semester). Jag drog samma historia igen. Mannen i mitt liv du vet.

Sagt och gjort. Jag sa adjö till mitt liv på Irland och åkte hem till Sverige. Jag hade inga pengar sparade, inget hem och inget jobb. Jag gav upp precis allt för kärleken.

Den 18 april 2004, dagen efter Jon kommit hem från semestern, sitter vi på buss nr 2 på väg från Väla till Helsingborg. Jag får ett mess från min kompis Lotta. Jag läser det högt. Nå, Sara. Hur går det? Har du en pojkvän eller inte? Jag tittade på Jon generat och frågande.

Ja, Sara det har du.

Från den dagen har det varit vi två. Då, nu och för alltid


Kommentarer


  1. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    fin blogg:)

  2. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    otroligt historia! ta hand om varandra och er kärlek, kram joanna

  3. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    jättefint! ibland är det kvinnan som får ge upp allt för mannen och ibland tvärtom. Det här var jättekul att läsa och jag började faktist själv på ett litet ”så träffades vi”-inlägg för några dar sen men får se om det blir nåt av det! 🙂 kramar

  4. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    vackert

  5. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    har läst hela historien från början…asså wow detta kalla jag Riktig lovestory, att du aldrig gav upp trots att han inte verkade intresserad och att du gav upp allt, ditt jobb och ditt liv för honom…hehhe ibland är det bara så skönt att följa sitt hjärta men det kunde ha blivit värre, fast jag tror nog att du kände ”detta är mitt livs kärlek” ni bara måste berätta detta för era barn 😀

  6. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    Jag måste bara säga att det var den finaste kärlekshistorian jag har läst. DET är riktig kärlek, du gjorde helt rätt. GUD vad roligt att ni ska få en liten bebis i ert förhållande nu också. Lycka till med allting! Detta var det underbaraste jag har hört! KRAM!

  7. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    vilken fin kärlekshistoria =) om man hade sådan tur som du =) Lycka till i framtiden =)

  8. Anonym 30 november, -0001 on 00:00 Svara

    det där var verkligen verkligen fint! det liknar min egen på ett sätt (du hittar den under kategorin (my world – – Alla hjärtans dag)

    jag är verkligen glas för eran skull! 🙂

  9. Lucia 19 november, 2009 on 21:10 Svara

    Men gud vilken underbara berättelse. Vi tårar i ögonen och är jätte glad att du fick din prins tillslut. Jag hade nästan en lika jobbig Lovestory men den skiljer lite eftersom vi båda ville ha varandra och gjorde allt i vår makt för att det skulle bli i verklighet. Efter ett par månaders kämpande fick vi tillslut varandra och nu har vi en underbara dotter som betyder allt för oss..=)

    Skönt för dig att gå på mammaledighet snart, ska bli så kul att pynta i massor =)

    Kram//Lucia

  10. terris 19 november, 2009 on 22:47 Svara

    är den historian sann? den var mycket fin isf! händer ju sällan att man får den man verkligen är kär i, men det är fan värt att gå igenom sådan smärta om man tillslut lyckas. det är bra att vara envis:)

  11. jenny 19 november, 2009 on 23:51 Svara

    åh wow vilken historia!
    jätte kul att läsa! själv så träffades sambon o jag på spraydate… men schhhh folk tycker tydligen att man inte ska berätta sånt högt?!
    haha
    nu ska jag sova, perfekt att jag hann läsa detta innan helgen för det var verkligen en cliffhanger!
    kramar

  12. Lisa 20 november, 2009 on 00:05 Svara

    men åh vad fint! blir ju helt tårögd! du måste verkligen ha vetat att det va mr right! skam den som ger sig 🙂

  13. caroline 20 november, 2009 on 07:10 Svara

    åhhhh herregud vilken jävla story, du borde skriva en bok haha!!!!!! och nu ska ni ha barn

  14. Hemlis 20 november, 2009 on 07:16 Svara

    Jo visst är det smart, men vet inte om jag skulle vilja vara känd för det som hon är känd för.. =S

    Ser att det bakas bebis =) grattis!
    Första?

  15. Spirulina på smällen 20 november, 2009 on 08:12 Svara

    Vilken fin bild på er två. Har du varit på föräldragrupp??

  16. Tesan 20 november, 2009 on 09:21 Svara

    Tack så mycket! Grejen är den att visst hade man kunnat gräva ner sig och deppa ihop totalt, men vad tjänar det till? Inget blir bättre av det. Så istället accepterar jag läget och försöker ha så positiv inställning som möjligt. Om det nu skulle vara problem med bebis då den kommer ut, då behövs kraften för att oroa sig då. Inte slösa bort det nu!

    Ha en underbar dag!

  17. maja 20 november, 2009 on 09:23 Svara

    Gosh vilken story 😉 Tur att du kämpa – imponerad!

    Ja den mössan + en likadan halsduk fyndade jag här i Oslo på Friis & CO ”lagersalg” som jag gick förbi en dag. 100 kr och det var mitt.

    Tyvärr inte sett ngt av det någon annanstans eller på någon annan!

  18. Lotta 20 november, 2009 on 09:46 Svara

    Naaaaaw

  19. Jenny på Gina kullagatan 20 november, 2009 on 12:07 Svara

    åhh vad fint =) kram

  20. Stina 20 november, 2009 on 12:44 Svara

    Vad fiiint! Att det kan vara så struligt ibland… Skönt att ni hittade rätt till slut!

  21. natasha 20 november, 2009 on 13:22 Svara

    herregud så fin historia ni har 🙂 riktigt romantiskt.

  22. jessica 20 november, 2009 on 20:43 Svara

    Nej gud vilken historia ni har! Värsta bedtimestory till bebben jö! Verkligen gullig!

  23. Jenny - Hugos mamma 8 oktober, 2010 on 07:08 Svara

    Jag blir alldeles tårögd, vilken berättelse!

  24. Erica 8 oktober, 2010 on 08:36 Svara

    Åh, vilken fin historia. Jag halkade in på din blogg för några veckor sedan, tycker att du skriver bra. Å eran dotter är jättevacker.

  25. Alexandra - mamma till Märta 21 september, 2011 on 15:51 Svara

    sitter här med tårar i ögonen.
    Verkligen känslan att Det här Är rätt.
    så rätt du hade!
    Ni är så fina båda två!
    Önskar verkligen att lära känna er på ”riktigt”!

    ps. älskar Tivoli. är det sant att de ska rivas?!

  26. Paulina 10 februari, 2012 on 08:09 Svara

    Åh vilken gåshud jag har! VILKEN berättelse!!! Så fina ni är!

Lämna ett svar till Erica Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna