Jag har läst en bok, en till. Nu var det iofs ett tag sedan som jag faktiskt läste den och recensionen har legat och väntat i ett par månader. Hade jag läst och skrivit om den idag hade det kanske sett helt annorlunda ut. Men det har jag inte gjort och nu är det som det är.
Hur som helst så finns en recension att läsa på dagensbok.com.
Ska man åka på semester snart, så kan man ta med sig den här boken. En semesterbok passar den utmärkt som. Annars kan man läsa den hemma, eller på bussen, eller på kafé, det gör man lite som man vill. Det är alltså ingen bok som man Måste läsa utan en som är ett helt okej tidsfördriv. Ja…
Det var väl det. Jag har blivit lite sjuk igen så vet inte riktigt vad jag håller på med.
Sommarboken alltså, av Emylia Hall. Läs den, eller inte.
Kommentera
Plöjde under ett par veckor igenom en liten hög med böcker, fast någon hög var det inte tal om eftersom jag läste böckerna via elib på surfplatta och i telefon.
En dag – David Nicholls: jag har varit så avigt inställd till den här boken att jag inte alls hoppade på tåget när den var största snackisen. Största anledning tror jag berodde på att jag inte är särskilt förtjust i Anne Hathaway och när trailern för filmen visades på tv tänkte jag bara: nej!. Och jag fattade inte (brydde mig väl inte direkt) riktigt att man gjorde nedslag hos karaktärerna på samma dag, utan fick för mig att de av en slump hörde av sig/träffades samma dag varje år och det lät ju skittöntigt. Men så fick jag se en spoiler på instagram och blev omvänd. Och så omvänd jag blev när jag började läsa. Boken var inte alls som jag tänkt mig och huvudpersonerna får mig att tänka på Hanna i tv-serien Girls. Fast ändå inte.
Bok två var Torka aldrig tårar utan handskar. 2 Sjukdomen – Jonas Gardell: ja, jag har ju sett tv-serien och det tillkommer väl egentligen inte så mycket mer i böckerna, förutom lite mer fakta, citat och lite namngivande. Jag minns egentligen inte böckerna utan det är serien jag minns, det är kanske lite synd, eller ett tecken på att serien följer böckerna ganska väl.
Sista boken då: I niqab på Stureplan – Josefin Ahlström: ehm, det här var inte så bra tyckte jag. Det var lite för många klyschor och för många språkliga fel som störde. Jag tyckte att titeln lät intressant men karaktärerna gjorde så korkade saker, man fick inte riktigt någon ”kontakt” med dem och jag önskade liksom inte att det skulle gå väl för någon, inte ens för deras dotter eller hund.
En ganska härlig blandning böcker ändå. En överraskning, ett säkert kort och lite lättläst skräp.
Kommentera
Nu har jag trillat över och läst klart en Bra! bok igen. Stål av Silvia Avallone. Det var när Supersnippan på facebook tipsade om boken som jag tog tag i saken och laddade ner den till mobilen. (Måste säga att jag älskar E-lib!)
Det är smutsigt och vackert och man får följa de 13-åriga bästisarna Anna och Francesca under den tuffa tiden mellan flicka och kvinna. Den är varm och svart på samma gång och det är just sådana kontraster som jag tycker så mycket om. Det är ett annat Italien än vad man är van vid som vi får ta del av. Så Läs den! Jag kommer nog läsa den igen någon gång.
Kommentera
Det mest har väl redan analyserats och sagts om denna bok och den är aktuell med en film som jag inte tänkt se, än mindre sugen nu efter jag läst boken som jag tyckte mycket om.
20 av 24 revben. Det är ett mycket gott betyg, kanske lite för bra men jag är nyvaken och har inte stigit upp än.
ojoj, jag orkar varken tänka eller skriva något vettigt så ni får nöja er med ovettigt. Jag har läst boken och det är för att inte glömma det som jag skriver det här över huvud taget.
Nu ska jag kliva upp och fånga ännu en dag och leva livet och klippa ihop en podcast och gå på namngivningsskoj.
Kommentera
Kristina Henkel och Marie Tomicics bok har idag ett par år på nacken men efter att ha läst denna krönika samt ett par incidenter under senaste veckan märks det att den fortfarande är aktuell och behövs. En handbok som alla föräldrar, blivande föräldrar, gamla föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, ja, varenda människa som någonsin kommer i kontakt med barn, eller andra människor över huvud taget, borde läsa. Det borde införas tvångsläsning av den!
Häromveckan satt jag i ett lekrum tillsammans med en annan förälder och tre barn. Två av dem pojkar och en flicka. Flickan ett par månader yngre och inte lika rörlig som pojkarna. Pojkarna grävde i en låda med leksaker när mamman frågade sin dotter: ”Vågar du vara med och leka med pojkarna?” ”Nej, de lekar så våldsamt” svarade hon sedan på sin egna fråga. Att leken var våldsam för att de var pojkar. Jag fick hjärnstopp för jag ansåg inte att pojkarna lekte särskilt våldsamt. De lekte som barn (BARN ja, inte bara pojkar) i den åldern gör. Det är just sådana små ”oskyldiga” kommentarer som bygger på stereotyperna om att pojkar är bråkiga och våldsamma. Men jag fick inget sagt och detta gör mig så arg på mig själv. Hon hade iofs redan gått vidare till att hennes barn var sötast i världen och hon förstod säkert inte själv innebörden av det hon sagt, av det hon förmedlade till, inte bara sitt, utan även de andra barnen. Nu är ju alla såpass små att de säkert inte kommer formas av just det här, den här gången, men jag vet ju att det inte är sista gången som Jonathan kommer att få höra liknande saker. Påpekande om vad som är killigt eller tjejigt, hur han ska bete sig som kille osv. Det jag behöver göra är att rusta mig, att vara beredd.
”Så fort någon vågar sig på att diskutera genus och strukturer så faller nämligen hela det här samhället ihop i nåt slags kollektiv kastrationsångest. ”Waaaa, ordet ”hen” betyder att alla feminister vill skära av mig min penis och sy fast den på sig själva, nu ska vi inte få ha kön längre och vi är faktiskt oliika!”
Ja, det är vi. Vi är alla olika och det är fantastiskt.
Men vi är inte så olika att svarta skridskor enbart kan framföras med manliga genitalier.” /Monica Karlsson i krönikan där uppe.
”Ge ditt barn 100 möjligheter …” är full av konkreta tips och idéer för hur man kan göra för att inte trilla i fällorna. Det är så himla enkelt egentligen men det svåra är att det finns så mycket att tänka på. Mer än vad man som ändå ganska medveten förälder tror.
