VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Byte av bloggportal

Nytt år och jag byter tillbaka till min gamla blogg som jag påbörjade i början av min första graviditet. Jag får erkänna att jag trivdes bättre där och jag kommer nog trivas bättre där igen. Det blir som en nystart fast i gamla invanda spår, på sätt och vis.

Här får alla inlägg ligga kvar och vissa flyttar jag med mig tillbaka för att ha det roligaste samlat på ett och samma ställe.

Aja, vi får se hur det blir med allt.

Finns i alla fall här: http://revbenet.wordpress.com/ för den som vill fortsätta hänga med på resan. Livets resa.

Kram.

Kommentera

Försenat missfall i v 14

Gravidapp

Jag har börjat, jag har skrivit, jag har inte avslutat just det här inlägget flera gånger, fram tills nu då jag äntligen publicerat det.

Att det varit så svårt att sätta på pränt det jag vill ha sagt är att jag inte riktigt vetat vad det är jag vill ha sagt. Jag har skrivit ner hela händelseförloppet, från veckor innan själva missfallet till veckor efter, och jag har försökt sammanfatta och jag har sammanfattat igen, därefter tagit bort allt och börjat om. Nu har jag börjat om igen.

Det har nu gått 2 veckor sedan jag blödde igenom bindor, trosor, långkalsonger och byxor i fackeltåget mot rasism här i Göteborg. På spårvagnen satt jag på en plastpåse för att inte blöda sönder sätet och väl hemma rann det som fortfarande fanns kvar ur mig, ner i toaletten och duschavloppet.

Men det var inte det värsta. Det värsta var inte att gå genom stan och känna att blodet tog sig ända ner till knäna. Det värsta var inte att krysta ut klumpar av levrat blod. Det värsta var de där sega veckorna innan, innan vi fick det bekräftat och inte såg något, förutom ett svart hål, på ultraljudet. Inga små viftande armar, inget pickande hjärta. Det blev inget foster av vårt embryo. Det blev tomt.

Innan ultraljudet gick jag under ett par veckor med bruna flytningar, med rosa flytningar och med små blödningar och jag har läst allt på hela internet om missfall och inte missfall. Det jobbigaste var att inte kunna vara riktigt ledsen eftersom det inte behövde vara ett missfall. Det kunde ju vara 100 andra saker som händer.

Det är inte konstigt med blödningar under tidig graviditet, det är konstigt med blödningar under tidig graviditet. I mitt fall var det inget bra, det var ett missfall som stundade men det var som att min kropp och hjärna vägrade acceptera det. Nästan direkt efter ultraljudet släppte allt, det började blöda mer, det började göra ont. Och äntligen kunde jag få vara riktigt ledsen och arg att det blev som det blev. Alla missfall är olika och precis när jag trodde att mitt var över drog det igång på riktigt, och jag kunde släppa loss känslorna.

Det är så himla tråkigt att det inte blev något, men det är svårt att sörja något som inte fanns, något som inte blev. Hade det funnits ett foster som inte orkade leva hade det antagligen varit jobbigare. Hade vi inte redan haft Jonathan hade det antagligen varit jobbigare. Hade vi kämpat länge för att bli gravida och haft svårt för att bli det hade det antagligen varit jobbigare.

Det känns tråkigt, det gör det verkligen. Väldigt tråkigt! Och ibland har jag varit arg. Svurit och lugnat ner mig. Vetat att det är sådant som händer, tänkt att det var bättre nu än senare. Men visst är det konstigt att efter 14 veckor som gravid tänka om, nu är jag plötsligt inte gravid längre. Samtidigt är jag fortfarande inställd på att föda barn i år, nu blir det bara lite senare.

Det är inte så ovanligt med missfall, våra kroppar är ju så fantastiska att den tidigt kan känna av att vissa embryon, att vissa foster inte kommer klara det hela vägen. Min kropp visste något som inte jag visste. För många går det bra och jag vet att det i år kommer födas så många härliga barn. Jag vet så många fina blivande föräldrar som väntar och längtar. Jag kan ta det här missfallet och hoppas att det bland våra vänner går bra. Jag känner ingen bitterhet över att det inte gick för oss den här gången.

Vi kommer igen!

Kommentera

Mysteriet med sobåt

Jonathan har fått dille. Han ber oss rita sobåt. Daniel ritade lite kladd och Jonathan var nöjd så. Han har hållit på i dagar med det här, bett oss rita sobåt. Jag tycker det är hemskt jobbigt för jag har inte en aning om vad det är han menar. Har ritat en båt med sopsäckar på och tänkt att mitt barn är så smart som redan vet vad en sopbåt är. Jag är ganska säker på att det inte är det han menar, men jag kan inte alls komma på vad det är han egentligen menar.

Och jag har försökt allt. Visat upp gamla teckningar och bett honom peka på sobåt. Då har han bara skrattat åt mig. Jag har bett honom visa vad sobåt är. Ibland pekar (trycker) han på sina kinder och ler, ibland ställer han sig upp och ner, ibland skrattar han bara, ibland har han någon lång utläggning som låter ungefär såhär: såb kabjsg gjdfjng gueusihbkj!#¤%&Y. Jag har bett honom hämta sobåt och då har han rusat iväg, och jag efter som tänkt att nu, nu ska han äntligen visa vad det är, men, så dyker något annat upp som fångar hans uppmärksamhet. Han får till exempel tag på sin potta som han glatt skjuter framför sig över golvet, eller snurra runt med.

Jag håller på att bli tokig. Men vi fortsätter jakten imorgon för nu har han sagt ”sov gott”, och även om det är likt så är det inte heller det han menar med sobåt.

Kommentera

En halv termins plugg på en vecka

Nu visslar jag helg och byter fönster i webläsaren, från pingpong till blogg/twitter/facebook osv. Annars sitter jag kvar på exakt samma plats som jag suttit de senaste timmarna.

Jag tog igen större delen av terminens plugg under den här veckan. Det gick och jag har redan fått två kompletteringar godkända. Bra jobbat, säger jag högt till mig själv och klappar mig på axeln. Nu har jag bara den andra halvan av terminen kvar. Mina halva terminer är iofs bara kvartslånga eftersom jag bara läser på deltid, men det låter ju inte lika mycket att ta igen på så kort tid så glöm det, glöm vad jag skrev precis!

Glöm det bara!

Kommentera

Biobesök

Igår hade jag och Daniel planer på att åka ut på landet för en glöggkväll men eftersom jag är sjuk (som vanligt) blev det inget med det. Mamman min kom ändå på besök för att vara lite kvällsvakt så jag och Daniel bestämde oss för att gå på bio. Inte en enda film lockade men väl på plats bestämde vi oss för att se Prisoners.

Vi gick på toa, köpte läskeblask och popcorn, sånt man gör innan man kliver in i salongen. Jag var popcornskartongsansvarig medan Daniel gick på toa och placerade kartongen säkert på stolen bredvid mig. Två sekunder senare hade jag glömt att jag ställt den där och snurrade av mig jackan, slog till popcornkartongen som föll i golvet och spridde popcorn mellan stolarna. 🙂 Jag försökte plocka upp popcorn som inte nuddat golvet och satt sedan och åt popcorn direkt från golvet. Sådär härligt avslappnat och värdigt, som att jag medvetet lagt popcornen där.

Filmen i sig var helt okej. Bra. Inte så märkvärdig, lagom fånig.

Just nu är Daniel och Jonathan på badhuset och har kul och själv sitter jag framför idolreprisen och ska skriva mina två sista kompletteringar. Det går trögt eftersom jag tänker att jag har hela dagen imorgon på mig också och kan liksom vänta med att komma igång till dess.

Behöver en spark i röven. Kom igen, ge mig det!

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna